Drakens Dotter

Kapitel 81

Det är mitt i natten, men Maéla känner sig klarvaken. Hon har tänkt på samtalet hon hade med Susmo och Ethel, och hon vill testa en sak. När hon inte kommer till ro kliver hon upp och ger sig ut i den kalla nattluften.

Himlen är stjärnklar, några få molnslingor rör sig högt över bergstopparna. Någon slags gräshoppa ljuder, annars är det tyst och byn sover. Hon följer det mörka vattnet, ut i skogen och vidare till gläntan. Där sätter hon sig ner, bland tuvor av upprivet gräs och spår i jorden. Det är hon som gjort dem, när hon kämpat emot Danvas order. Och kämpat mot sig själv.

Med ett djupt andetag blundar hon, och väntar. Hon närmar sig inte känslan, känner inte efter. Hon lyssnar på det porlande vattnet, på vinden i barr och löv. Hon är lugn. De senaste dagarna kommer till ytan. Hon har hittat så många svar, efter den långa vägen hit. Att hon lämnade Aiden och allt som hände bakom sig när hon seglade bort från kontinenten... hon behöll det gärna under ytan ett tag till. Hon var i varje fall inte redo att prata högt om det med någon, bevisligen. Sorgen som brann inom henne under de stormar som blåste upp och tillslut den fruktansvärda storm som fick ner skeppet, det får henne att rysa, att minnas det kalla blå. Hon hade tagit sig ända hit, och hittat något hon inte vågat drömma om. Bergen runtomkring henne får henne att känna ro, vinden som ibland ryter om kvällarna och de avlägsna stjärnorna på himlen fyller henne med lust. Livslust. Att se, utforska och ta sig hän. Hon skulle kunna känna sig trygg här, det visste hon. Och det hål som Vrothgars död lämnat efter sig kunde nog fyllas ännu lite till. Det fanns bara en sak som stod ivägen för det.

Löv rasslar lite, i otakt mot vindens rytm och Maéla öppnar ögonen. Hon vänder sig halvt om och möter Rathelyss ögon i mörkret från gläntans utkant. En kort ilning far genom hennes ryggrad och hon ställer sig upp.

"Någon kan visst inte sova. Du kanske grubblar över något?", säger Lyss och rör sig in i gläntan.

"Bevisligen är jag inte ensam om det."

Luften är tjock av spänning och varje ord dryper från bådas munnar. Något djupt och instinktivt gör Maéla alert och högst närvarande. Hon är beredd på minsta rörelse Lyss gör.

"Vad gör du här?"

"Jag kände din vittring", pressar Lyss fram mellan sina läppar, "trots att stanken inte ryker om dig längre. Och jag kunde inte motstå ett tillfälle att träffa dig."

"Jag känner mig smickrad" säger Maéla lågt medan Lyss rör sig närmre. Hennes svarta långa hår blänker och Maéla förstår att hennes egna hår måste lysa i månljuset. Gräset vajar likt silver runtikring dem men lugnet är minst sagt skenbar.

"Nej, gör inte det", säger Lyss. Hennes mörka ögon borrar sig in i Maéla, "Det är ingen mening med att vi låtsas vet du, och du kan definitivt inte undvika det. Det ska avgöras, mellan dig och mig."

"Varför så ivrig?" får Maéla fram medan hon iakttar Lyss rörelser. Hon har börjat cirkulera runt henne och Maéla känner hur hennes egna näsborrar vidgar sig när hon andas.

"Som att du inte själv är det, jag ser det på dig. Jag vill visa att vem som är den äkta arvtagaren ibland vårt folk. Den vars far leder drakstammen eller nykomlingen med en ynkrygg till far och en falsk mor."

Med hennes ord går månen bakom moln, och en täckande skugga faller över gläntan. Inuti Maéla river sig en vit eld uppåt av orden som hänger kvar i luften. Hon har fått nog av Lyss uppblåsta, själviska attityd. Hennes nedåttryckande sätt och totala avsaknad av medkänsla för henne, och för Vrothgar. Hon kunde inte förolämpa hennes mor också. Hon vill få ett slut på det, nu. Ett morrande växer i hennes strupe och den här gången ska hon ha den, hennes draksjäl, hon behöver den, hon sträcker sig efter den, drar den till sig med bestämda tag och klär i sig den som en kappa. Det blir mörker och ljus på samma gång, ett mjukt sus fyller hennes huvud och i nästa faller hon framåt på starka fjälltäckta ben. Hennes naglar har ersatts med klor som gräver sig ner i den mjuka marken, och ovanför henne snäpper hennes vingar till och sträcker ut sig till sin fulla längd. Hon kastar med huvudet där tänderna värker till av sin nya form, en lång kluven tunga vilar i den långa käften. Det ilskna mänskliga morrandet ersätts med ett ryt som slungas från hennes kraftfulla kropp.

Maéla tar några flämtande andetag och blinkar genom sina nya ögon. Hon blinkar, ja det är hon som gör det. Gräsets skarphet, lukterna som invaderar hennes nos, den trygga tyngden av vingarna som på bara tanken rör sig lite inåt, lätt flaxandes... så många häpnadsväckande intryck. I sitt ögonblick av chock har hon hållit mörkret framför sig ur fokus, men nu delar det sig plötsligt för den svarta kropp som kastar sig över henne. Hon tjuter till av klor som rispar hennes hud och tänder som hugger efter hennes nacke. Hon lyckas skapa avstånd genom att stöta till med båda frambenen mot den hungriga kroppen men det varar bara någon sekund. Lyss är snart över henne igen i sin nattsvarta skepnad och i rovdjurets ögon finns en glittrande målmedvetenhet. Maélas kropp är fumlig, den råa styrkan gör att hon faller med i sina egna rörelser och när hon träffar den svarta draken eller själv lyckas bita tag om vassa fjäll har hon snart förlorat taget igen. Hon hinner inte med och ryter när attackerna lämnar bitmärken och sår från klor. Den svarta draken cirkulerar henne och hoppar på henne om vartannat. Så vänder sig Lyss bort från henne och... ett högljutt slag av Lyss svans träffar Maélas hals så hon drämmer i marken. Luften försvinner. Gräs och jord flyger upp och kantar hennes huvud där hon rosslar ett andetag, allt snurrar. Lyss blänkande ögon kommer inom hennes synfält och Maéla lyfter morrandes huvudet. Lyss blottar tänderna och lyfter huvudet mot natthimlen i ett triumferande vrål. Allt rör sig långsamt och ett illamående stiger inom henne, hon kan bara se på när Lyss vänder sina blottade tänder mot henne igen och öppnar upp sitt gap för att hugga henne om halsen. Bara det att hugget aldrig kommer, ett ögonblick ser hon Lyss tveka, i nästa drämmer en tredje kropp av vingar och klor ner från ovan och drar Lyss med sig, bort från Maéla.

Den nya draken har ryggen mot henne och reser ragg, med svansen lågt, vingarna utfällda och hållandes lågt mot backen... hela hans kropp är spänd. Ett dovt väsande kommer från drakens mun och Lyss ser först ut att vilja hoppa på honom men ger sig snart, ett sista väsande lämnar hennes blottade tänder innan hon vänder om och kastar sig upp i luften. Maéla ser trött på hur hennes klor snuddar trädtopparna och hur drakkroppen sedan försvinner i natten med djupa vingslag.