Drakens Dotter

Kapitel 68

Ett av djuren klarar sig inte undan med resten av dess flock. Den brölar högt och sladdar med hovarna mot marken i vild panik när draken griper tag om dess kropp. Maéla tittar inte mer än så, utan har bestämt sig för att såvida hon inte vill chansa och bli drakmat själv så borde hon ta sig härifrån illa kvickt. Det finns en risk att den såg henne, och hon tänker inte stanna kvar vid det här klippblocket och se om så är fallet. Till en början är hennes ben värdelöst stumma men hon manar svärande på sig själv och kommer upp i fart. Hon håller ett öga på blodbadet som sker långt där borta, ändå tillräckligt nära för hon ska se skrämmande detaljer av drakens arbete... Den är mycket mindre än Vrothgar och har en helt annan färg. En mörkt brun, nästan svart, med skiftningar mot grönt i solljuset. Den är upptagen med att få slut på sitt byte, och Maéla sätter sitt hopp till att den inte kommer intressera sig för något annat innan hon tagit skydd av skogen.

Mjölksyran strålar genom benen och luften väser sin väg fram genom lungorna när hon tillslut tar sig in mellan löv och buskar. Hon faller ner bakom första bästa träd och droppar av svett rinner ner längsmed hennes tinning. Ett tag sitter hon bara där, låter kroppen återhämta sig från språngmarschen och lyssnar spänt efter tecken på att hon är förföljd. Ett vrål, en drakes vrål, får henne att stelna till och kika ut bakom stammen. Hennes blick finner direkt det nya hotet. En nattsvart drake som glider genom luften på sina vingar åt den andra drakens håll. Även den är mindre än Vrothgar, men större än den första. Av någon anledning skrämmer den här henne mer, trots avståndet från vilket hon betraktar den. Om jag hade varit långsammare, om jag inte lämnat det där klippblocket...

Hon reser sig snabbt upp med en hand mot stammen. Med baksidan av den andra torkar hon svetten ur pannan. Mellan löven ser hon hur den svarta draken sjunker närmre mot marken för att landa. Olustigheten går i vågor genom hennes kropp samtidigt som hon av någon sjuk anledning ler. De finns. De är här. Det här är dock inget tillfälle att närma sig dem, blotta tanken är vansinnig och får hennes kropp att rygga. Kanske kommer det aldrig hända. Vad skulle hon göra med sig själv då? Det enda hon har att gå på är känslan av att dras mot bergen och vilja upptäcka dem. En hög duns bortifrån slätten, dit hennes blick inte når får det att ila i kroppen och nackhåren att resa sig igen. Den svarta draken måste ha landat. Hon må va utom synhåll men varelserna var fortfarande obekvämt nära. Så hon börjar backa från skogsbrynet, vänder sig in mot träden och sätter av igen.

~

Ute på slätten närmar sig den svarta draken bytet. Den brummar lågt och den andra gör ett genljud. Marken är befläckad av blod och djuret har slutat andas. Känningarna i marken efter resten av hjorden är svaga, och väldigt snart skulle de försvinna helt. Men varelserna har tagit det dem kom hit för, och skulle inte behöva jaga på ännu en vecka. Vinden är svag och skjuter undan blodlukten. Den svarta draken, en hona, tar ett djupt andetag och näsborrarna vidgas, dess kropp stillnar och ögonen blänker vasst. Den andra känner av skiftningen och lyfter sin hals. Blodet blänker i solen där det rinner ner mellan brungröna fjäll. En doft. En lukt av något som inte hör hemma här. Den brungröna gräver klorna i marken och ger ifrån sig ett skriande läte. Med vaggande steg vädrar den svarta draken luften noggrannare och når platsen där den är som starkast. Vid kanten av ett klippblock kan den bekräfta det. Människa. Hjorden passerade precis intill, det måste vara därför de inte kände det med en gång. Eller så hade vinden legat åt andra hållet tidigare. Honan vänder sig först om till den andra draken som närmar sig, för att sedan vända sina blottade tänder mot skogen. Drakens ryt slungas ut över träden och får fåglarna att lyfta.