Drakens Dotter

Kapitel 69

Kroppen och huvudet känns alldeles matt när Maéla finner sig själv med att gå några steg istället för att springa dem. Rädslan och den krypande känslan hon haft längs ryggraden hade hållit hennes fart uppe sedan hon lämnade skogsbrynet och drakarna bakom sig. Hon stannar helt, lutandes framåt med händerna på knäna. Hennes djupa andetag är högljudda i den annars tysta skogen. Träden är mindre här, mer kortväxta, och den friska vinden tar sig in mellan stammarna. Hon har rört sig parallellt med en sluttning, den som slutar i en av de första topparna hon såg från fältet, och i sin brådska har hon hoppat över ett flertal bäckar utan att stanna. Hon fortsätter gå, och hoppas att nästa bäck är nära. Den här gången bultar inte hjärtslagen i öronen på henne och hon försöker andas lugnt. Är det här landet Vrothgar kom ifrån? Tanken på Vrothgars härkomst hade nästan aldrig slagit henne förut. Dåtid hade aldrig intresserat henne när hon växte upp, i alla fall inte hennes egen. Kanske hade hon dumt nog dragit sin fars historia över samma kant. Det hon visste hade hon fått veta så gott som första gången de träffades, vem hennes mor varit. Hon kunde fortfarande se Dalisay tydligt framför sig, när Vrothgar visade henne i Maélas drömmar, genom länken de hade tillsammans. Hon drar handen genom håret och drar lätt. Andetaget blåser hon ut genom näsan i en lång fnysning.

Hon kommer till en bäck och sätter sig på en sten medan hon dricker. Här kvittrar fåglarna i små mjuka toner. Vattnet ger ett kluckande läte ifrån sig när det porlar fram mellan stenar. Hennes händer darrar fortfarande lätt och synen av drakarna dyker upp för hennes inre. Hon undrar vad hon skulle se i deras ögon om hon fick chansen att titta närmre, om det finns ett djup där, ett kännande som han hade. Känslan av att se dem flyga genom luften, vråla mellan sina käkar och slå med vingarna... om det finns två kanske det finns fler. Trots tanken blir hon inte rädd. Sålänge hon upptäckte den eller dem först och inte tvärtom.

Det tar farligt lång tid innan hon märker att fåglarna tystnat. Håren reser sig på armarna och hon sänker långsamt vattenskinnet. En kvist bryts och hennes huvud spinner runt. Hon försöker urskilja något från växtligheten med kisande ögon, hitta en form mellan ljusgröna och mörka löv. En känsla får henne att vända sig om mot bäcken igen. Just som hon tror hon kan slappna av möter hon blicken från en ung man ståendes på andra sidan bäcken, några knappa meter ifrån henne. Hon skjuter upp från stenen och har kniven framför sig på ett ögonblick. Vattenskinnet faller ner från stenen och läcker ut sitt innehåll på marken vid hennes fötter.

Maéla släpper inte blicken från honom och förvåningen över att det är en människa som smugit sig på henne sitter kvar i nerverna. Hon väntar på att han ska säga något, men han tittar bara på henne. Han står med händerna längsmed sidorna. Tomhänt. Nästan ledigt, avslappnat men fortfarande ansträngt. Hans kläder är enkla, tunna med tanke på den kalla fjälluften. Mörkt brunt hår, mörka ögon och lätt olivfärgad hud. Hans ögon släpper hennes och med knappt märkbart rynkande ögonbryn följer han hennes gestalt. Uppifrån och ner, och upp igen. Ett svagt morrande håller på att slippa ur hennes strupe men hon hindrar sig och följer kniven med varje lutning av hans kropp. Han sträcker på sig och försöker se hennes ryggsäck, och rörelsen får henne att backa två snabba steg. Han stannar i rörelsen och tar ut en lugn, nedåtvänd hand och skaka långsamt på huvudet.

"Vem är du?" frågar han, "vad gör du här?"

Hans röst. Så raspig, nästan hes. Något i hans ögon, en känsla av hans sätt att öppet granska henne, utan något illasinnat där... hon tänker inte ljuga för honom.

"Jag är Maéla, och jag har kommit hit för att söka svar." Det visste hon inte själv innan hon säger det, att det är därför hon är här, men efter alla tankar som följt henne genom skogen och vid åsynen av drakarna vet hon att det är sant.

Han blinkar bara åt henne, granskar henne snabbt igen och frågar lågt.

"Och hur, Maéla, tog du dig hit? Var kommer du ifrån?"

Fåglarna är fortfarande tysta, och i magen växer en strimma av oro gentemot mannen. Hans överarmar är formade av muskler, resten av hans kropp smal men uppenbarligen smidig och stark. Hans ledighet gör henne inte lugnare.

"Jag gick. Från den lilla staden vid havet. Har inte stött på några problem förns nyligen. Bevingade varelser, drakar, borta på slätten. Du kanske stött på dem förut om du är härifrån?"

"De finns överallt i området, slätterna är deras jaktmarker. Du hade tur som klarade dig."

Maéla nickar sammanbitet, hon vet att hon hade haft tur. Den lilla hoppfulla känslan av att de inte skulle göra henne illa var kanske bäst att göra sig av med.

"Följ mig" säger han och nickar åt den riktning hon var påväg i. En stark motvilja bygger upp i hennes ryggrad och hon står stilla. När hon pratar börjar han gå.

"Varför skulle jag gå med? Vad får dig att tro att jag litar på dig? Hallå?" hon tar upp vattenskinnet och ryggsäcken och hoppar över bäcken. Han vänder sig om, lätt böjd under en låg trädgren.

"Du säger att du söker svar, jag kanske kan hjälpa dig med dem."