Drakens Dotter

Kapitel 11

Maéla sitter ensam vid ett av borden och plockar ur ärtor ur deras skidor. Bredvid hennes skål, som är halvfull, står en likadan som nästan är helt tom.

Solnedgången har börjat och maten dukas fram. Hela byn är i närheten av torget där man har ställt upp ett långbord och byggt en jättelik brasa som ska tändas när mörkret faller.

Sorlet från upprymda människor genomsyrar luften tillsammans med skrapandet av träbord och stolar. Några killar i hennes ålder släpar fram stenbumling efter stenbumling till torgets mitt. Där lägger de allt huller om buller i något som ska likna en cirkel runt den blivande brasan. En förälder har precis kommit för att rädda projektet.

Himlen är molnfri, den mörknar för varje minut, och luften är klar. Det är ovanligt varmt för att vara så sent men trots det huttrar hon. Från en gränd mellan husen kommer några män konkandes på ännu ett bord. Några kvinnor kommer från ett annat håll med sina småttingar i famnen och de lite större i handen. Barnens stora ögon glittrar av förtusning, så mycket liv, så mycket rörelse!

Från torgets ena hörn, det ut mot den stora vägen, hörs hysteriska fnissanden och högljudda skratt. Det är Jina och två andra tjejer. Maéla vet inte vad de gör eller vad de säger, men kul verkar de i alla fall ha. Efter bara två ärtskidor hade Jina sprungit iväg till dem. "Jag ska bara säga en sak till Chia" hade hon sagt, "fortsätt du så är jag snart tillbaks"

Men nu är Maéla nästan klar med sina ärtor och Jina har inte visat några som helst tecken på att komma tillbaka. En tung suck lämnar hennes mun när de sista gröna ärtorna trillar ner i skålen. Hon tittar mot Jina som sitter ihop med de andra vid en husvägg, de har börjat fläta varandras hår. Hon himlar med ögonen och börjar fylla Jinas skål också.

Solen ger tillslut upp mot mörkret och stjärnorna gnistrar klart uppe på himlavalvet. Alla ger till ett glädjerop när brasan knastrande flammar upp likt en jättelik fackla. Maten skickas runt och det vattnas det i munnen. Doften av grillat kött fyller luften och får hungriga magar att kurra. Grillad hjort, svin och dvärgbjörn är vad som bjuds och alla vuxna fyller sina glas med skummande öl. Keiths mor, som tjänar mycket på att sälja dyra spetsdukar, har tagit med tre flaskor vin som hon bjuder alla på. Förutom barnen såklart. Jinas bror tar en stor klunk när flaskan når honom. Innan han hinner svälja daskar hans mor till honom hårt i bakhuvudet så att han hostar upp vin på duken. Alla skrattar.

När halvmånen är mitt uppe på himlen lösgör sig sagoberättaren från sin plats. Alla barn ropar ivrigt till och börjar också krångla sig ur trängseln på bänkarna. Maéla märker att elden får allas ansikten att förvridas av skuggor. De vuxnas anletsdrag flyter samman tills det inte går att skilja dom åt och de bullriga skratten från kvinnor och män får henne att rysa av obehag. Hela scenen är ganska läskig.

Någon har strött ut en bädd av halm åt dem på andra sidan brasan. Alla tar plats och kurar ihop sig tätt intill varandra. Maéla tränger sig in på kanten där Jina har slagit sig ner. Värmen från brasan värmer hennes rygg och sagoberättarens ansikte lyses upp. En lång skugga kastas bakom honom mot en av husväggarna.

Mannen, som heter Geordie, är lång och slank med grov stubb runt munnen och han har stora blåa ögon. Halmen är mjuk under henne, hon pillar frånvarande med ett strå. Alla sitter för ovanlighetens skull tysta, små som stora barn, och väntar på att det ska börja.

Med en mörk och samtidigt len röst börjar han berätta.

"För länge, länge sedan attackerades vårt land av en jättelik och rasande arme med troll. De besynnerliga monstren kunde krama ihjäl en fullvuxen man och ta livet av den bäste fäktaren, bara genom ett slag med sin arm"

En svag kör av "oh" och "ah" går genom den unga publiken. Mannen gör stora gester och rörelser dom hans enorma skugga härmar i bakgrunden.

"Vår nuvarande kungs förfader sände bud till världens alla hörn i hopp om hjälp. Men inget annat land ville hjälpa till. De vände kungen ryggen, just som han behövde dem som mest"

Berättarens kropp slokar och han sluter sina ögon en stund för att undertrycka sorgen.

"Men så en dag kom fyra män till huvudstaden, iklädda svarta mantlar och med varsin stav. De sa sig ha kunskaper om hur övernaturliga ting kunde besegras. Vid de laget fick trollens rytanden och march själva marken att skaka, så nära var dom. Kungen sköt undan sin misstänksamhet och sitt tvivel, för dessa män var folkets enda hopp. Gör vad ni kan! ropade han. Gör vad ni kan för att rädda mitt folk!"

Keith börjar skratta åt mannen som på knä härmar den bedjande kungen. Men flera hyschanden får honom att tystna tvärt. Sagoberättaren fortsätter oberört.

"Männen visade sig vara mäktiga trollkarlar som kommit från ett land långt härifrån, bortom det stora havet. De skulle ge kungen sin samlade styrka, på magiskt vis, för att kunna besegra trollen. Flera riddare på slottet var tvungna att hålla fast drottningen så att hon inte skulle försöka stoppa sin kung. I sin fulla rustning och med släktets mäktiga klinga vid sin sida gick han ut genom murens portar. Där gjorde han sig beredd att möta faran, alldeles ensam..." han gör en konstpaus.

"...i huvudstaden sörjde man redan kungens bortgång och hyllade hans tapperhet, i slottet skrek drottningen över hans dumdristighet! Så blev trollen synliga, en efter en strömmade de ur skogen. Mitt på fältet, mellan de ohyggliga, stinkande varelserna och huvudstadens tunna murar, stod kungen rakryggad och stolt. Den störste av alla troll, längre än slottets högsta torn sägs det, började med steg som framkallade jorbävningar att rusa mot den ädle konungen. Trollet höjde sin arm, i vilken han greppat ett träd, redo att utbringa dödsstöten..."

Dun Dun Duuun! Dat cliffhanger though... hoppas ni är förväntansfulla på fortsättningen:D