Drakens Dotter

Kapitel 28

Ljuset sticker i ögonen och hon öppnar dem försiktigt. Hon tror att hon fortfarande drömmer för allt är så lugnt och stilla. Små dammkorn flyter omkring i luften och virvlar till när hon andas ut. En figur kommer inom hennes synfält och hon blinkar lugnt för att se bättre. Allt är så suddigt och otydligt, som om hon har en slöja för ögonen.

Det hon ligger på, som måste vara en säng av moln, sjunker plötsligt nedåt och figuren bli tydligare. Ett ansikte närmar sig hennes, och så närmar det sig lite till, och lite till. Alldeles, alldeles för nära! Maéla far upp, plötsligt klarvaken och träffar mannens ansikte med en rak höger. Ett förvånat "ouff!" hörs. Utan minsta tanke på att stanna upp och tänka efter försöker hon resa sig snabbt, men inser försent att hennes ben är helt fastslingrade i täcket. Med tanken: "Det här kan inte vara sant" faller hon, mer förödmjukat än någonsin, ned i madrassen och studsar över kanten på sängen. Med en mjuk duns landar hon på golvet.

Efter henne kommer det gigantiska vita täcket som lägger sig halvt om halvt över henne där hon ligger på rygg och försöker ta sig loss. En ny våg av chock går som kallvatten över hennes kropp när hon ser vad hon har på sig. Ett enkelt vitt nattlinne och ett par korta vita byxor med spetskant. När hon också inser att hennes hår är utsläppt, och därmed fullt synligt, blir det droppen som får bägaren att tippa över. Ett ansikte börjar dyka upp över sängen just då och hon skriker.

"Bort! Bort från mig! Våga inte komma närmre!"

Hon tar sig loss och börjar kravla baklänges när ett par glittrande ljusbruna ögon tittar ner på henne. Hon fryser mitt i rörelsen och några sekunder senare sätter hon handen för munnen.

"Jag hade funderat på några sätt du kunde reagera på", börjar han leendes och gnider sig om näsan, "men jag försäkrar dig om att det här inte var ett av dem"

Det är mannen från balkongen. Insikten gör henne både väldigt glad och väldigt orolig. Ja nästan rädd till och med. Vad gör han här? Och, vad gör jag här? tänker hon medan hennes puls sakta återgår till en stadigare rytm.

"Jag kan erkänna att din träff var fruktansvärt klockren", fortsätter han och tittar på sina fingrar ifall att han börjat blöda, "kunde inte gjort det bättre själv faktiskt... om jag nu hade varit en sån som slog till människor så fort jag fick syn på dem"

Det får hennes läppar att forma ett leende och hon låter handen falla till golvet.

"Jag är så ledsen" säger hon hest och skakar på huvudet. Sedan försöker hon harkla sig. Hennes hals känns snustorr och det är svårt att svälja.

"Du är förmodligen törstig, vänta lite" han svingar benen över sängkanten, går förbi henne och ut genom en vit trädörr.

Medveten om att hon inte kan ligga där på golvet reser hon sig sakta och sätter sig på sängen. Det är när hon gör en rörelse med sin vänstra arm som hon känner trycket runt den, och inser att den bultande smärtan som funnits där är borta. Förstrött stryker hon fingrarna över bandaget och finner lite trygghet i att hon tagits omhand, så pass mycket. Men faktum kvarstår att hon befinner sig i en situation utan chans att dölja eller gömma sig. Hon drar båda händerna genom håret i ett lönlöst försök att göra det mindre synligt.

En kran vrids om i det andra rummet och ljudet av rinnande vatten hörs. Med en darrande suck släpper hon sitt hår och tar en ordentlig titt i rummet. Det är ett stort lyxigt sovrum, med den gigantiska dubbelsängen längs ena långsidan. Ett stort fönster till vänster om henne har en fantastisk utsikt över staden och hon ser att de är flera våningar upp. Solen som precis rest sig sin första bit på himmelen fyller rummet med ett gyllene ljus. Längs väggen på motsatt sida finns ett skrivbord och en stor mörk garderob. Hon kan inte hjälpa att rycka till när mannen kommer tillbaks in i rummet, hon är så spänd ifall att något hotfullt skulle hända. Vad hon vet kan en hop soldater rusa in för att ta fast henne när som helst. Mannen verkar förstå hennes oro.