Drakens Dotter

Kapitel 53

Är förväntansfull på era reaktioner till det här kapitlet:D hoppas ni gillar't. Hare bäst!

Hon ser onda varelser, förstår inte vilka de är. Deras ansikten är dolda bakom groteska flin eller nedlåtande miner. Några har djävulens horn, andra svarta fjädrar. Och alla stirrar de på henne. Bakom maskerna finner hon ögon som lyser. De lutar sig ut. Tar en närmare titt. Några är bakom henne, till vänster, till höger, de står hela vägen runt. Klirrandet som följer en svag handrörelse är det ända som hörs. Hennes händer skakar lätt men hon tvingar sig att stå upp. Hon skulle inte klyvas av deras blickar. Låt dem se henne. Låt dem se vad hon blivit, vad hon är.

Hon följer cirkeln av människor på andra sidan gapet med blicken. Hela vägen runt, hon vänder sig mot dem, försiktigt i buren högt ovan jord. Buren rör sig inte, den är stilla. Och ändå har hon en känsla av att falla. Hon lyfter huvudet, ser månljuset bortom burens armar av järn och väggen av glas högt där uppe. Allt är tyst. Det hade kunnat vara fridfullt om inte för deras blickar. De kryper över hennes kropp.

Hon känner av honom innan han lösgör sig från skuggorna. Av hårstråna som reser sig i nacken vet hon att det är han. Ingen säger något när hans steg följs av det hasande lätet från en lång mantel. Han tittar inte på henne, fortsätter gå runt. Beredskap susar genom ben och blod, och hennes blick blir järn. Hon släpper honom inte med den och snurrar långsamt runt medan han går. Hon kommer till ett stopp, det är kedjorna som tar emot. De är fastlåsta i marken, en till vänster och en till höger om henne. Ett högt rassel skär luften. Hennes rygg känns blottad den millisekund det tar att sno runt och hitta honom igen. Det är den värsta känslan, att inte kunna skydda sig själv. Han tar till orda.

"Se hur ful hon är"

Tystnad.

"Mager. Smutsig. Svag"

Hans gröna ögon möter tillslut hennes och det hon ser där får det att hugga till.

Med den blicken... vad är det som väntar? Varför tittar han sådär på mig? Som att han vunnit?

I ögonvrån ser hon hur maskerna ler. Han går bakom dem, långsamt. Ibland möter hon andras ögon när de står i vägen. Hon ser, förväntan i dem.

"Ni skulle inte tro det om jag sa det. Men bakom fasaden gömmer den där människokroppen ett monster. Hon är inte mänsklig", säger han och stannar.

Över honom fladdrar en skarp glöd och hans ansiktsdrag hamnar i mörker. Det är hans tänder som glimmar i ett leende, och hans ögon. De närmsta människorna står en bit ifrån och de vänder nyfikna ögon mot det som står bakom honom. Hon följer osäkert deras blickar. En pelare, och något under ett skynke. En doft slår emot henne. Skarp och söt... för att dölja...

Nej.

Skynket dras undan och i vågor lämnar föremålet under. Ett sken av guld, mässingsfjäll som glimmar i glödens ljus. Vassa, tjocka klor mot piedestalens kant. Publiken tjuter till. Maldivor rör inte en min. Med uppspärrade ögon ser hon på kroppsdelen, hjärnan försöker ta in det hon ser men det går inte. Det finns inte.

De kan inte vara så grymma, nej de kan inte göra såhär!

Luften sitter fast i hennes lungor, den kommer endast ut i små pustar. Vrothgar. Sedan tar hennes handflator i marken, hennes ben har vikt sig men hon kan inte förmå sig slita blicken från kroppsdelen.

Pappa.

Hon tvingar blicken ner i golvet och en häftig snyftning går genom hennes kropp. Hon ser sina spruckna, smutsiga naglar. Ser hur dom böjs när hon försöker gräva ner dom i stenplattan. Djupt nere inom henne vrålar odjuret och hon biter sig i läppen tills det börjar blöda. Hon var inte beredd på att det skulle göra såhär ont att bli påmind. Som att mörkret hon befunnit sig i bara fått sorgen att växa under den här tiden... men så hade också hatet. En vibration går genom hennes kropp, inte av gråt, utan av något annat.

"Det här är vänster klo och tillhörande armatur från en livs-levande drake, som terroriserade norra regionen inte allt för länge sedan"

Några meter åt höger dras ytterligare ett skynke av och ännu en kroppsdel blottas. Det går upp för Maéla att piedestalerna fortsätter hela vägen runt rummet. Gallan bränner i halsen, och är påväg upp.

Människorna utbrister i svävande "ooh" och "aah" när fler skynken dras undan, kors och tvärs i rummet. Svansen. Taggar från ryggraden. Del av vingen, bröstet, skuldran. Hennes andhämtning blir häftigare för varje gång hon snärtar runt till ljudet av fallande tyg. Hon tar sig vingligt upp på fötter. Sluta, tänker hon kvidande. Ett litet ljud letar sig från hennes bröst. Det faller dött från hennes läppar. Tyst, o-yttrat.

"Trots dess storlek", fortsätter Maldivors giftiga röst "föll besten lättvindigt för människans hand. Ointelligent, obehärskad, besinningslös. Inte mer än en storväxt ödla" han möter hennes blick men hon tittar bort.

Det bränner bakom ögonen, i blodet, i bröstet. Något inom henne håller på att öppna sig, och hon har inget att hålla tillbaka det med.

I massan får hon syn på kungens flin och Maldivor står leendes vid hans sida. Hon vrålar ut med lungornas fulla kraft.

"SLUTA!"

Människorna vrider sig förstrött från delarna av draken till den smutsiga varelsen i burens mitt.

"Hon pratar"

"Kan hon prata?"

"Sa hon precis någonting?" mumlar människorna sinsemellan medan deras forskande blickar återigen drar över hennes kropp.

Maldivor spänner blicken i henne när han säger, "För den som vill kan drakens huvud ses i tronsalen från och med imorgon kväll" hans blick lyfter och han ler mot de vackra människorna som möter den, "Då kommer även de med det högsta budet få chansen att tillvarata ett äkta drakfjäll. Lika äkta och rent som guld!"

"Nej!" skriker hon och kastar sig i deras riktning. Kedjorna hugger tag men hon spjärnar med benen och försöker hysteriskt slita sig loss.

De skrattar. Lågt. Roade.

Det knakar och knäcker inom henne som om ett skal bryts upp. Ljudet låter högt i hennes huvud. Hon kastar huvudet fram och tillbaka, blicken flackar mellan skepnaderna. Allt tycks ha en nyans av rött. Som att elden inom henne även täcker världen utanför. Hon är vagt medveten om att hon blottar tänderna och morrar långt inifrån halsen.

Deras ögon lyser. Men dem lutar sig inte ut. Några släpper räcket, backar en aning, rynkar pannan.

"Vad är det du säger Maéla?"

Kedjorna slår när hon hoppar runt åt det håll han står, och ett högt väsande passerar förbi hennes tänder.

"Vill du återse din kära pappa?"

Han ler. Hon skakar i hela kroppen.

"Jag tror tyvärr", säger Maldivor och ställer sig framme vid räcket,

"... att det är försent för det"

Skalet går upp. Ljuset kastas ut i mörkret och när det falnar står det inte längre en flicka i buren, utan en drake.