Drakens Dotter

Kapitel 16

Hon far upp sittandes i sängen, svetten rinner längs tinningen på henne och håret klibbar mot hennes hud. Det var den där mardrömmen igen, med samma slut som förra gången. Utanför fönstret är det fortfarande mörkt och snarkningar ekar i rummet. Jag måste ut, tänker hon. Jag måste ha friskluft.

Hon håller på att resa sig när världen plötsligt förändras framför hennes ögon. Allt blir först suddigt och sedan tycks allt snurra, som om ögonen rullar runt på henne. I nästa sekund befinner hon sig högt över molnen där solens första strålar kikar fram i horisonten.

Känslan av att falla fritt griper tag i hennes bröst men istället känner hon hur vingarna spänns och håller henne glidandes i luften. Hon försöker vrida på huvudet men finner det omöjligt, för det här är inte hennes kropp inser hon. Det är Vrothgars. Och som genom ett trollslag är hon tillbaka i huset igen.

Hon faller tillbaks på madrassen med en mjuk duns. Vad i all världen var det som just hände? Alldeles utmattad samtidigt som tankarna surrar som bin i skallen lägger hon sig ner och sluter ögonen.

~

Pärmens lena utsida känns trygg mot hennes hud när hon tar den med sig. Adha och Garnoc andas fortfarande med tunga andetag och hon smyger ut. Det är senare än vad hon trodde, högt där uppe bakom täta moln döljer sig solen.

Hon hör barnaskratt eka mellan husen och det får henne att rysa. Någon rusar förbi bakom henne och hon vänder sig om, ingen där. Kort därefter skallar skratten längre fram. De står i en stor klunga, sneglar på henne och flinar medan hon närmar sig.

"Berätta det där om att han skulle hämta henne igen Jina" skrattar Keith.

"Jo tydligen skulle draken, hennes pappa, komma och hämta henne. Men inte än för hon är för liten!"

Några viker sig av skratt och Jina hinner knappt få in luft i lungorna mellan de hysteriska fnissningarna.

Maéla känner hur kinderna hettar och hur ilskan sliter omkring inom henne. Så elaka, så otroligt elaka de kunde vara.

"Nej men där kommer ju halvdraken, och hon har sin bok med sig! Hörru hur säger man "Maéla är sjuk i huvudet", egentligen?"

Med långa steg fortsätter hon rakt fram. Boken slits plötsligt ur händerna på henne.

"Jag får väll kolla själv då" säger Cael med boken vårdslöst i handen.

Hon försöker hoppa upp och ta den men han håller den utom räckhåll och läser högt.

"Ni khraan di vrosaaea... nånting. Haha nej ofta hör här, det betyder: glöm ej ditt släkte"

"Släpp den Cael, det är inte kul"

När han ändå fortsätter läsa knuffar hon honom hårt i bröstet, vilket knappt får honom att vingla, och så skriker hon,

"Sluta!"

Fortfarande brett flinandes, och med regelbundna ögonkast mot de som tittar på, håller han boken högt över huvudet på henne. De andra står där bredvid med korslagda armar och elaka flin.

"Du vill att jag ska sluta? Okej visst jag slutar"

Så tar han sats, kastar boken lite lätt framåt och kör iväg den med en perfekt högerspark. Boken drämmer in i husväggen och landar med papprena nedåt i en vattenpöl.

"Nej!" skriker hon

Cael tar tag i hennes armar bakifrån så att hon inte kan springa fram och ta upp den. Det är Keith som tar upp boken, med tummen och pekfingret håller han den långt ifrån sig. Smutsdroppar lämnar de blöta sidorna och faller ner till marken framför hans fötter.

"Den här boken är inte mycket att ha längre, eller vad säger du, särfall?"

Så låter han, med en långsam rörelse, några blad rivas ut. Blad efter blad med för henne ovärderliga ord faller till marken där de blandas med vatten och lera.

Hon vänder och vrider sig i Caels grepp. Jina och de andra eggar på förstörelsen av boken med hurrarop för varje papper som rivs ut och knölas ihop.

Ursinnigt tar hon sig tillslut loss och håller på att kasta sig över Keith, men en spinkig kille med smutsbrunt hår hoppar emellan och hon tar ut sin ilska på honom istället.

Hon lyckas hamna överst efter att de tumlat runt på marken och hon slår och slår. Pojken hinner inte försvara sig eller få undan henne. Slag efter slag träffar hans ansikte. De andra barnen skriker förfärat runtom henne men hon slutar inte, och inte heller stoppas hon.

När pojkens läpp spruckit och hans hud blivit röd-lila där hennes slag träffat som hårdast drar någon tillslut bort henne. Alla vuxna i de närmsta husen har rusat ut och står nu med vidöppna munnar och knutna nävar i en halvcirkel runt henne.

Det är en man i Garnocs ålder som håller fast henne och ruskar henne hårt så att hennes huvud far fram och tillbaka.

"Din djävulska satunge! Ond är vad du är, ond!"

Han slutar ruska henne och drar våldsamt upp henne i armen.

"Flickans rätta jag visar sig, det kan hända igen. När som helst! Så länge hon finns kvar i byn går ingen säker!"

Maéla ser hur fru Adha, med herr Garnoc hack i häl, tränger sig genom folkmassan för att nå fram till henne. Pojken hon misshandlat bärs upp i sin fars famn och hans mor säger tröstande ord i snabb följ samtidigt som han kysser hans panna. Människorna står familjevis, männen med beskyddande armar runt sina fruar och barn. Adhas röst låter liten genom den upprörda folksamlingens muller.

"Hon är bara ett barn!"

Känslan av att dras bort från verkligheten kommer över henne. Hennes syn blir suddig, som om hon såg genom dimma. Nej. Inte nu! hinner hon tänka. Alla ljud dämpas för att sedan försvinna helt. Folkmassan stirrar förfärat på henne, de pekar och skriker med ljudlösa munnar. Innan verkligheten försvinner helt ser Maéla hur Adha precis lyckas knuffa undan de sista människorna i klungan som skiljer dem åt. Som om tiden saktat in sträcker hon ut armarna mot henne.