Drakens Dotter

Kapitel 76

"Vad gjorde min far som var så illa?"

De har lämnat avsatsen och närmar sig återigen byn. Danva har förklarat att de drakar som kom inte är alla som finns i bergen men det var dem som levde närmast, och behövde känna igen henne när tiden kom. Bara det påståendet hade fått Maéla ur balans, som att hon inte varit det redan innan. Hon förstod att Danva syftade på en tid när hon själv flög mellan dessa berg och dalar i drakform, något som kändes väldigt avlägset. Men ännu mer avlägset kändes det att hennes Vrothgar skulle kunna ha gjort något ont, något som den där Ranginui inte förlåtit och tydligen mer eller mindre skulle beskylla henne för också.
I dig lever han vidare. Något som i ett annat sammanhang -än morrandes från en gigantisk drake- hade gjort henne stolt.

"Du antydde kvällen jag kom att något hade hänt", försöker Maéla igen.

"Det... är inte min sak att förklara", säger Danva hest och tar en klunk vatten ur vattenskinnet.

De når byn i skymningen och Danva säger att de ska ses tidigt imorgon bitti. Maéla står kvar en stund vid Danvas stängda dörr innan hon rör sig bortåt mot lägerelden. Hon hoppas på att kunna få del av middagen med de andra den här gången. Även om hon ställer sig motvillig till att närma sig främlingar så vet hon att det skulle underlätta hennes vistelse om hon lärde känna människorna här.

Vid elden sitter det en grupp människor, ibland dem ser hon Hijol till hennes stora lättnad. Kocken är såklart där, Karm. Hon kommer inom hörhåll precis när han frågar ut,

"Är det någon som ska ha mer eller har ni matvrak fått i er tillräckligt än? Va, ingen?"

"Jo jag." 

Det blir tyst och Maéla ser på ansiktena som vänt sig mot henne. De är alla unga, alla med det där glimret i ögonen och några ler snett mot henne. Kunde alla här vara...

"Ah, ni är tillbaka! Självklart, självklart, lång resa idag, mycket mat att fylla på", säger Karm medan han vänder om mot tältet.

Blickarna vänds mot henne igen.

"Gick allt bra?" Det är Hijols röst.

Innan hon hinner svara avbryter en av killarna närmast henne, "Majela, var det så du hette? Vi har inte fått höra så mycket själva för Hijol säger att Danva står för informationsutdelandet, men du tog dig alltså hit själv? Är det så? Vi såg dig ju igår men det är liksom svårt att fatta."

"Ja, jag tog mig hit själv", svarar hon och får en skål och en brödbit intryckta i sina händer av Karm. Hon ser en ensam stubbe en bit närmre elden och de andra. Hon bestämmer sig för att slå sig ner och hoppas att samtalen ska återgå till något utan att blanda in henne. Hon hade föredragit att iaktta den här gruppen på avstånd och nu var hon alldeles inpå dem.

"Flög du större bitar av vägen men gick sista? utbrister en annan kille bredvid Hijol.

Maéla sätter nästan i halsen och torkar sig med baksidan av handen. Hijol flikar in åt henne med himlande ögon.

"De här två har som uppgift att vakta gränserna, det är därför de är kränkta."

"Jag är inte kränkt, bara nyfiken", svarar den första och ser sedan på Maéla igen.

"Nej jag, flög inte. Jag gick från hamnstaden." Ordet känns så avlägset på hennes tunga, men de här killarna får det att låta som en självklarhet.

"Otroligt, och typ idiotiskt på samma gång", säger en tjej med eldrött hår och fräknar.

Maéla ler nästan åt det, och hör hur hennes egen röst svor och förbannade sig själv under de där första jobbiga dagarna.

"Jag heter Ethel förresten", säger tjejen leendes medan hon går fram och sträcker ut handen. Hon kastar en blick över axeln och ger en menande blick åt de andra.

"Åh ja, jag är Susmo", säger den första killen och efter honom kommer den andre och hälsar.

Innan hon vet ordet av har alla ställt sig upp för att komma fram, mer formellt än hon hade förväntat sig. De har alla något som sticker ut, och hon kan inte annat än beskriva dem som färgglada.

Tomda, som presenterar sig som den andra gränsbevakaren, har till exempel vackert blå ögon och mörkt hår som skiftar i samma ton. Susmo sticker ut ännu mer med besynnerligt gröna ögon och ljust hår som ibland när hon tittar påminner om ljust gräs.

Hon har ätit upp av grytan och brödet, och runt elden har konversationerna återupptagits. Hijol förklarar att gruppen tränar tillsammans nästan varje kväll och att de andra i byn brukar vara klara med maten innan de kommer. Om de inte tränat har de tillägnat eftermiddagen åt diverse uppgifter på olika håll.

Det lättsinniga sorlet dämpas när ytterligare en person intar gruppen. Lyss håller i remmen till en ryggsäck med ena armen och när Karm närmar sig sträcker hon ut den till honom, dock utan att titta bort från Maéla. Det sista sorlet dör ut.

"Jag ser att du överlevde. Konstigt. Trodde inte han skulle låta dig gå därifrån, åtminstone inte hel."

Hon vet inte om det är för att hon är så trött, eller kanske för att hon precis funnit något slags lugn tillsammans med den här gruppen fram tills nu, men hon ställer sig i alla fall upp, spänd i kroppen av rovdjursblicken hon får av Lyss.

"Och vad menar du med det?"

"Men oj, lugn vilden. Jag menar bara att det hade varit på sin plats om han tillrättavisat dig."

"Lyss, hon hade inget med det att göra, hon vet nog inte ens vad som hände", invänder Hijol som sitter kvar snett bakom Maéla.

"Det är det som är problemet!" säger Lyss och nu har hon höjt rösten, "hon kommer hit och tas in med öppna armar utan några som helst konsekvenser, och hon har inte ens vettet att skämmas. Nej jag vet vad du tänker säga Hijol, hon vet inte, men det visar bara att förrädaren in i det sista inte brydde sig."

Karm har packat ihop sina sista grejer och kastar en orolig blick bakåt innan han lommar iväg. Lyss pekar nu på de andra runt elden, "Ni tar också emot henne som att det inte vore något konstigt så jag kan bara anta att ni inte fattat det än. Den här Maéla, är Vrothgars dotter."