Drakens Dotter

Kapitel 58

Gott nytt år! I skrivande stund är det om drygt 24 timmar som år 2018 tar sin början. Visste ni att jag började skriva på den här berättelsen för (ganska så exakt) tre år sedan? Första kapitlet publicerade jag utan större förväntningar i slutet av januari 2015 och nu har den vuxit sig så stor att jag inte inte kan fatta det. Tre år är alldeles för länge om ni frågar mig. Det kommande året hoppas jag därmed kunna avsluta historien om Maéla. Oavsett om jag håller det nyårslöftet eller inte hoppas jag att ni läsare följer Drakens Dotter tills det sista kapitlet publicerats:)
Juste, jag planerar även att byta omslagsbild, och byta från engelskans Dragon's Daughter till svenska översättningen av titeln. Bra med förvarning tänker jag så ni inte blir chockade;)

Nu har det här kapitlet tagit länge nog så det är minsann dags att dela det med er. Trevlig läsning och som sagt, gott nytt år!

När Aiden kommer tillbaka, famnen full, ligger Maélas filt öppen under henne. När han ser hennes ansikte släpper han sakerna direkt på golvet och rusar fram.

"Maéla? Maéla hör du mig?"

Hon är brännhet, hennes panna, hals, mage, blankt av svett. Ansiktet är förvridet av smärta och andetagen oregelbundna, ytliga och häftiga om vartannat.

"Maéla!"

I den stigande paniken dyker ordet vatten upp och han rusar ut och ner för trappen.

Maéla kämpar inte emot, det slutade hon med för länge sedan i hopp om att det skulle hjälpa, men det har bara blivit värre. Inuti brinner hon och ett mäktigt väsen, som är henne själv och samtidigt helt bortom hennes kontroll, försöker ta över. Det är inte som när hennes hud byttes mot en annan, med skinande ljus, en sprakande känsla och lättnaden av frigörelse, nej. Det här är ont, mörkt och blixtrande ilsket rött.

Det bränner till, svärtar inifrån och hon spänner sig som i en bågsträng. Hon andas in men får ingen luft. Det biter, sliter och försöker trycka ner henne, uppsluka henne, det förstör henne inifrån...

Det kommer döda mig.

Tanken är så oförståelig, och samtidigt så sann att hon spärrar upp ögonen. Hon kan knappt uttyda rummet, men tror att det är Aiden som står framför henne. En suddig gestalt som går närmre. En sval hand läggs på hennes panna och en stadig hand håller hennes vridande rörelser stilla. Hon kan nästan se det djupnande mörkret av kanterna i hennes synfält. Det växer sig större. En känsla ekar ut från det som orsakar smärtan, och känslan formar orden: Jag vinner.

Nej.

Hennes ord är enkelt, lågt. Inte mycket mer än en utandning. Handen på hennes panna darrar till men Aidens gestalt står kvar vid hennes sida. Hon lämnar honom och rummet, och vänder sig inåt mot sig själv. Där mörkret har sitt ursprung. Det andas mot hennes nacke, trycker in från alla håll. Vibrerande av ilska fortsätter det att skada det svaga skalet det hålls bunden till. Hon samlar modet hon har kvar och släpper taget om sin rädsla. Hon står kvar naken utan den, men dess grepp börjar lossa.

Det tar sats, skjuter förbi henne och slingrar sig ut genom hela hennes kropp. Hon känner dess förväntan, att hon nu ska ge sig, vika sig. Hon motstår impulsen att skrika av obehaget och låter inte sig själv ge upp inför smärtan. Stannar i den innersta vrån av sig själv istället för att återvända till hennes nu medvetslösa kropp. Hon står kvar mot inkräktaren och den vänder av åt hennes håll igen. Det tornar upp sig, beredd att svälja allt av henne som gör motstånd. Det ska precis hugga till när hon säger det igen, högre den här gången och riktat mot det. Vad nu det är.