Drakens Dotter

Kapitel 37

Jag hatar det här. Okej kanske inte hatar, det är ju ett så starkt ord, men jag ogillar det skarpt. Att jag återigen tänkt tanken "jag kommer ha massa tid till det här nu" och så visar det sig att nej, det blev inte så. Det blir aldrig så. I slutändan har vi en trött, omotiverad författare och oroliga, spända läsare som väntat ihjäl sig till nästa kapitel på andra sidan skärmen. Lever ni ens?

Det har varit svårt att skriva i sommar. Jag har jobbat och borde haft en massa tid emellan passen men den flög alltid iväg till annat. Nu har jag snart haft två veckor ledigt men nästan ingen tid har gått åt att skriva för jag har fyllt mina vakna timmar med att träffa vänner och återigen annat.

Det är nu den här texten vänder till något sånär positivt. Här kommer ett nytt kapitel, även om det är väldigt kort. Jag borde kunna bli klar med nästa del ganska snart också, tänker mig nu nästa vecka. Sedan är det inte långt kvar tills jag kommer till kapitlen jag redan skrivit (för varför inte skriva en berättelse baklänges liksom) och då ser jag framför mig hur kapitlen bara väller över er. Typ ett i veckan som det var förr i tiden. Minns ni (som följt berättelsen sedan första början, kramar till er<3) hur typ alla kapitel mellan 5 och 15 kom på löpande band? Det är knappt så att jag minns det själv.

Maéla kommer inte bara sluta existera i en oavslutad berättelse, det vill jag försäkra er om. Jag vet att jag inte borde lova såna här saker men jag vill göra det. Jag kommer skriva klart den här berättelsen. Den kommer få ett ordentligt och bra slut, precis som jag föreställt mig det från början. Det vill jag lova. Vi ses snart!

Hon måste oskadliggöra Keith. Ingen, ingen alls, får veta vem hon är. Men hur? Skulle han sluta som jägarna i skogen? Nej, men det kan finnas ett annat sätt. En växt, ett gift. Hon hoppades bara att hennes gamle vän var kvar i staden. Beslutsamt rör hon sig utmed slottsmuren som är skymd i skugga av morgonljuset. På lätta fötter tar hon sig till ett närliggande träd som hon använder för att svinga sig över muren. Det är ett mirakel att ingen vakt ser henne, men hon har inte tid att gå runt hela området till Midas tunnel. Trots att det är väldigt tidigt rör sig en del människor ute på gatorna. Hon drar ner luvan och går i rask takt mot stadens centrum. Där går hon fram till en försäljare som står och gör i ordning sitt stånd och frågar efter vägen till sjukstugan. En kort promenad efter det står hon framför dörren till en låg, avlång byggnad. Om man kan kalla det för dörr, snarare en ett stort tygstycke som hängts upp framför ingången. Innanför skynket möts hon av en unken lukt, som att friskluft inte nått in hit på flera dagar. En massa sängar står uppradade längs väggarna och det är nästan helt mörkt. Hon går förbi raderna till ett annat skynke. Där innanför finns ett litet rum med ett skrivbord och en massa hyllor fullproppade med mestadels tomma glasburkar. En man står hukad över bordet och Maéla genomsköljs av lättnad när han vänder sig om.

"Maéla! Vad gör du här?" utbrister Tavaris och släpper allt han håller på med.

Hon ser att ådrorna står ut på hans magra händer och när han nu ler mot henne bildas miljontals rynkor i hans ansikte. Hon har alltid sett Tavaris som gammal men nu verkar han plötsligt uråldrig.

"Tavaris jag behöver din hjälp" säger hon och mumlar sedan fram vad hon behöver.

Tavaris rynkar bekymrat på ögonbrynen men ställer inga frågor. Han vänder sig om mot en av hyllorna och börjar rota bland glasburkarna. Tillslut får han fram två burkar, en av dom innehåller bara smulor. Så sätter han igång med sitt tysta arbete, maler hackar och blandar ihop. Det tar inte lång tid innan han sträcker en flaska till henne och hon hjälper honom att sätta dit korken.

"Jag hoppas du vet vad du gör" säger han och ler ett sorgset leende "den kanske inte ger full effekt för jag saknade rätt mängder, men om du bara blandar det med någon vätska lär du uppnå ditt syfte"

Maéla nickar och vänder sig om för att gå, men så vänder hon sig om och kastar armarna om Tavaris i en sista hastig kram.

"Sköt om dig vilda flicka" säger han innan hon går.

~

När Aiden öppnar dörren till Maélas rum förväntar han sig att hon ska vara beredd på att se honom, för han hade såklart knackat innan, men istället möts han av ett lågmält snarkande. Hon sover. Det är nästan tid för lunch och hon sover.

"Aiden?"

Han stannar upp i dörröppningen, påväg att gå ut, men vänder sig om och ser att hon sitter upp med rufsigt hår och sömndruckna ögon.

"Det var inte meningen att väcka dig"

Då spärrar hon upp ögonen och ser ordentligt på honom.

"Du är här? Men herregud titta bort, jag måste se förskräcklig ut" halvskriker hon och tar sig för håret.

"Okej, okej!" Skrattar Aiden och vänder sig om med händerna bak på bakhuvudet.

Han hör hur hon springer in till badrummet och sedan hur hon drar på sig kläderna vid sängen.

"Jo jag kom hit för att fråga en sak" börjar han.

"Fråga på," säger Maéla inifrån sin tröja som hon trär över huvudet, "du behöver inte titta bort längre"

Håret har hon satt upp i en hästsvans och hon har sina vanliga kläder på sig, dem som han såg henne i första gången. Hon håller på att snöra lädret runt sina vader.

"Jo jag kommer hålla i en middag ikväll, du vet ett sånt där urtrist tillfälle att prata politik och åsikter på"

"Mhm"

"Vill du göra mig den äran att följa med som mitt sällskap, och på så sätt säkerställa att jag inte avlider?"

Han ser hur hon smått rycker till och ett flyktigt drag av rädsla drar över hennes ansikte. Hon är tyst en stund innan hon frågar.

"Vilka kommer vara där?"

"Ingen av de ministrar och andra personer som du redan träffat på under en middag" skrattar Aiden och ler stort när han ser henne rodna bakom håret som hänger ner i ansiktet på henne.

"Det blir en mindre skara människor. Rafael kommer vara där. Mrs Carmilla, som är en förbipasserande adelsdam. Maldivor, slottets historiker och alkemist och hans följeslagare Keith skulle jag tro. Remus kommer tack och lov, och så till sist en och annan av mina rådgivare. Så vad säger du, vill du göra mig sällskap? Snälla?"

Hon tittar inte på honom utan ser ut att stirra i tomma luften framför hennes händer som knyter snörena. Sedan får hon ett beslutsamt uttryck över sig.

"Ja, det vill jag" säger hon och drar snabbt åt den sista knuten.