Drakens Dotter

Kapitel 15

Hoppas ni gillar det här kapitlet!!

Sista meningen som avslutade förra kapitlet var alltså Jinas svar när Maéla berättat sanningen:

"Det är allstå sant, du är ett missfoster."

Maéla tror inte sina öron, hela hon blir alldeles tom och all energi rinner av henne.

Jinas ögon har börjat blixtra. Hon reser sig sakta upp och regnet rinner ner i ansiktet på henne. Långt borta dundrar åska.

"Och jag som alltid stod upp för dig. Vet du vad Anton har gjort mot mig när jag försvarat dig? Han slog mig, min egen bror slog mig för det jag sa. Men gissa vad, jag fortsatte försvara dig hela tiden trots att alla säger att du är knäpp! Och dem har tydligen inte fel heller, du måste ju vara psykiskt störd eller något som tror på sådana saker!"

Hennes ord vräker ner över Maéla värre än regnet från himlen och hon kramar krampaktigt om sin bok. En klump av is växer i hennes bröst.

"Du ska visst alltid tro att du är speciell" säger Jina innan hon springer iväg.

Maéla rör sig inte på väldigt länge. Alldeles stilla sitter hon där ute i kylan. Fukten tränger igenom tyget på klänningen och hennes fingrar och tår har domnat för länge sedan. När det slutar regna börjar människor röra sig utomhus igen. Då skyndar hon upp och börjar raskt gå hemåt med blicken på marken.

Hon håller fortfarande hårt om boken, som om det vore hennes enda livlina. Marken plaskar för varje steg hon tar och hon försöker fokusera på dropparna som stänker från hennes fötter. Men hon känner dem ändå, alla blickar som bränner hål på hennes hud och får det att krypa runt nacken.

Hon ser bara fötterna eller kjolfållen på dem som hon passerar. Hon ser hur fötterna stannar upp och ibland backar från henne, för att hålla avstånd. Hur länge har det här pågått? Sedan när började folk undvika henne så, som om hon vore farlig?

Trycket för bröstet minskar knappt när hon ser den välbekanta trädgården och Garnocs böjda figur. I händerna har han en täljkniv och en träbit som han jobbar med, så hon lyckas smita förbi utan att han ser henne. Där inne står Adha och knådar deg. Utan ett ord går Maéla förbi henne och runt väggen där hon slänger sig på sin madrass.

Adha ser hur flickan upprört går till sin säng men väljer att inte prata med henne.

På madrassen kurar hon ihop sig till en boll och tar sig igenom andetag efter andetag tills det inte gör lika ont.

Efter en stund doftar det nybakat bröd i huset och Maéla hör hur kvällsmaten dukas fram. Magen kurrar ljudligt på henne och det vattnas i munnen, trots att hon helst bara vill ligga kvar.

Ännu en stund går men... ingen säger något. Det välbekanta skrapandet från stolarna hörs och glufsandet från Garnocs mun når hennes öron, men inte ett ord om att maten är klar.

Försiktigt reser hon sig och går ut i köket där Adha och Garnoc tysta sitter och äter. Hennes hår droppar fortfarande och hon känner sig stel av kyla. En skål har i alla fall dukats fram åt henne, så oron lättar en smula och hon sätter sig. Brödet smakar underbart och soppan likaså. Trots att skålen bränner mot fingrarna häller hon i sig stora klunkar. Garnoc harklar sig.

"Vi har tittat i din bok Maéla, och vi tycker det är dags att du slutar med det du gör" säger han monotont med blicken på bordet.

Mittemot ser Adha på henne med en menande blick. Maéla lägger ifrån sig skeden ock stryker undan en hårslinga som hamnat i ansiktet på henne.

"Herr Garnoc jag tycker att jag ska få skriva vad jag vill i min bok. För den fick jag av en vän till Geordie, och allt som står är sant för Vrothgar har sagt att..."

"Det räcker med dem där fantasierna säger jag!" ryter Adha och hennes stol far i golvet med en smäll.

Maéla sätter sig käpprak på sin stol med blicken flackandes mellan Adhas ögon och bordet. Kvinnans blick är för hård för att möta.

Med spänd röst fortsätter Adha,

"Det finns människor som är mer vidskepliga än oss andra och dessa människor råkar tro en hel massa saker om dig och ditt konstiga beteende. Vi har pratat om det här Maéla, ditt utseende väcker redan uppmärksamhet. För att skydda dig själv måste du vara som alla andra."

Hon suckar tungt och Garnoc har rest sig för att ta upp stolen. En rörelse fångar Maélas blick. Adha håller en hand för sin stora mage, hade inte den växt en hel del på senaste tiden? Hur mycket har Adha ätit egentligen?

"De här människorna...", fortsätter Adha som får hjälp av Garnoc att sätta sig ner, "... har redan ställt till med en del besvär för oss"

När Maéla somnat den kvällen, vilket tar ovanligt lång tid, kommer två av just dessa människor. Den ena bankar hårt på dörren och Garnoc ber dem om att få gå en bit från huset för att prata. Adha hör ändå samtalet från köket.

Liksom de andra manar dem här till att de ska skicka iväg barnet, för byns bästa. En av dem, Jinas bror hör hon, säger sig ha hört flickan tala ett främmande språk och en hel massa andra ofog.

"Det finns en doktor för sådant här herrn, ni kan lätt skicka bud till honom", säger den andra, "och så behöver ni inte oroa er mer för problemet"

Där får Adha nog och rusar ut ur huset fram till besökarna.

"Era hjärtlösa monster! Tror ni verkligen att vi skulle skicka iväg vår Maéla på det sättet? Hon är bara ett barn!"

"Inte vilket barn som helst frun, och det är många av oss som tycker det är dags. Det var bara en tidsfråga innan vi skulle få en anledning. Dessutom hörde vi nyheten, ni har ju en ersättare på gång, er egen avkomma den här gången. Gratulerar"

Det är det sista dom säger innan de går; gratulerar till det nya barnet som kan ersätta Maéla.