Drakens Dotter

Kapitel 82

Hejhopp! Någon mer som skriver NaNo i år? (National November Writing Month)
Skriver inte riktigt så många ord per dag men ska försöka satsa på åtminstone 400. Tips att kolla upp om du inte hört talas om det!

"Aj! Försiktigt okej?" muttrar Maéla med armen över huvudet och Danvas petande fingrar i hennes sida. Där Lyss klor har gått som djupast.

Danva har mumlat argt för sig själv sedan Hijol knackade på dörren med Maélas kropp lutandes mot sin. Hon hade skiftat tillbaks straxt efter att Lyss försvunnit. Då hade det gjort ont på riktigt och hon hade förvånats av att hitta samma sår och skador på sig själv som hennes drakform tagit emot.

"Nyskiftad, förstå gången... och hon väljer det tillfället... av alla drakar och dagar" muttrar kvinnan intill henne.

Maéla grimaserar när en linda knyts till efter att ha lindats runt hennes kropp.

"Visa mig armen."

Hon vänder sig om så kvinnan ska komma åt hennes vänstra arm. Hijol kommer in från andra rummet och kikar fram under pannan. Maéla rättar till sin tröja igen och lägger en hand över det bultande såret i sidan. Hon vänder sin uppmärksamhet till Danvas petande fingrar. Två mörkröda linjer går rakt ner längs armen, men de är hyfsat ytliga och har redan slutat blöda. Danva klickar med tungan.

"Mitt lager av rena bandage är snart slut. Se till att hålla det här rent. Nå, något mer? Hur känner du dig?"

"Jag är okej", svarar Maéla uttryckslöst.

Med det sjasar Danva snart ut dem för att kunna få några timmars mer sömn innan gryningen. Maéla känner hur hennes ögonlock hänger och hon kväver gäspning efter gäspning. Tystnaden mellan henne och Hijol känns jobbig men hon kan inte förmå sig att säga något. Tydligen syns hennes tankar klart och tydligt i hennes ansikte.

"Du vet, vem som helst skulle bli överbemannad efter att ha skiftat ordenltigt första gången. Det var riktigt lågt av Lyss att ge sig på dig, och du har inget att beskylla dig själv för."

"Tack. Och tack för att du gick emellan."

Hon vet inte var det hade slutat om han inte gjort det. Kanske hade hon inte varit här nu.

"Bara en sak", säger han när de är framme vid hennes dörr, "du var stängd under hela den där tiden. Det gick inte att prata med dig annat än fysiskt, vilket hade varit svårt i den situationen. Du vet väl hur du öppnar utåt för kommunikation?"

Hon är så trött och omtumlad att hon bara kan stirra på honom, "Vad menar du? Typ, prata i huvudet med varandra?"

"Ja exakt, så du vet hur man gör?"

Frågan gör henne tyst och hon tittar bort en sekund.

"Ja, jag vet hur. Det var så jag pratade med min far.", men det var länge sedan hon öppnade den länken. Hon visste inte hur hon skulle kunna öppna sitt sinne utan att det var riktat till Vrothgar... nästan så hon trott att den bara varit något mellan dem.

"Bra. Bra. Se till att vila nu", säger Hijol och lämnar henne ensam.

Hon undrar om hans ögon också skulle blänka till likt silver, och om han någonsin farit illa på grund av det som hon gjort.

Nästa morgon är Maéla fri från träningen med Danva, det är meningen att hon ska vila och låta skadorna läka men hon kan inte tänka sig att stanna i sängen. Hon får en skål kall gröt hos Karm och slår sig ner vid en av bänkarna. Några av byborna pratar artigt med henne men undviker att ställa frågor om hennes förflutna. Hon lyckas slappna av tillräckligt för att le och skratta lite i samtalets gång. Under tiden hon sitter och äter kommer en grupp människor som hon snabbt känner igen. De skrattar högt och rör sig med starka steg in bland frukostserveringen. Karm står redo och ger dem alla varsitt vattenskinn när de passerar och det ser ut som att de ska fortsätta bortåt direkt, i riktning mot skogen. Men så hejdar sig Tomda precis när han fått vattenskinnet i handen och Ethel går in i hans rygg. Maéla tittar efter en viss person med långt svart hår utan att hitta henne, och rycker till när någon uttalar hennes namn.