Drakens Dotter

Kapitel 20

Ett långt kapitel, vilket jag hoppas att ni gillar:) Jag börjar fundera på om jag ska sätta åldersgräns på den här eller något, det blir nämligen ganska blodigt...

Vägen nedför berget skulle vara fruktansvärt svår och rentav livsfarlig för en nybörjare, men Maéla har gjort det så många gånger nu så för henne är det en barnlek. Hon nästan flyger ner från avsats till avsats och glider smidigt längs bergsväggen där det är som brantast. Små gruskorn lossnar där hon drar fram och rutschar ner för berget tillsammans med henne.

När hon landar hukandes i gräset är hon nästan svettig, men hon vet bättre än att lämna kappan kvar. Kylan skulle snart bli påtaglig och utan det mörka tygets skydd skulle hennes vita hår vara synligt för vem och vad som helst på flera meters avstånd.

Även i skogen rör hon sig vant, till och med i mörkret. Hon undviker hål och gropar i marken, hoppar enkelt över nedfallna träd och stenar samtidigt som hon rör sig på lätta fötter för att inte väcka uppmärksamhet. En tillsynes sovande skog är farligare än den ser ut. Rovdjur kan dölja sig i mörkret bland buskar och träd och trots Maélas vana ögon kan hon inte upptäcka allt. En gång tror hon sig se något lunka förbi längre bort men annars är den här natten lugn.

Med tyget flygandes efter sig kommer hon tillslut fram till lägret. Det är inte svårt att hitta för idioterna har tänt en eld, antagligen i förhoppning om att hålla djuren borta. Om de varit mer erfarna hade de vetat att eld blir som en magnet för skogens rovdjur. Pumor, blodbjörnar och diverse kattdjur är inte dumma; även de lär sig med tiden att där det finns eld finns det mat.

Hon registrerar alla intryck medan hon smyger närmre, lätt hukandes längs marken. Det är gott om höga buskar, snår och klängväxter i närheten av den lilla gläntan som de byggt upp ett vindskydd på, så hon kan komma nära utan att synas. Försiktigt lyfter hon undan en gren som skymmer sikten. Närmre än så här kan hon inte komma.

Jägarna är fortfarande vakna, trots att timmen är sen. När de börjar prata ryser hon nästan. Det var ett bra tag sedan hon hörde en annan mänsklig röst än Tavaris. Hon kan se två personer, en man i femtio-års åldern och en mycket yngre kille. Hennes blick följer den äldre mannens hand när han rufsar om håret på den yngre som måste vara hans son.

En tredje person kommer fram bakom vindskyddet några meter bort. Också han måste vara mannens son av deras lika utseende att döma... men den här är äldre med bredare axlar och början till skäggstubb. Den gängligare killen, som inte kan vara mycket yngre än hon själv, lägger på mer trä på elden.

Hon lägger frustrerat sin lediga hand mot pannan när elden knäpper och knastrar ljudligt. Inte nog med att de tänder en eld över huvudtaget, de ska dessutom elda björk! Det finns inget ljudligare och mer rökbildande än björk i den här skogen. De verkar be om problem.

Instinktivt känner hon sig för höfterna vid tankarna på fara, men hennes händer griper om tomma luften. Hon flackar med blicken omkring sig, plötsligt orolig. Även om hon inte är helt försvarslös utan vapen är det ovanligt korkat att gå ut mitt i natten utan dem.

En grov, korthuggen röst börjar prata vilket direkt fångar hennes uppmärksamhet.

"Vi ger oss av tidigt imorgon, som sagt kan vi inte dröja med informationen om det vi såg"

Maéla stelnar till och känner hur blodet lämnar ansiktet. Den äldre sonen svarar och han låter lätt ilsken,

"Jag förstår inte varför vi stannar en natt till, vi borde gett oss av så fort vi såg monstret"

"Vi behövde stanna och vila Joseph. Det skulle vara alldeles för riskfyllt att gå genom de här skogarna om natten"

Maéla fnyser. Säger han, samtidigt som han tänder en klart lysande eld. Om de har tur överlever de dem närmsta timmarna, tänker hon.