Drakens Dotter

Kapitel 46

Ett djupt andetag susar genom staden när alla tror det är över. Maldivor stirrar med vidöppen mun, och ett drag av rädsla drar över hans ansikte. En varnande viskning far genom hans spända kropp. Keith sparkar till den döda drakens käke och mer blod bubblar ur såret när bödeln drar ut svärden. Häxans kropp ligger stilla.

Allt går på ett ögonblick och det blir bara ett ögonblicks lättnad. Utanpå må det inte finnas en skymt av liv, men innanför vibrerar hennes kropp av Vrothgars energi. Inuti Maéla, vill en drake ta sig ut.

Det första tanken drakhonan känner vid, i sitt förändrade sinne, är den rena viljan till hämnd.

Dom ska få betala för det här

Det vita håret rinner av människoflickans kropp som om det vore färg, huden får en mer normal ton men den är grålik som på ett lik. Utan förvarning sprakar det till av silversken och ut ur kroppen stiger en ung drakhona. Den är blott ett skal, en skugga av en riktig drake, utan kött och blod. Men dess styrka, är verklig och världen vaknar panikslaget till liv.

Soldaterna står som lamslagna när vit eld slukar deras kroppar. Många av dom hinner inte skrika. Rop och tjut, rök och flammande vit eld. Den snuddar i änden av Maldivors mantel där den snabbt flammar upp. Mannen springer ropandes undan och drar av sig det brinnande tyget i farten. Honan tar ny sats efter honom och elden skjuter iväg över kanten på terrassen. Nedanför har Maldivors fot vridits sig under honom i fallet och han kravlar sig bort i panik. Han har tur för varelsen märker av människorna på balkongen. Hennes slukande, sprakande eld reser sig uppåt där den tar slut. Draken håller på att ta ny sats när hon möter ett par ögon som får henne att hejda sig. Ljust bruna. Sandblont hår.

Det är annorlunda den här gången, förra gången han såg ner på henne där uppifrån såg han inte rädd ut. Då hade hans ögon glittrat av förundran och nyfikenhet.

Hon vänder sig snabbt om, svansen snärtandes i luften, och får syn på bödeln. Hennes fars blod är fortfarande färskt på vapnet i hans händer. Hennes vrål får inte marken att vibrera på samma sätt som hennes fars, men det är ljusare och skarpare på ett sätt som får människor att falla på knä med händerna om huvudet. De nästan genomskinliga vingarna fälls lätt ut när hon seglar ner och landar med en duns. Snabbt som en orm är hon uppe vid mannen i svart och han hinner knappt justera greppet om vapnet innan hon slår det ur hans händer och blixtsnabbt hugger sina käftar om hans överkropp. Hon skakar om människan som om han vore en trasdocka innan hon släpper taget, hoppar ner och tornar sig över en annan människa. Hon känner igen den här också, men den här gången tänker hon inte hejda sig.

Rött blod blänker mellan de spöklika fjällen på hennes bröst. Vid hans fötter sprider sig en pöl medan han skälvandes ser upp på monstret. Hennes ögon är svarta hål och de glimmar inte ens till i ljuset av den vita elden hon andas ut. Innan han bräns levande i sin rustning bryts väggen av dimma och han minns. Särfallet.

Keith skriker fortfarande när hon vänder sig mot folkmassan. De flesta är redan i full fart med att söka skydd, men många har inte lyckats röra sig förns nu. Hon krälar lågt på marken, slingrandes och med svansen snärtandes, mot gallret. Hennes käftar öppnas, elden materialiseras och fler människor faller offer för drakhonan. Träd fattar eld och sprider det vita heta ljuset. Vid det här laget har de flesta av soldaterna hämtat sig, och de samlar sitt mod för att skydda staden.

En pil finner sitt mål i hennes vingfäste och hon rycker våldsamt till. Ett stoft av vitt skimmer söker sig bort från spetsen med vinden. Det är inte smärta varelsen känner, utan något mer obehagligt. Som om en bit av hennes väsen suddades ut och nu saknades. Hennes blick söker skydd och får syn på hennes döda far. En ny våg av smärta och sorg väller över henne och ett gällt läte formas i hennes strupe. Medan nya pilar träffar marken runtom henne tränger hon sig in under hans vinge och trycker sig mot hans fortfarande varma bröst. Hans tomma ögon stirrar blint uppåt mot himlen och hon trycker sig mot honom hårdare, knuffar honom, känner hans fjäll skrapa mot sina egna. Det var inte rättvist, världen var inte rättvis som den behandlat dom båda.

Soldater närmar sig med långa nät mellan sig. Med vetskapen att hon håller på att bli omringad hoppar hon ut från den döda kroppen och försöker hålla koll på männen runtom henne. Hennes vingar står spänt ut från hennes kropp och hon reser sin taggiga ryggrad likt en katt som väser. När ännu en pil träffar henne nära nosen skakar hon förskräckt av sig den och mer stoft faller av och förs iväg med vinden. De närmar sig ytterligare. På balkongen sliter sig Aiden ur soldaternas grepp som hade för avsikt att ta honom i skydd inomhus och kungen håller upp en hand för att hindra dom.

"Jag vill se det här" säger han uppspelt med ett leende på läpparna.

Aiden tar tag i räcker så att knogarna vitnar men han tittar inte på varelsen ute på gårdsplanen utan på kroppen direkt under honom. Hans blick slits därifrån när soldaterna ropar åt varandra. Varelsen har ett nät över sig och lyckas bara fastna mer när den försöker ta sig loss. Ytterligare ett nät kastas ut och ett till kort därefter. Den kämpar vilt mot sin fångenskap och delar av näten spricker upp. En av soldaterna får tag i ett spjut och kastar det hårt in mot monstret. Det tränger djupt in i dess ljusa skugga till hud och djuret gnyr till. Aiden flämtar, till sin förvåning, när han känner ett hugg i hjärtat av ljudet. Flyktig är tanken. Få dom att sluta, dom skadar henne.

Draken försöker få ur sig en serie oklara ljud, som att den försöker prata och säga ifrån. Ett till spjut finner sitt mål just som en stor del av nätet brister upp och odjuret tar sig ut. Den haltar grovt när den försöker ta sig bort från männen i rustning. Den vita elden blir kortvarig och hinner inte nå sitt mål innan ett nytt spjut gräver sig djupt i dess bröst. Inget blod syns, bara mer sandliknamde vit massa rinner ut och ligger nästan flytande i luften kvar nära kroppen. En ryckning far genom drakens kropp, hon försöker dra sig bortåt men kroppen vill inte lyda. Skuggan och skimret  som ger varelsen dess form börjar spricka upp och lysa svagt. Två spjut finner sitt mål och kroppen rycker till i ett moln av vitt. Med ett sista isande vrål förvandlas skalet till gnistrande korn, som när en spegel av glas går i tusen bitar. Likt silverstoft i vinden återvänder det till människoflickans kropp med ett svagt sus. Den vita färgen återvänder till hennes hår, och huden blir ljusare.

Platsen ligger dödstyst. Några av soldaterna släpper sina vapen eller sköldar så att de skramlar i marken. En kylig bris för med sig ljudet av gråt. Aiden står för ett ögonblick stilla med utspärrade ögon. Han rusar sedan ner från balkongen, ner för trapporna och ut på terrassen. Där saktar han in, hans kropp har blivit tung. För tung för honom att bära. Han faller ner på knä framför den bleka, vithåriga flickan och drar varsamt upp henne i sina armar.

Det var alltid en del av henne, och jag var en dåre som försökte ändra på det. Maéla, jag är så ledsen... förlåt mig.

Prinsen lägger huvudet mot hennes hals och nacke, med tårarna brännande bakom ögonlocken och hennes hår kittlande mot hans hud. Runtomkring honom är det fortfarande tyst, eller så kan han inte höra något av det som pågår. Då hör han det, nej han känner det. Ett svagt rytmiskt tryckande från huden på hennes hals. En puls.

Hon lever.