Drakens Dotter

Kapitel 49

Först och främst; har hittat en ny bild! (Hoppas att den syns??) Har äntligen hittat en sida som har lagliga och gratis bilder. Måste ladda ner dom för att få använda regelrätt. Tycker den här passar ok och kommer använda den tills/om jag hittar någon bättre.

Kapitlet är lite kort, men det handlar om Maéla så det kanske väger upp. Saker kommer hända snabbt sen, för jag har inte kommit på något vettigt "mellan-material", desto mer spänning på direkten! Enjoy:

Mörkret är där även när hon vaknar, och hon omsluts av en tomhet och kyla. Underlaget är hårt, galler omringar henne. Hon urskiljer de armstjocka stålpinnarna men inte mycket längre än så. Det lilla ljus som existerar är bara en grå ton i luften.

När hon reser sig upp bit för bit känns det fel. Hennes kropp är stel. Lemmarna är för långa, hon står för upprätt och balansen är rubbad. Halsen går inte att vrida och hennes mun är för liten. En flämtning går genom henne när hon förstår att hon har en mänsklig kropp igen och ljudet ekar mellan väggar av sten. Hon sjunker ner på knä, överrumplad av utmattningen hon känner och skakad inifrån av det som tidigare hänt. Hon reser snabbt en mur mellan henne och de förödande tankarna som försöker nå henne, tankar som viskar och kvider om en saknad, en sorg utan botten.

Hon sväljer känslan. Motar bort den av ren vilja. Hon ser på sin arm och förväntar sig se ett stort sår. Men det är inget sår, och det är inget ärr. Det är fjäll. Små gråvita fjäll, hårda som sten. Vassa som knivblad om man drar över dem åt fel håll, men lena som en orms svala skinn åt rätt. Hon pillar farsinerat på dem och andas kort ut av känslan som beröringen ger. Hon mäter dem genom att jämföra med hennes fingrar. De största fjällen är som toppen av hennes långfinger, tre stycken. Resten är mellan det och hennes spruckna lillfingernagel, och där övergår de till vanlig hud igen. Människa. Drake. Vad är hon? Hennes ögon glittrar i mörkret, tills dem sluts och hon faller in i en orolig sömn.

Nästa gång hon vaknar är hon inte ensam. Ett ljussken kommer, och förvinner snabbt igen med en dörr som stängs. En tung sådan att döma av ekot. Hon reser sig försiktigt upp och sluter fingrarna runt metallen. Ett glödande sken fladdrar till, svagt när det är så långt borta men det växer stadigt. Borta i en den ovala kammaren kommer tre män gåendes. Hon känner igen kungen från hans sätt att gå, hans ansikte ligger fortfarande i mörker. Längsmed väggarna finns fler burar och inhägnader likt den hon är fast i, många i olika storlekar. Ungefär 10 på varje sida, där hennes är mittemot dörren, tvärsöver rummet. Deras steg ekar när de tar sig framåt och hon står blickstilla med blicken fäst vid dem tills de är några meter från hennes bur. Hon sväljer en morrning, hårt. De andra två är soldater, och de har ljuskällor i händerna. Kungen fäster blicken i henne och går några steg närmre. Hon blottar sina tänder, sänker sina armar och backar ett steg. Han ler ett snett leende, granskar henne. Hans blick fastnar vid hennes arm där fjällen blänker.

"Jag hoppas du gillar ditt nya hem. Jag har försökt anpassa det efter dig, och vad du är"

Hon ser på honom. Avvaktande, och redo på vad som helst.

"Tystlåten nu, är det så? Eller har du glömt hur man gör? Ju mindre du pratar desto bättre faktiskt. Jag har stora planer för din... åkomma. Folk kommer få se dig, och det du kan göra. Jag måste fråga, kan du göra det igen med ren vilja? Bli som du blev innan du dödade alla de där oskyldiga människorna?"

Det hugger till, precis som han vill att det ska göra. Hon skjuter undan de hemska bilderna och fokuserar på draken som rastlöst slingrar sig i hennes bröst. Det kändes rätt. Det hade känts bra. Hon minns det som att hon steg ut i världen som hon alltid velat ha den. Det hade varit så naturligt, styrkan och elden redan en förlängning av henne själv. Att göra det igen däremot... hon visste, utan att behöva försöka, att drivkraften inte fanns där. Med Vrothgars energi, hans själ, virvlandes inom henne behövde hon bara öppna dörren för sig självt. Vrida om låset. Det hade blivit för mycket annars, för mycket kraft, sorg och smärta. Hon hade varit tvungen att öppna den där dörren och ta sig ut innan hennes mänskliga skal gick i bitar. Nu kan hon inte ens hitta nyckeln. Hatet och sorgen hon känner är inte tillräckligt för att trigga förvandlingen av det som finns inom henne.

Kungen fnyser när hon kallt iakttar dem, utan att yttra ett ord.

"Inte det? Då får vi lösa det på något sätt" säger han och hans hårda blick möter hennes, "Du kan känna dig ärad att få vistas här inne först av alla. Om du inte vet vad jag menar, tja, låt oss bara säga att du snart kommer få sällskap"

Han suckar förnöjt, rycker på axeln.

"Det var väl allt. Tills vi ses igen, min lilla drakflicka"

Han är vidrig. Om hon kunnat hade hon hoppat på honom, slitit sönder hans hals. Ljusskenet från andra sidan porten bryter dunklet ett ögonblick innan dörren stängs. Hon omsluts av det kalla mörkret igen, och med tystnaden kommer tankarna. Hon står kvar, med blicken i golvet. Hatet kommer bubblandes, den heta sorgen rinner sakta över muren som smälter ner tills inget av den består. Hon står oskyddad inför tankarna, och känslorna väcker liv i odjuret inom henne så att hennes mänskliga kropp darrar.

Hon höjer huvudet och naglar sina ögon i tomheten. Ser på buren som omringar henne, sluter sig om henne. Hon tappar känseln i kroppen, allt är bara avdomnad smärta. Det som känns, över allt annat, är den hunger som river i henne. Ett behov att förstöra, att skada. Hon ser rött, hon ser blod. Hon kastar sig upp mot gallret och lätet ekar omkring henne tillsammans med hennes vrål. Hon skriker ut sin sorg, sin vrede, sitt hat för hela världen att höra den. Men det är ingen som hör, finns ingen som lyssnar. Hon är övergiven, och så fruktansvärt ensam, utan sin far.

</3 :'(