Drakens Dotter

Kapitel 25

Solen har börjat vandra nedåt på himlen och skuggorna börjar bli längre. Maéla har sprungit på maxfart i några minuter nu och trots att hon inte vill erkänna det är hon trött. För varje steg reser sig slottets magnifika byggnad högre över de andra husen. Hennes bästa chans var om hon sprang på en folksamling som de kunde tappa bort henne i och kanske finns det just en sådan i närheten av slottet.

Hon lyssnar spänt efter klirrande metall i ett fast tempo som kan ge henne en hint om var soldaterna befinner sig. När hon inte hör något tittar hon bakom sig men snubblar då till lite på en kant i gatan. Hjärtat tar ett hopp i bröstet innan hon återfår fotfästet och hon fortsätter stressat att springa. Okej, håll dig lugn, intalar hon sig själv. Med lite tur skulle hon ta sig ur den här situationen utan att behöva ställas inför rätta. Hon misstänker att för sådana som henne, finns ingen rättvisa. Och det utan att blanda in en livsfarlig drake.

Men någon folkmassa kommer inte, gatorna är tomma och hon kommer bara närmre och närmre slottsbyggnaden. Runt slottsområdet går ett högt gallerstaket för att skilja marken från resten av staden. Hon hade sett den tydliga barriären från berget igår kväll.

"Vi beordrar dig att stanna!"

Soldaterna har knappat in på henne, nu hinner de se åt vilket håll hon springer för varje korsning och hon måste springa ännu snabbare. Hon behöver en flyktplan nu.

Efter ännu några svängar tror hon sig höra sorlet från människor men hon viftar först bort det som inbillning. Fast ju längre hon springer desto högre blir ljudet, det är ingen illusion. Lättnaden fyller henne och jagar bort alla tvivel, hon skulle klara det här.

Hon kommer ut på en stor väg där flera dyra vagnar står parkerade. Hon väljer att svänga höger direkt då det är därifrån ljudet kommer.

En stor allé, som bildar ett grönt tak av löv, leder fram till slottsgrinden. Där patrullerar ytterligare en grupp soldater, än så länge ovetandes om jakten. En fontän porlar i mitten av området och bänkar är placerade lite här och var. Det verkar vara en slags park. Ovanför trädkronorna tornar sig det mäktiga slottet upp och kvällssolens ljus reflekteras i några av glasfönstren till ett bländande sken. Människorna som går omkring i parken har vackra färgglada klänningar eller hög hatt och frack, överklass helt klart.

Lugnet som varade bryts när hon kommer utspringandes och några kvinnor på en bänk i närheten ropar förvånat till. Maéla saktar inte in utan tar direkt sats mot närmsta träd och kastar sig upp. I samma ögonblick som hon drar sig upp i trädkronan kommer soldaterna inrusande och nu är de fler än tidigare. De måste fått förstärkning. Fler tjut uppstår av uppståndelsen och Maéla klättrar snabbt vidare. Efter att ha stannat upp och förvånat sett sig omkring får en av soldaterna syn på henne. Någon börjar ryta order om att ta fast henne, men soldater lär sig ju inte att klättra i träd så ingen kommer efter henne.

Hon har tagit sig till grenen längst ut nu och kan se hustaket till höger om allén. Det är i jämnhöjd med henne så det borde gå att hoppa... En av rösterna där nere hinner skrika "ta till vapen, oskadliggör honom!" men hon är redan halvvägs i luften innan de hinner lyda order. När hon landar tumlar hon runt ett varv men ställer sig upp så fort hon kan, och är oskadd såvitt hon själv kan avgöra.

De tror jag är en man, det var något nytt, tänker hon medan hon sätter av längs taket. Än är det inte över.

Byggnaden är stor och platt jämfört med husen hon passerade tidigare. Det verkar mer som en byggnad för industri än för bostäder. På gatan nedanför hör hon soldaternas skramlande rustning när några av dem försöker följa efter henne från marken. Slottet är till vänster om henne, med det höga gallret i mellan, och framför henne finns fler hus, men vänta. Hon tvärstannar när hon ser gapet mellan huset hon befinner sig på och nästa. Inte en chans att hon klarar det där! Den breda vägen som orsakar gapet går i en vid sväng framför och till höger om hennes byggnad. Hon fortsätter framåt och kikar över kanten men där hinner soldaterna precis placera ut sig. Det finns ingen väg för henne till höger eller framåt och hon kan inte hoppa över till nästa tak.

Med en knipande känsla i magen vänder sig om för att springa tillbaka men där kommer två soldater lugnt gåendes mot henne, båda med självsäkra miner. Fler av dem är också påväg upp runtomkring henne.

Det är då hon förstår att soldaterna redan vetat om att det var kört för henne. Så fort hon hoppat till den här byggnaden hade de vetat att hon var fast. Om hon bara känt till staden lite bättre. Nu ser det ut att vara kört för henne, om inte...

Hon sneglar mot slottet och gallret. Järnet reser sig högt över marken och har utformade spetsar högst upp. Ovälkomnande, hotfullt och farligt.

Det rycker i mungiporna på soldaten som är närmast. Mannen är stor, ett berg av muskler och det bara osar självsäkerhet om honom. Han ger henne en blick som säger "försök bara". Något säger henne att han är den som röt order åt de andra förut och att han inte är van vid att förlora.

Ingen stadsbo skulle antagligen klara ett sådant hopp, än mindre skulle en stadsbo klara av att hålla sig fast och sedan klättra upp och över gallret. Men Maéla är ingen stadsbo, utan en person som levt mer än hälften av sitt liv i den djupaste vildmarken. Det hennes tur att le.

Soldatens flin försvinner när hon stöddigt vänder sig bort från honom. Det finns ingen anledning att ta lång tid på sig. Hon lägger all kraft på sina ben och armar och springer allt vad hon har mot kanten.

"Skjuuut!" vrålar soldaten och tiden tycks sakta in.

Hennes fötter lämnar taket och hon flyger mot staketet. Luvan flyger av huvudet i farten men som tur är sitter sjalen kvar.

Under ett kort andetag, exakt en inandning och en utandning, befinner hon sig i luften. Hon hinner tänka att det kommer göra ont att ta emot sig, innan ögonblicket är över och hennes kropp träffar järn. Hennes händer sluts hårt om två av de stolpar som bygger upp staketet. De är rektangulära så kanterna skär in i handflatorna på henne när hon försöker hålla upp sin tyngd. För ett kort ögonblick tror hon att hon ska glida och falla ner men med ett bättre grepp med fötterna kan hon andas ut. Hon hade klarat det.

En pil visslar förbi, mellan två av stolparna bredvid henne, och hon väcks ur sitt lättade tillstånd. Långsamt till en början drar hon sig uppåt och tar stöd och kraft med fötterna. När hon drar sig uppåt tredje gången går en hemsk smärta genom vänstra armen som får henne att vackla till. Flämtandes och med svetten klibbandes mot huden fortsätter hon trots att det gör ont. Först tror hon att hon blivit träffad av en pil men inser sedan att det är hennes gamla sår som gått upp. Det blir varmt och blött under tyget och hon känner hur en smal rännil blod rinner ner över axeln och vidare över hennes rygg.

Maéla grimaserar av smärtan resten av vägen men lyckas ta sig upp till toppen och svänger benen över spetsarna. Där får hon snabbt flytta sig i sidled för att undvika pilarna som avfyras mot henne. Soldaterna vill ha henne levande och siktar på hennes ben och armar. Några pilar träffar järnstolparna med klingande läten som följd men när hon glidit halvvägs ner längs gallret upphör dem. En av soldaterna skriker något och de lämnar taket.

Med ett stön landar hon i det tjocka gröna gräset. Hennes arm är alldeles blodig men det syns inte genom den svarta kåpan. Flykten över gallret köper henne dock tid så flykten var värt upprivningen av det gamla såret. Hon drar luvan över huvudet igen och fortsätter in på slottsområdet.

Mycket action och farliga beslut. Nästa kapitel kommer inom en vecka, hoppas att ni är redo för en ny karaktär... hare bra :)