Drakens Dotter

Kapitel 13

Det här är nog det tråkigaste kapitlet hittills ärligt talat. Var tvungen att fylla ut med en massa information och någonvidare spänning finns det ju inte en skymt av kan jag säga. Men så är det ju ganska viktigt med sådant också. Kanske är jag lite hård mot mig själv, jag vet inte, men ni kan ju säga till om ni inte överlevde dessa sidor så ska jag ge er mer spänning:)

Hon vandrar i mörker. Ett mörker som tycks vara utan slut. Något blänker till och en bekant närvaro trycker mot hennes sinne. Hon välkomnar den och känslorna fyller henne. Glädje, stolthet men också en sedan länge rotad sorg över en stor förlust. Bandet är starkare nu, tydligare.

Det är svårt att kommunicera, han kan inte människospråk så det är endast känslor som spelas upp mellan dem, likt musik. Till slut hittar hon rösten genom världen av tankar och känslor.

"Hej" säger hon prövande.

Varelsen brummar lite frustrerad över att inte kunna svara. Hon märker att han förstår henne men inte kan tala själv. Drakar kan inte yttra samma ljud som människan, utan bara kommunicera genom tankar med sina fränder, alltså andra drakar. Maéla är ingen drake såvitt hon själv vet men hon borde ha det i sig tänker Vrothgar.

Han försöker med ett annat sätt och bilder tydliggörs för hennes inre. Hon ser sig själv, en flicka med vitt hår och blå klänning, stå i en grotta med en vit drake. Hennes dröm. Så hör hon ett konstigt ljud inom sig. Det gör lite ont att höra, som när en otränad muskel plötsligt spänns med full kraft. Om hon varit medveten om sin kropp hade hon känt hur pannan lades i djupa veck.

"Mamma?" ordet dyker upp inom henne av bara farten. Hon vet inte var det kommer ifrån.

Draken fnyser lite luft ur näsborrarna.

"Nej inte mamma...", tänker hon högt så att han kan höra, "...Dalisay"

Om hon varit vaken hade hon tittat ner i marken ett ögonblick för att sedan överraskat titta upp igen.

"Men Dalisay är min mor! Eller? Hur?"

Fler bilder, den här gången minnen sedda genom drakhannens ögon. Män i huvor som närmar sig grottan där den dräktiga drakhonan vilar. Allt sett högt uppifrån luften. Magikerna riktar sina stavar mot Dalisay som vrider sig av smärta. Han viner genom luften snabbare än blixtar från skyn men är inte snabb nog. Magikerna är borta och Dalisay likaså. Bara kroppen, likt ett skal är vad döden har lämnat efter sig.

Maéla flämtar till av smärtan och den starka vreden som hon själv också känner. Sedan överför han en känsla av rent hopp, det var vad han kände så fort Maéla föddes. Det är som om en knut löses upp från hela hennes väsen, ett väsen till hälften människa och till hälften drake. Hon har hittat sin riktiga familj.

Resten av natten lär han henne att kommunicera, fast det är mest hon själv som får komma på hur man gör. Vissa ljud han yttrar genom hennes sinne känner hon igen och kan översätta till sitt eget språk. Andra måste Vrothgar visa bilder till för att förklara vad det betyder. Efter varje ljud blir det lättare att höra utan obehag, det gör mindre och mindre ont för varje gång tills smärtan försvinner helt.

Ljuset sticker i ögonen på henne när hon vaknar. Ögonlocken är tunga och huvudet dunkar svagt. Det känns som om hon använt en helt ny del av sin hjärna inatt. Upprymt tar hon fram boken under madrassen, hon vet precis vad hon ska skriva.

En halvtimme senare sitter hon i det höga gräset en bit från byn. Hon hade inte ens sagt godmorgon till Adha och Garnoc utan bara glufsat i sig frukosten och sedan sprungit iväg. Byn hade varit tom på folk trots att solen stått högt på himlen. De flesta av barnen var däremot pigga och hade börjat leka. Maéla hade skyndat förbi alla och till och med ignorerat Jina som frågat om hon ville vara med. Men för en gångs var det väl ändå Jinas tur att bli ignorerad.

Bokens första sidor är nu fyllda av bilder och små noteringar. Hon har skrivit ner allt hon lärt sig och övar tyst. Rhachka betyder drake... Vrosch betyder ung eller mer "för ung" eller liten. Det var vad han hade sagt om henne, hon var fortfarande för liten för att kunna leva ute i vildmarken med honom. Orden bildar ovana ljud på tungan men låter ganska häftigt tycker Maéla. Hennes röst når en helt ny nivå, som att den vibrerar får fram ett kraftigare ljud bara genom de annorlunda orden.

Hon slutar skriva och tittar upp. Bortanför den öppna slätten breder mer och mer öppen mark ut sig. Platt och tråkigt. Det gula gräset kunde lika gärna varit grått. Långt, långt bort åt det hållet ligger huvudstaden, söderut. Hon vrider på sig och ser upp bakom henne. Där höjer sig skogsklädd mark uppåt och uppåt igen för att sedan brytas av mot den väldiga bergskedjan. Hon ler vid åsynen. Det där är vad hon kallar hem.