Drakens Dotter

Kapitel 57

Ännu ett kapitel! Jag skulle egentligen vilja läsa ännu en gång efter stavfel och så. Ni som läser först får kommentera om ni ser något jättekonstigt:)

En stor resa ligger framför dom, mina kära karaktärer. Eller ah, en av dom illafall. Aiden får jobba lite för att få någon typ av förlåtelse, eller vad säger ni? Han har ju faktiskt räddat henne därifrån nu... om dom inte blir tillfångatagna igen vill säga. Maéla är inte i särskilt bra skick. Inom henne pågår en konflikt med allt som hänt henne,och en strid med ingen mindre än sig själv; den del av henne som föddes på nytt ur Vrothgars död. Och den striden får konsekvenser, anledningen till hennes minst sagt svaga tillstånd. För hur kan ens kropp fungera när ens själ motarbetar en? Och ur ingenstans frågar jag er nu om ni vet hur det känns att få kramp i en muskel? Det gör ibland hemskt ont och det går knappt att göra något åt det innan det lååångsamt går över av sig självt. Det är så det känns för Maéla, fast i hela kroppen, och vågorna av den smärtan blir bara värre...

Hat omsluter henne, brister ut i skärande klor och huggande tänder. Mörker, smärta, skuggor. Hennes kropp frigörs, en sådan lättnad, att släppas lös. Det är inte samma sak, när sidorna kläds av vingar och taggar följer hennes ryggrad, då är det hon som bestämmer. Utan att hålla tillbaka, utan att lyssna på den lilla irriterande viskningen och vädjan om kontroll. Hon tänker inte kontrolleras. Någon som hon, tänker inte hållas fast eller ge vika för något.

Mörker, smärta, skuggor. Hon ryter ut, ett triumferande vrål, och den lilla mänskliga delen krymper ihop i ett hörn. Vågar inte stå upp, kan inte, ger vika för monstret.

Hon vaknar med ett ryck och sätter sig upp, hjärtat bultandes vilt i bröstet. Ljuset är smärtsamt starkt. Bländad stänger hon snabbt ögonen med ett lågt morrande. Hon drar handen över pannan och andas långsamt ut. Mellan sina fingrar känner hon strån av halm som omger henne. Det prasslar svagt när hon vrider på sig och mycket försiktigt kikar hon mellan ögonfransarna. Ögonen bränner, hon visste inte att världen var så ljus, men hon tvingar ögonen att vänja sig och ser att Aiden ligger några meter ifrån. Hans kläder är genomblöta och håret hänger i stripor över hans panna. Han andas djupt men under hans ögon är huden mörk och han har en rynka mellan ögonbrynen trots att han sover. Han ser helt utsliten ut. Hon ser ner på sig själv och tar i det tjocka tyget som virats runt henne. Det är fuktigt, och det luktar unket i rummet. Ett stall. Hon ser inga djur och kan bara känna en svag stank av gödsel.

Längre tid tar det inte innan hon märker av känslan igen. Det är en ond, tryckande känsla och till sin förtvivlan känner hon hur den håller på att byggas upp, som så många gånger förut. Någonstans hade hon trott att den skulle lätta om hon tog sig ur fångenskapen. Efter att ha... blivit drake en andra gång hade vågorna kommit så ofta att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Det är en känsla av att muskler, leder, och rentav själva blodet i kroppen inte passar.

Det stramar och spänner när hon rör sig, snurrar lätt när hon rör blicken för snabbt och tillslut spänner det något fruktansvärt för bröstet. Som att hennes revben vrids om, växer och sedan krymper. Hon låter luften långsamt passera ut och in, små korta andetag, knappt medveten om att någon reser sig i närheten, att ljud hörs utanför. När det är över tar hon bort armarna från sig själv och försöker slappna av. Det är svårt när hennes kropp fylls av värme som får huvudet att simma och tyget att klibba mot kroppen.

"Vi måste gå. Nu"

Maéla rycker huvudet åt sidan så att allt snurrar och ser Aiden vaksamt backa från väggen mot där hon ligger. Något skrapar utanför. Steg hörs. Ett djur? Människor? Vakter?