Drakens Dotter

Kapitel 9

Det är ju här i närheten som Keith och hans familj bor, vad hade hon tänkt med igentligen när hon tog den här vägen? Det är försent att vända nu. Hon måste fortsätta och förhoppningsvis lyckas med att gå förbi dem. Titta inte upp, titta inte upp, titta inte upp!

Hon skrapar nästan korgen mot husväggen för att gå så långt ifrån dem som möjligt i den smala gränden. Med huvudet gömt bakom korgen kan hon inte se utan bara höra killarna. De pratar bara strunt såvitt hon förstår, hennes hjärtslag tycks dunka högre än deras röster. De fortsätter snacka och småskratta hela vägen förbi henne, utan att stanna. Ja! Hela vägen förbi henne och bort! Spänningen rinner av henne. Hon fortsätter fram på vägen oskadd och nu ler hela hon. Vad hade hon trott egentligen? Att de skulle ge sig på henne? Nu känns det bara dumt att ha oroat sig så.

Trots sin nyfunna säkerhet tappar hon nästan korgen när någon lägger handen på hennes axel. Fumlandes med korgen vänder hon sig om. Några salladsblad trillar ner och blandar sig med leran på marken.

Pojken som står framför henne känner hon igen väl och hon får kämpa mot impulsen springa sin väg. Nu händer det, tänker hon. Nu slår han ner mig. Men några slag kommer inte. Förvirrad väntar hon på vad Keith ska göra. Under det rufsiga guldbruna håret stirrar ett par gröna ögon buttert på henne. Längre bak står ingen mindre än hans mamma med korslagda armar. Han tittar bakåt på henne, nästan bedjande. Sedan suckar han.

"Förlåt, för vad jag kallade dig och för vad jag gjorde, det var elakt, jag är väldigt ledsen..."

Han kunde lika gärna öva framför en spegelbild, så inövat och falskt låter det. Maéla står kvar där hon står med näsan precis över korgens kant. Förväntas hon säga "du är förlåten" eller nått? För det har hon inte den minsta lust att göra efter hans sätt att säga det.

Keith skruvar på sig och blickar återigen bakåt på sin mamma. Med en menande blick och en cirkelrörelse med handen får hon honom att fortsätta.

"Och det ska inte hända igen, Maéla"

Det sista spottar han ur sig. Mamman vänder sig belåtet om och går in i huset varpå Keith följer efter. När mamman är utom hörhåll vänder han sig dock mot Maéla igen och väser:

"...särfall!"

-----

Några hus längre fram lämnar hon över korgen med sallad till familjen. Som tur är verkar inte gubben vara hemma utan bara kvinnan, som minst sagt har mycket att göra. Samtidigt som hon försöker mata det gråtande barnet i sin famn så knådar hon deg med sin lediga hand. På golvet ligger en utspilld hink smutsvatten och en gulögd katt försöker få ner en hink med mjölk som står på matbordet. Trots kaoset är kvinnans leende varmt mot flickan när hon tackar för gåvan och säger att korgen kan ställas innanför dörren.

Påvägen hem stänger hon återigen ute allt prat om vad jägarna sett. Istället försöker hon förstå sig på Keith. Han har alltid varit värst mot henne även om det oftast bara varit smågrejer. Hans mor däremot är nog en av dem enda som fullt ut accepterat Maéla. Han måste hata sin mamma för det...

När torget blir synligt bakom husknuten ser hon den sista vagnen rulla ut från byn. Den skakar våldsamt och ett föremål trillar ner på marken. Vinden susar i öronen på henne när hon springer ikapp vagnen. Föremålet, som är en nött bok med skinnpärn, tar hon upp och så ropar hon åt handelsmannen att stanna.

"Ptrr! Såja, ptrr!"

Han släpper på tyglarna och frågar en aning förargat medan han vänder sig om.

"Vad i kungens namn är det frågan om?"

När han inser att det är en liten flicka som står där nedanför hans vagn och tittar upp på honom försvinner hans arga uppenbarelse spårlöst. Hennes vita långa hår lyser i solljuset och han kan inte hindra sig från att tänka hur mycket adelsmännen i huvudstaden skulle ge för sådant hår. Men ush sådant fick man ju inte tänka! Ögonbrynen far upp och han spricker upp i ett stort leende som blottar gula, sneda tänder.

"Nämen, jag ber om ursäkt. Vad kan jag göra för er min unga dam?"

Hon håller boken framför sig och räcker den mot honom. Dess omslag känns svalt och nästan lent mot hennes fingrar. Han tar emot den försiktigt med rynkiga händer och flinar brett.

"Åh den här gamla boken, den kan du få behålla sötnos. Sålde inge bra på marknaden förstår du"

Hon får tillbaks boken och hon niger lätt, Adha har sagt att man ska göra så. Hästen som drar vagnen frustar och skrapar med hoven mot marken. Den verkar vilja ge sig iväg.

"Du kan väll hälsa Geordie från mig att vi andra förväntas återse honom i vinter. Det är han som ska berätta sagor för folk i din by ikväll, om jag inte minns fel"

Det var goda nyheter, minst sagt. Sagoberättare var sällsynta och det finns ingenting som kan ersätta deras berättelser. Senast de hade besök av en sådan, ja det var nog mer än ett år sedan. Och då hade Maéla varit sjuk i kikhosta så att hon inte kunde följa med och lyssna. Oj som hon hade gråtit den dagen.

"Tack herrn, det ska jag göra! Och tack för boken!"

"Ja böcker är alltid bra att ha..." säger han medan han låter hästen lunka framåt,"...om man vet vad man ska skriva i dem!"

Hårstrån kittlar henne i ansiktet när en svag bris drar förbi. Långt bortom vägens slut och skogarnas gränser bryter bergen upp likt tänder av stål mot himlen. Hon kan nästan föreställa sig att de blänker i den starka solens ljus. Världen utanför är väldigt vacker, tänker hon stillsamt. Hon står där strax utanför byn tills vagnen försvinner utom synhåll. Sedan vänder hon ryggen mot världen och går till den plats hon kallar hem.