Drakens Dotter

Kapitel 40

Det blir, mina kära läsare, återigen inte som jag tänkt. Om jag trodde att det skulle bli en småsak att skriva den här berättelsen rakt av, så som jag tänkte mig den från början, så hade jag grymt fel. Ni som såg mitt meddelande för några dagar sedan vet redan om detta:

De flesta berättelser har en slags kärna för den som skriver, något som fångat författaren från första början och varit det som drivit själva skrivandet. Min kärna i den här berättelsen, det som fått mig att inspireras till att skriva har varit en särskild scen som jag ännu inte kommit till, alltså inte skrivit i ett publicerat kapitel.
Nu till min poäng: Såg ett citat för några veckor sedan av en författare... och jag övervägde att följa rådet som citatet gav. Nämligen att stryka kärnan och ta det därifrån för att kunna fortsätta skriva. Jag testade att skriva med en helt ny utgångspunkt och nu har det slutat i att jag hittat en annan väg framåt i berättelsen om Maéla. Det känns bra, versionen som den ser ut nu kommer bli bättre på många sätt.

Jag kan inte helt släppa den numera strukna delen så ni kommer så småningom att få ta del av en alternativ avslutning av boken. Den kommer skrivas i en annan bok här på wattpad, som föreslaget av @Janiniz01.

Nog med babblande. Här kommer ett nytt kapitel:)

Den fördömda klänningen är fruktansvärt i vägen när Maéla försöker bana väg ut ur slottet. Hon sladdar till ett totalstopp för att hastigt slita en stor reva i klänningens tyg. Nu kan hon ta längre steg medan hon rusar genom korridoren och ut. Borggården ligger så gott som öde. Påväg mot grinden rider två herrar till häst i lugn takt. Hon börjar vacklandes gå mot dom, samtidigt som hennes synfält skimrar av grön skog. Med blodsmak i käftarna visar hon Vrothgar allt som har hänt.

"Vänta på mig och håll dig dold tills jag kommer. Vi ska härifrån tillsammans"

Aiden och den lilla mänskliga romansen hon fått vara med om är långt borta, undanträngd i ett hörn. Vrothgars liv svävar i fara och hon tvekar inte i valet mellan hennes far och kärlekens eofori med prinsen.

~

Från ett torn högt upp i slottet slås en pärm igen med ett smack och Maldivor lutar sig över skrivbordet för att titta ut. Han har precis fått sina misstankar bekräftade, både genom boken och de silvriga skimret som nu var tydligt i den underliga flickans ögon. Hon verkar inte kunna se någonting och hennes rörelser är långsamma när hon börjar ta sig över grusplanen. Så med ens försvinner ljuset ur hennes ögon och hon började springa igen, ruskandes på huvudet som för att vakna till.

"Rafael!" utbrister han. Med ens inser han att hans upptäckt håller på att slippa honom ur händerna. "Rafael!" ropar han igen, högre den här gången, och tar sig ut ur sitt arbetsrum.

Paniken stiger, hon kommer undan! Han tar sig ut på muren genom närmaste dörr och får genast vaktens uppmärksamhet.

"Blås i hornet. Det är en order" ryter han medan han ser hur flickan sliter ner utrikesministern från hans häst.

"Men sir, varför...?"

"Gör det bara!"

Alarmet ljuder och det tas snabbt upp av närliggande torn för att spridas över hela slottsområdet och delar av staden därtill. Rafael kastar sig ut genom en dörr längre ner för att se vad som står på och Maldivor lyckas bli hörd över hornens tjut.

När de möts halvvägs i spiraltrappan sjuder Maldivor av beslutsamhet och auktoritet. Han vet inte om Rafael tror på vad han berättar men generalen är redo att följa hans order.

Hästens hovar dundrar mot marken när hon rider genom staden. Rika handelsmän och simpla bönder kastar sig ur vägen för henne med arga rop och skrik. Tur är det, för hon tänker inte stanna. Hon försöker behålla koncentrationen på hur hon rider medan hon utbyter meningar med sin far. Han säger att han ska ta sig närmre palatset men Maéla säger emot, hon är påväg, det är ingen fara. Han kan inte riskera att bli sedd för hela staden att se. Aiden hade ju fortfarande inte fått drakens existens bekräftad men om Vrothgar gjorde sig synlig skulle det inte bli någon tvekan om den saken.

Hon flyger över en kärra som står tvärsöver gränden. Något mer än bybornas skrik når hennes öron. Soldaters skramlande rustning i snabb march. Hon kastar en blick över axeln och mycket riktigt. De springer efter henne, och skriker åt stadsborna att stoppa henne. De har inte en chans tänker hon. Men när hon passerat stadsporten och fältet innan skogen breder ut sig framför henne så hör hon ett annat oroväckande ljud. Ljudet av fler, många fler hovslag.

~

"Längst ner, till höger, trappan till vänster, ner igen, rakt fram, första dörren. Längst ner, till höger, trappan till vänster...." Keith fortsätter upprepa för sig själv. I handen håller han ett krampaktigt tag om den enorma nyckeln som Maldivor tryckte i hans hand. Han hade känt sig så konstig, så borttappad och vilse den senaste timmen. Men han hade kommit ihåg Maldivor, även om allt annat under den där middagen varit ett virrvarr av förvirring. Allt tycktes centreras kring flickan som suttit mittemot. Han hade velat utbrista något. Ett namn? En berättelse? Något viktigt? Men vad...? Orden hade aldrig formats utan så gott som fastnat i hans strupe. Hans strupe som fortfarande brände som eld. "Till höger, trappan till vänster, ner igen och sen rakt fram", fortsätter han mumla medan han tar sig ner för den mörka trappan. Facklan i hans hand visar vägen. Bakom honom följer tre soldater som Maldivor beordrat att följa med honom. De var långt ner nu, i de djupaste och mest bortglömda delarna av slottet. Här fanns gamla ting inlåsta. Maldivor hade vetat precis vad han sökte och var de fanns; kedjorna som kunde hålla vilket odjur som helst fången.