Drakens Dotter

Kapitel 29

Aiden. Det känns som om att något saknas. Hon hade faktiskt förväntat sig en fulländad titel men får bara ett namn. Hans röst avbryter hennes tankar.

"Du kan byta om sen, om du vill. Det ska finnas en eller två klänningar i garderoben och rinnande varmvatten till badkaret. Jag ska försöka skicka hit någon med en sjal eller liknande så fort som möjligt men om du vägrar gå ut utan en är jag rädd att du får stanna här... inte för att jag blir ledsen om du gör det" tillägger han och ser sedan  hoppfull och orolig ut på samma gång när han frågar; "jag förstår verkligen om du vill ge dig av, och återvända till var du än kom ifrån, men jag hade hoppats på att få kunna visa dig runt i eftermiddag?"

Hon nickar sakta, osäker på vad hon egentligen går med på.

"Härligt" säger han och ler, "då ses vi senare"

Maéla ler tillbaka och följer honom med blicken tills dörren stängs mellan dem. I tystnaden som  följer, med undantag för fågelkvittret utanför fönstret, så går verkligheten upp för henne. Det tycks ha hänt mer de senaste 24 timmarna än vad som hänt henne sammanlagt på många många år. Alla känslor och tankar virvlar runt likt löven i en höststorm inom henne och hon kan bara falla ner bland kuddarna där hon blåser ut en lång pust. Hon har verkligen trasslat till det den här gången. Men jag tar mig igenom det här, det kommer gå bra, intalar hon sig själv.

När stressen lagt sig för stunden tillåter hon sig själv att njuta. Aldrig någonsin har en säng varit så skön. Medan hon ligger där och tittar upp i taket börjar  tankarna vandra åt ett helt annat håll, kanske för att distrahera sig själv. Hur kommer det sig att folk inte sover hela dagarna när  sängarna är så sköna? Eller det kanske dem gör förresten.

Hon märker  efter en stund hur en solkatt retar hennes öga från rummets bortre ända. Där står en stor spegel med en ram i glänsande mässing. Det påminner henne om Vrothgars fjäll, särskilt efter att det regnat och solens strålar lyser... Åh nej, Vrothgar! Hon måste meddela honom om att hon är okej! Herregud han kan gå hals över  huvud och flyga hit till staden för att leta upp henne. Hon vågar inte ens tänka på hur det skulle sluta.

Med hjärtat hårt bankandes i bröstet ser hon upp i taket och försöker fokusera, men det är svårt. Det stora avståndet mellan dom kräver en mycket större ansträngning än vad det brukar. När hennes medvetande till slut når sinnet hon söker känner hon direkt att han öppnar sitt sinne för henne. Ett kort ögonblick börjar taket över sängen vrida sig och snurra runt, sedan är det inte längre ett tak hon ser utan en blå himmel och kompakt vit dimma i stora klumpar. Den vita ångan känner hon igen som moln och Vrothgar flyger genom dem med snabba, kraftiga vingslag. Förskräckt ropar hon till honom, i tron om att han är påväg mot staden.

Pappa jag är okej! Gör det inte, vänd om innan de ser dig!

Vrothgar fortsätter lugnt framåt och svarar utan ilska eller oro i rösten.

Jag vet att du är okej Maéla, om du var i absolut livsfara skulle jag känna det. Och oroa dig inte för mig, molntäcket är tjockt för att inte tala om att jag flyger åt motsatt håll.

Förstummad av missförståndet frågar hon,

Men om du inte är påväg mot staden, vad gör du då?

Letar reda på hjorden  jag fick vittring på. Det här är min första jakt sedan stormen så jag tänker inte låta djuren försvinna. När kommer du tillbaks?

Jag är inte säker, det kommer ta tid att samla ihop allt jag behöver, svarar hon som om hon inte la tid på något som helst annat.

Lukten av hjortarna når dem och instinkterna börjar ta över. Han kastar sig ut ur molntäcket och dyker mot marken nedanför. Maéla tycker sig urskilja några bruna hjortar springa i lugn takt långt där borta genom Vrothgars ögon. Innan han sluter länken mellan dem säger han,

Zu'u fe koraav hidas, dii ma rachask

Med ett djupt andetag och svettdroppar i pannan är hon tillbaka i rummet. Taket rör sig inte längre. Tyst mumlar hon på drakars tungomål:  tills vi ses igen. Saknar dig också.

"Erei Zu'u koraav. Zu'u fa saavek hiash"

En golvplanka knarrar till och Maéla sätter sig käpprak i sängen.

Mitt i rummet står en kvinna alldeles blickstilla med orörlig min och med Maélas gamla kläder i famnen.  Kvinnan är klädd i en enkelt grå klänning med ett vitt förkläde och  svarta enkla skor. Håret är uppsatt i en stram knut och hennes näsa är liten och spetsig. Utan ett ord lägger hon allt hon har på skrivbordet och skyndar sedan ut med nedböjt huvud.

Maéla hoppar ur sängen och springer fram till dörren, men hon är för långsam och den går igen med ett mjukt klick precis framför näsan på henne. Hennes armar hänger i luften innan hon frustrerat slår ner dem. Hur mycket hade kvinnan hört, och vad hade  hon sett? Misstänkte hon något? Ängsligt vankar hon av och an mellan  sängen och dörren. Jag kommer inte anklagas för något, kvinnan måste tro att hon inbillade sig om hon ens hade sett  något. Och även om hon gjorde det, vem skulle lyssna på en tjänare?

I den här staden lyssnar och tror folk på vad som helst, säger en liten röst inom henne.

Ett hemskt gurglande, knorrande läte avbryter hennes tankegång och hon tar sig häpet för magen. Det där måste ha hörts genom både väggar och golv. Hungern är inte värre än vad hon tidigare upplevt men den är ändå markant. Ingen mat finns i rummet såvitt hon kan se. Det avgör saken, hon måste ut.

Tvekandes öppnar hon garderoben och finner en mattröd klänning hängandes på en galge. Den når ner till garderobens golv och har långa, vida ärmar. Hon skulle ha tagit ett bad om inte hennes kropp skrikit åt henne att hitta mat först. Så hon trär av klänningen från galgen och håller den skeptiskt framför sig. Det känns som om hon smutsar ner den bara genom att vara i närheten av den. Sedan kastar hon en nästan längtansfull blick mot skrivbordet där hennes gamla kläder ligger och suckar. Ska man passa in så ska man, tänker hon och byter om.

Hon känner inte igen sig själv när hon ser sig i spegeln. Den röda klänningen är aningen för stor om axlarna men sitter fint runt midjan och faller mjukt över hennes höfter. Hon fingrar på tyget som känns lent mellan hennes fingrar. Innan hon går måste hon såklart täcka för sitt hår. Hon tycker det är lite synd när hon ser sig själv i mässing-spegeln. Hennes hår faller ner över hennes axlar där det fångar solljuset och glänser lite, trots att det är tovigt och smutsigt som vanligt. Det vita ger en väldig kontrast mot det röda. Är hon kanske, lite vacker trots allt? Är hon mer än bara ett  missfoster?