Drakens Dotter

Kapitel 12

"Trollet höjde sin arm, redo att utbringa dödsstöten..."

Alla håller andan och lutar sig framåt. Sagoberättaren står precis framför dem med ena armen högt över huvudet för att likna trollet i berättelsen.

"...och BAM!", han slår sin knutna näve i handflatan rätt framför näsan på dem.

Förskräckt hoppar Jina upp med ett skrik och kastar armarna om Maéla som blir alldeles överumplad.

"Nej, nej, nej, nej, nej jag vill inte höra mer. Jag går" säger hon och efter att ha kramat hårt släpper hon taget om Maéla för att sedan småspringa tillbaka till sin mor.

Innan Maéla vänder sig mot berättaren igen ser hon Jina kura ihop sig i sin mammas knä.

"En tystnad sänkte sig över slottet, ute på fältet grymtade jättetrollet och hans vidriga anhängare stötte ifrån sig hurrande vrål. Men så rörde sig något under trädkronans löv. Det var för långt bort för folket på slottet att se, men det dom däremot såg var att det jättelika trollet plötligt for omkull. I nästa sekund borrade sig trädets stam in i magen på trollet där han låg på rygg, och bredvid stammen stod kungen, helt oskadd! Nu var det människornas tur att hurra. Trollen blev rasande över att se deras ledare död och röt mot himlen så högt att fåglar föll döda ner till marken. Allihopa rusade emot konungen med dundrande kliv. Från slottet såg man sedan den märkligaste av syner. Troll efter troll, stora som klippblock, flög flera meter upp i luften och dukade under för kungen svärd. Trollkarlarnas magi var sannerligen imponerande. Efter det stora slaget bad kungen och hans drottning om att männen skulle stanna för att skydda deras rike. Men männen hade andra plikter att sköta. De gav inte gärna upp information om deras nästa ändamål men det pratades om att de skulle döda bevingade bestar i deras egna rike. De lovade dock att komma tillbaka när uppdraget var slutfört. Med tacksamhet i sina hjärtan vinkade kungaparet av de mystiska männen"

Sagoberättaren sätter sig ner i skräddarställning och flinar.

"Och det var berättelsen om kungen och trollarmén."

Barnen applåderar förtjust. Snart börjar dem alla mantra:

"Fler sagor! Fler sagor!"

Månen går sin bana över natthimlen och timmarna likaså. Maéla tyckte bäst om sagan om monstret och prinsessan för monstret visade sig vara snäll och de blev kära i varandra. Den sista sagan berättas för en mycket tyst publik. Alla halvligger på varandra i en enda stor hög, enstaka gäspningar hörs och någon mumlar oroligt i sömnen.

Deras föräldrar står omkring dem medan sagan lider mot sitt slut, och suckar lyckligt åt sina slumrande ungar. Brasan är bara en glödande hög kol vid det laget. Maéla känner hur starka armar lyfter upp henne och bär henne hem. Den gungande rörelsen får henne att dras djupt ner i sina drömmar.

Fru Adha och herr Garnoc erbjuder Geordie att sova hos dem över natten vilket han tackar ja till. Maéla vaknar från sin luddiga dröm när hon läggs ner på sin madrass och det sista hon minns är fragment av de vuxnas långa samtal. Någonting om ett rykte som är mer känt som en saga. Att en livs levande drake hade attackerat en by någonstans i världen och bränt ner husen till grunden med sin fruktansvärda eld. Att draken valde att ta ett spädbarn i sina klor innan den tillslut gav sig av, antagligen för att sluka det senare. Bara några få överlevde, skräckslagna och förkrossade.

De fortsätter prata om fler rykten som kunde vara sagor och tvärtom men det är bara den om draken som etsar sig fast i Maéla. En djup känsla av déja vu, som om hon redan vet om sagan... eller om det nu var ett rykte. Det lågmälda samtalet försvinner när hennes trötta sinnen ger vika för sömnen.

~

Vinden smeker hennes hud, och leker i hennes hår vars vita slingor kittlar hennes kind. Det är en kall vind, en nordlig vind. Landskapet öppnas med ens framför hennes ögon. En svindlande utsikt av snötäckta bergstoppar och kringliggande milslånga skogar. Fåglar flyger över trädkronorna och löven på buskarna inärheten av henne rasslar. Det känns som om hon står på jordens högsta punk, så högt upp är hon. Små gula blommor lyckas få fäste i berget där hon står. Hon har sin blåa klänning på sig och en brun tygväska hänger över hennes axel. Hon känner igen den, Adha brukade ha den på sig när det handlade. Hon sträcker ut sin ena hand framför sig, vänder och vrider på den som för att bevisa att allt inte är en dröm.

Något får henne att börja röra på sig. Upp för berget går hon, över stenig och ojämn mark. Där uppe finns en grotta, vars öppning är bredare än torget hemma i byn. Den osynliga drivkraften hon känner får henne att gå in. Spänningen börjar liksom bubbla i henne. Ljuset är tillräckligt för att hon ska kunna se de väldiga väggarna som reser sig uppåt på insidan av grottan. Det droppar från det höga taket och luften är sval.

Något rör sig inne i mörkret och en fläkt av varm luft får gåshuden hon har att lägga sig. Drömmen håller på att blekna bort, världen som tidigare var så tydlig omsluts mer och mer av osammanhängande mörker. Innan den försvinner helt ser Maéla vad som befinner sig framför henne. Med vingarna ihopfällda och svansen slingrande längs marken ligger där en fantastiskt vacker drake, som tittar på henne med mörka ögon. Dess fjäll är lika vita som hennes hår.