Drakens Dotter

Kapitel 54

1800 ord, hujeda mig vad långt det blev i slutändan. Det här kapitlet är med samma händelseförlopp som det förra (plus lite till), skrivet ur Aidens perspektiv. Jag brukar lyssna på musik medan jag skriver och till den här texten passade Light of the Seven av Ramin Djawadi bäst, en låt i serien Game of Thrones. Ni som vill kan sätta på låten medan ni läser, eller kanske efteråt när ni precis läst färdigt:) Själv lyckades jag tajma rätt perfekt när både berättelsen och låter går från lugn till.. ah ni fattar om ni läser samtidigt som ni lyssnar (och läs inte för snabbt isåfall). Hare bäst!

Hon sitter ner, vänd bort från honom. Från hennes handleder ringlar sig kedjor, fastsatta en bit bort på var sida. Det är dödstyst när hon reser sig upp, och det är inte med den stolta hållning hon än gång hade. Hon har inte fått några kläder. Eller så togs dem bort just för kvällen. Det är som om något tynger ner henne, något som gör hennes kropp svår att hålla upprätt. Men hon står, och hon möter deras blickar.

Människorna runtomkring honom, runtomkring henne, har en blandning av motbjudande och lust i deras ögon medan dem följer hennes hud. Den är sotig av smuts där hon suttit eller legat ner. Han ser att hennes fotsulor är så gott som svarta när hon börjar vända sig runt, för att möta allas hungriga ögon. Kedjorna rasslar svagt. Det skär i honom att se deras glittrande blickar över hennes kropp, att de suger i sig hennes utsatthet. Det är en annan känsla än den hopplöshet han känt de senaste dagarna. Den får hans näsborrar att vidgas, musklerna i hans armar att spännas och kroppen dunka av viljan att göra allt han inte borde. Att vara modig. Att offra det lilla, till allt han känner och vet.

Folk börjar försiktigt viska bakom händer, eller luta sig in mot personen bredvid och mumla tyst. De undrar vad en flicka gör i buren. Vad hon är för något.

Han stelnar till. Hennes tomma, mörka blick är framme vid honom... och den passerar rakt förbi. Inte den minsta förnimmelse av att hon känner igen honom. Inte bakom den grymma masken, som gör honom till en av alla andra. Hennes blick söker sig uppåt, och finner stjärnhimlen bakom väggen av glas. Hopp gnistrar svagt i dem trötta ögonen.

Det här är inte jag! Har han lust att ropa. "Maéla, det är jag! Aiden. Ta mig inte för en av dom!"

Men han håller orden inom sig, och hoppas att hon skulle förstå om hon såg honom här utan mask. Han sneglar mot sin far, nu ståendes med Ethel och James vid sin ena sida, och med drottningen och Maldivor på den andra. Det skulle se bättre ut om han gick och ställde sig med dem. Han borde göra det, men han är inte säker på om han skulle kunna hålla sig från att lägga händerna om sin fars hals.

Han hade någonstans trott att de skulle behandla henne värdigt. Men nej. Han vänder blicken in mot mitten och ser på Maéla igen. Hon ser ut som att hon inte sovit på flera dagar, med sina mörka och ihåliga ögon. Hennes revben sticker ut och håret är matt och tovigt. Allt som var silver, starkt och levande hos henne är borta. Hon ser... bruten ut. Den där känslan igen. Det han ser gör honom arg, så fruktansvärt arg och hatisk mot alla som gjort henne illa.

Han inser att något i luften har förändrats och ser hur annorlunda Maélas kroppshållning blivit. Hon står blickstilla, med en blick som skär genom luften. En rörelse i publiken och hennes huvud rycks åt sidan. Människorna runtomkring fortsätter mumla sinsemellan, de märker inte vad som händer. Han, Maldivor, går med lugna steg runt i salen, bort från där Aiden står.

"Se hur ful hon är" säger han, och hans ord får rösterna att tystna.

Mannen har nått motsatt sida av kammaren, och Maélas magra rygg är vänd mot Aiden. Hon darrar till, nästan obemärkt, och det gör ont i honom att se det. Han, liksom Maéla, är på helspänn inför vad Maldivor ska göra.