Drakens Dotter

Kapitel 73

Sömnen och drömmarna skingrar sig tvärt av bultandet av en näve mot dörren. Hon slår upp ögonen, med ens klarvaken. Utanför hörs Hijols röst.

"Upp med dig, vi har saker att göra."

Hon drar sig snabbt ut från filtar och skinn och drar på sig sina kläder. Hon hade slitit av allting efter bara ett tags huttrande. Lyktan som nu hänger släckt i taket hade lyckats värma upp det lilla utrymmet väl. Nu glimtar solljuset fram bakom skynket framför det enda fönstret.

Hijol ser ganska likgiltig ut när hon öppnar dörren.

"Ledsen, hur länge har jag sovit?"

"Du missade frukost. Här", säger han och kastar upp något i luften som hon fångar i famnen. En grön knöl med bruna fläckar.

"Det är en slags päronsort, om du har ätit såna förut. Tjockare fruktkött. Borde hålla dig mätt ett tag", säger han medan han börjar gå bortåt.

"Tack."

"Tacka inte mig, det är Danvas order att se till att du att stoppar i dig mat. Sa att du måste bli tjockare, snabbt. Så ät nu, jag har ett till åt dig."

Lite förstummad tar Maéla en tugga. Det smakar sött, med besk eftersmak.

De går över den lilla bron. Hon hör folk som pratar och ser nya ansikten röra sig mellan tälten. Vissa tomhänta, andra med material av olika slag. Hon förstår att alla har sina sysslar, att man bidrar med det man kan.

"Vad vill du att jag ska göra?"

"Förutom att äta så att Danva inte kan skälla på mig senare?" han ser bak på henne och blinkar, "Vi ska fixa mer ved. Det gick åt mycket igår."

Hon slås av att Hijol verkar ha mer energi, vara mer avslappnad nu än tidigare. Det får henne att känna sig mer bekväm, även om tanken på varför han sökte upp henne från första början... jo det gör henne smått illamående.

De går tvärs genom byn, och stannar först nära skogsbrynet där uppsågade bitar av trädstammar ligger på hög. Tre rejäla huggkubbar finns också där, med en blänkande yxa i varje. Hijol rycker upp en och räcker den åt henne. Medan hon känner på tyngden i hennes hand ställer han en tjock vedbit på kubben.

"Har du gjort det här förut?"

Hon skakar på huvudet men håller yxan i ett stadigt grepp.

"Var beredd på värk i armarna efteråt. Här, gör som jag."

De hugger ved tills Maélas armar domnar och hon måste ta paus mellan varje lyft. Tillslut har de huggit upp samtliga tjocka träbitar till lagom storlek och börjat stapla allt i prydliga högar en bit bort. Där finns redan en trave ved, skyddad från regn av ett täcke flätat gräs och löv. Med ömmande muskler undrar hon lite bittert över varför de var tvungna att hugga så mycket ved när det redan fanns så mycket kvar, men hon säger inget högt. Hon har dock bara gått några få vändor med ved i armarna när Danva plötligt dyker upp i hennes väg. Kvinnan nickar åt henne och vänder sig mot Hijol som kommer gåendes med en ny trave.

"Tack Hijol, jag tar över Maéla härifrån. Har ni ätit lunch ännu?"

"Nej, så långt har vi inte hunnit. Ni borde ta med er något innan ni går, Karm har säkert något packbart."

Danva gör en gest åt Maéla att följa efter och de rör sig inåt till hjärtat av byn. Där sitter redan människor runt elden, några med skålar i händerna och andra är påväg upp för att ta sin portion. Den närmsta byggnaden är öppen och rymlig, och bakom en bänk står en bredaxlad man och häller upp soppa till de som kommer förbi.

"Ah, Danva. Dags för den där vallfärden? Brödet och köttet ligger borta på bordet."

Danva tackar och öppnar sin ryggsäck. Mat inrullade i tygstycken ligger på bordet i närheten och hon packar ner allt. Maéla har ännu inte sagt något. Hon undrar när Danva själv ska förklara vad som menas med att göra vallfärd. Hennes mage för istället hennes talan när den kurrar ljudligt och Danva ger henne en blick.

"Se så, vi har en bit att gå innan vi tar paus. Ta två av vattenskinnen där förresten."

Maéla tar ner två stycken från krokar på väggen. Hon spänner en i sitt eget bälte och ger den andra till Danva som fäster den i sitt eget.

Utan fler förklaringar börjar kvinnan gå igen, och de tar sig ut från byn, upp mot den stora stugan och bortom den. Maéla finner snart ro i deras takt. Solen skiner bakom duniga vita moln och brisen är kall men inte bitande. När de når krönet av den bergskam som omger gläntan bakom dem stannar hon av det hon ser framför sig. Bergslandsskapet sträcker sig längre än hon någonsin kunde föreställa sig. Vinden lyfter hannes hår och hon tar ett djupt andetag.

"Kom Maéla. Jag vill vara tillbaka innan solen skymmer och då får vi lov att hålla takten."

Hon sliter sig ur transen och skyndar efter.

~

På en plats långt borta, över hav och stormar, sitter en man hukad över sin dryck. Huvan hänger lågt över de ljust bruna ögonen, och han vill att jakten ska ta slut.