Drakens Dotter

Kapitel 18

Hon sliter och drar för allt hon är värd. När det inte hjälper biter hon genom tyget på mannens arm så hårt hon bara kan. Han vrålar till och greppet om henne lättar så att hon kan slita sig loss.

Utan att tänka springer hon men tvingas byta riktning när mörka människogestalter blockerar vägen. Med armarna utsträckta och facklor i händerna sträcker dem sig mot henne. Hon försöker åt andra hållet men hindras av fler utsträckta armar.

Som när man fångar ett vilt djur omringar dem henne och närmar sig långsamt så att hon tvingas stanna och backa från dem istället.

Svettdroppar har bildats på hennes panna och varje andetag darrar i bröstet. Hon tvingas backa längre och längre tills hon går emot husväggen som är kall och hård mot hennes rygg.

Paniken griper tag i henne när hon inte kan ta sig undan. Hennes blick går från den ena sidan till den andra medan hon trycker sig mot väggen, men det finns ingen väg ut.

Människorna tornar upp sig framför henne. Deras ansikten är förvrängda av skuggor och av facklornas fladdrande, gyllene sken.

Några håller sina vapen redo, någon hötter mot henne med en högaffel. De pratar, eller snarare skriker. Åt henne? Åt varandra? Hon kan inte lyssna, hjärtslagens dunkande och de skälvande andetagen är det enda hon hör.

"Hämta rep och tänd storelden, vi bränner henne säger jag!"

"Gör det nu istället, använd spjutet bara!"

"Nej Dorek stopp! Inte nu, barnen är fortfarande här!"

Orden flyter samman till något osammanhängande. De är så nära nu att hon känner värmen från facklorna.

Ett ljud vibrerar ofattbart högt i huvudet på henne, smärtan får henne att skrika till och vackla ner på knä. Dårar, är vad ljudet betyder och Maéla känner igen Vrothgars röst.

Insikten går upp för henne. Allt som hänt hittills är som i mardrömmen hon haft, och nu kommer Vrothgar för att rädda henne.

Med nyfunnen styrka höjer hon hastigt huvudet och möter människornas blickar som spänt iakttar henne. Han kommer, tänker hon.

Hon tar sig upp på benen igen och går ett trotsigt steg från väggen, mot de som vill se henne död. Folkmassan rör sig som en våg när de hoppar undan från henne och de som har vapen kramar hårdare om dess handtag. Hon är inte säker men hon tror sig höra Keiths röst genom det hetsiga sorlet.

"Var är din drake nu då?"

Han skulle bara veta. Hon hör det tidigare än alla andra, kraftfulla men ändå så gott som ljudlösa vingslag. Han kommer.

"Nu får det vara nog! Flytta på er!"

En gråhårig man med vild blick knuffar undan människorna framför henne. Utan att hejdas gör han ett utfall mot henne med en kniv i högsta hugg.

Maéla hoppar åt sidan men är inte snabb nog. Den intensiva smärtan går som blixtar genom huden när metallen tränger sig in djupt i hennes arm. Hon märker knappt själv att hon skriker, ljust och gällt.

Kniven försvinner och höjs för att kunna genomborra henne igen. Någon försöker nagla fast henne mot marken och jord och grus yr i luften när hon försöker sparka sig loss.

"Släpp mig!", skriker Maéla, "gör det inte, snälla sluta!"

En sekund till och hon hade blivit dödligt sårad. Men alla stannar upp när en kvinnas gälla skrik skär genom luften och fler skrik hörs när de också ser honom.

Facklornas lågor falnar och vissa slocknar av fartvinden från varelsen som glider över huvudena på dem. Hans muskler spänns under ett täcke av glimmande fjäll som tycks lysa i nattmörkret.

I bakgrunden hör hon hur kniven skramlande faller till marken. Allas ögon är fixerade vid hennes far som spänner ut sina vingar till max innan han ska landa. Han är så stor att vingspetsarna når hela vägen tvärsöver torget och råkar slå ner takpannor från husen på bägge sidor.

Ett vrål som får marken att vibrera och hjärtat att sprängas ryts med full kraft ur Vrothgars strupe. Han har en farlig glimt i sina rovdjursögon när han vaggar fram några steg mot människorna.

Vettskrämda kurar alla ihop på marken, det finns ingenstans att fly annat än rakt in i monstrets dreglande käftar.

En man står stumt kvar med hakan hängandes och stora ögon. Draken visar tänderna och morrar dovt med blicken på honom. I nästa sekund svimmar mannen och faller ihop i en hög på marken.

Människorna är alldeles tysta, ingen vågar yttra ett ord. Väldiga andetag från besten är det enda som hörs. En person ställer sig upp, och det är Maéla.

Utan antydan till oro går hon förbi alla hopkrupna figurer. Blodet rinner i röda strimmor längs hennes arm men Maéla ignorerar bultandet från såret. Några kastar förstulna blickar, andra bara följer henne med blicken med vidöppen mun.

Hon sneglar bakåt och ser Keith ligga där bland alla människor. Om hon inte varit så avtrubbad och stum på känslor skulle hon nog ha skrattat åt åsynen. Keiths haka har nästan fallit till marken där han halvligger på mage med sin avsvimmade mor bredvid sig.

Hon låter läpparna och tungan forma de korta vokalerna och frekventa konsonanterna till ord på drakarnas språk. Med en mörk, raspig stämma som inte är helt olik den i deras drömmar, svarar draken. De hälsar på varandra och Vrothgar frågar om hon är okej, annars vill han mer än gärna döda alla ynkliga varelser framför honom som vågat skada hans dotter. Maéla säger att det inte behövs.

Alla som inte svimmat av rädsla, eller vägrar titta upp av fruktan för besten, ser med ögon stora som tefat på flickan och draken när de kommunicerar. Vrothgar sänker sig sedan mot marken för att hon ska kunna klättra upp.

En sista gång vänder hon sig om och ser på byn och dess invånare. Hon visar varken lycka eller kärlek, ilska eller hat mot dem. Hon bara ser på dem. Och det med en blick som de lär bära med sig till graven.

Så vänder hon ryggen åt alltsammans, åt hennes så kallade grannar och vänner. Åt hennes så kallade hem.

Utan att egentligen tänka tar hon sig upp på den gyllene draken, och hamnar mellan två stora gulvita taggar på hans rygg. Så trycks hennes kropp nedåt av kraften när han skjuter upp i luften. Fjärilar dansar i hennes mage av tyngdlösheten som följer och vinden drar i hennes hår.

~

Ingenting är som det varit förr, för den lilla flickan med vitt hår. Och inte heller är något sig likt för hennes far, ensam av sitt släkte i detta människostyrda land. Men nu har de funnit varandra och det betyder så mycket mer än deras oroliga framtid.

Med ett ovisst liv framför sig, fyllt av både kärlek och svårigheter, omsluts draken och hans dotter av nattens mörker.