Drakens Dotter

Kapitel 32

"Hur länge stannar du på slottet, om du inte har något emot att jag frågar?" frågar Vera, och ser påtagligt lättare ut om hjärtat.

"Jag stannar så länge som jag vill, om inte "Hans Excellens" tvingar mig att stanna längre" muttrar Maéla till svar.

"Du behöver inte oroa dig, han är inte sådan. Om han bjudit in dig som sin gäst så måste han ju ha fått upp ögonen för dig..."

"Ehm ja, tack för maten, och för... samtalet. Nu måste jag gå" säger Maéla så fort hon svalt den sista tuggan.

Hon hade dröjt kvar här tillräckligt länge och fått nog att tänka på. Efter att ha skjutit in stolen börjar hon gå mot dörren med snabba steg. Men innan hon hinner kliva över tröskeln greppar Vera tag i hennes arm.

"Du, var försiktig nu. Du vill inte att fel ögon ska se er tillsammans. Om du får problem så ta dig till stugan. Den ligger två kvarter söder om stora torget. Eller så kan du komma till mig. Jag står fortfarande i skuld till dig efter att du räddade min son"

Maéla möter kvinnans ögon, nickar och slinker ut genom dörren.

Vägen tillbaka går som i ett töcken. Hon kan inte få rätsida på vare sig sina känslor eller sina tankar. Aiden är prins, Vera vet om att det är något skumt med henne och folk häromkring verkade vara minst lika fientliga mot onaturlighet som Midas. Och det säger inte lite. När hon nått fram till rummet igen är minst tre av hennes fingernaglar avbitna.

Rummet är tomt och när hon stängt dörren lutar hon sig tungt mot den; med en suck glider hon ner på golvet. Frånvarande följer hon trämönstret i golvet med fingrarna. Det spelar egentligen ingen roll hur det här slutar, kommer hon fram till. Oavsett vad som händer kommer jag återvända till grottan om några dagar, och så småningom kommer jag och Vrothgar hitta en ny plats att leva på.

Dessutom, fortsätter hon tänka, borde jag njuta så mycket som möjligt av att umgås med rikets prins och tronarvinge. Tanken får henne att le. Vem hade trott att någon som jag skulle umgås med en prins? Dessutom vet han inte att jag vet. Inte än.

Hon öppnar sin högra hand och ser ner på nyckeln som hon fick av Vera. Den är ganska liten, och alldeles rostig. Hon låter den falla ner i fickan på kappan och reser sig upp. Det hade ju inte gått så lång tid sedan Aiden gick, så hon borde ha tid nog till det... Dessutom ville hon få klart för sig att hon kunde och inte var fångad här. Det avgör saken, hon skulle försöka ta sig utanför slottsområdet, och om hon lyckades: ta en titt på den där stugan. Men om hon tog sig till själva staden ville hon inte dra uppmärksamhet till sig, och det skulle hon definitivt göra med den här röda klänningen.

Hon känner en stor lättnad när hon får på sig sina vanliga kläder. Även om det först känns lite stelt på grund av att tyget har tvättats och lädret putsats. Med håret ordentligt fastsatt igen och kappan om axlarna går hon fram till det stora fönstret. Det svalkar när den svalare luften möter hennes hud och hon ler när hon lutar sig ut. Det visar sig att hon har tur, för utanför går en stupränna hela vägen ner till marken.

Mindre än en minut senare står hon på fast mark och huden på hennes händer tycks glöda svagt. Vad hon hade kunnat se där uppifrån hade ingen vakt placerats för att hålla utkik åt hennes håll. Dem förväntade sig såklart inte att någon skulle ta sig ut eller in via stuprännan.

Hon verkar befinna sig i närheten av köket för det luktar gott av nybakat bröd och grillat kött. Det finns inga vakter i närheten så hon börjar gå bort från byggnaderna dit muren finns. Det svåra skulle bli att hitta en smidig väg ut. Hon vill inte använda huvudingången, men nog måste det finnas andra vägar förbi muren? Snart hör hon ljudet av fotsteg och ser till sin förvåning att det är Midas. Hon kastar sig ur vägen och ser honom gå förbi bara en kort stund senare. I händerna har han två morötter som han stoppar innanför tröjan medan Maéla ser på. Han ser spänd ut, far med blicken åt alla håll och kikar fram runt hörnet av nästa byggnad innan han fortsätter. Nyfiket följer hon efter på lätta steg.