Drakens Dotter

Kapitel 89

Hijol har rensat muren från faror. Inga fler skjutvapen rullas ut och de flesta av soldaterna som är kvar flyr snarare än att slåss mot dem. Lyss är tillbaka och hjälper till på Tomdas sida. Rök bolmar ut från kupolbyggnaden och världen blir mörkare av dess skugga. Hijol har haft ett noga öga på den blå draken. Spjutet sitter kvar i hans kropp, men det skulle bara blöda mer om de tog ut det nu. Han ser ner på dörren där Lyss försvunnit, och märker att många av soldaterna som flyr nu kommer därifrån. Han signalerar till Lyss och glider ner, där han snabbt tar sin mänskliga gestalt och går in genom dörren. Inga fler soldater kommer mot honom men han tar ändå ut sin kniv. Det är farligt tyst.

"Lyss?"

En flämtning hörs, något rör sig, eller faller? Han börjar springa. När han når öppningen till tronsalen ser han två gestalter där inne. Lyss. Orörlig, sittandes på knä. Och bakom henne, en man med svart blänkande mantel, med handen om hennes nacke.

"Släpp henne!" ropar han och störtar framåt.

Mannen rycker till, och Hijol känner igen honom från balkongen tidigare. Han släpper taget om Lyss, som sjunker ihop fullständigt. När Hijol glider ner på knä sista biten för att ta henne i sin famn har mannen nått till tronsalens andra ände. Hijol hör en dörr öppnas och stängas medan han tar om Lyss haka och kind.

"Lyss! Vakna, är du okej?"

Lyss blinkar långsamt, och han ser på medan hennes blick klarnar. Hon sätter sig upp och börjar direkt leta med blicken.

"Var är han? Var tog han vägen?" hon blinkar och skakar lätt på huvudet.

"Han stack. Vad i helvete gjorde han mot dig?" frågar han och hans röst brister nästan. Han söker hennes blick och hon möter den.

"Han är en mörkermagiker."

Han ska precis fråga om hon är säker, om det är på riktigt, när en röst tar form hos dem båda.

"Jag har honom!" ropar den ut, "Vi ger oss av!"

~

Maéla landar på det högsta torn hon kan hitta och ser sig omkring. Hon ser Susmo och Tim lyfta. Tomda kastar sig upp i luften och bredvid honom står Ethel redo på muren. Den röda draken slår oroligt med vingarna och Aiden andas häftigt in när Maéla kastar sig neråt. Hon landar hastigt intill och Ethel behöver inte förklara. Maéla vänder sig mot dörren in till slottet hon också.

"Hijol, Lyss?"

Precis då kommer de ut genom dörren, Hijol med ett stödjande grepp under Lyss arm. Ethel skriar gällt och Hijol svarar inte med ord, utan visar med korta fladdrande bilder och känslor. Och inom Maéla så mörknar det. Hon känner Aiden räta på sig där han sitter, plötsligt spänd. Hon vrider halsen så hon kan se honom.

"Maéla?" säger han, "Kolla, där uppe."

Hon ser. Uppe på muren, påväg mot nästa byggnad.

"Ethel, ta Aiden. Se till att alla kommer iväg."

Ethel frågar inte utan hoppar fram och greppar försiktigt om en oförstående Aiden. Såfort han är borta tar Maéla språng mot murens kant och sätter av genom luften, rakt mot figuren som pilar mellan byggnaderna. En figur av svart fladdrande tyg. Lukten av eld och rök fyller hennes näsborrar.

Han har nästan hunnit fram till dörren, och kanske blir han oförsiktigt lättad av det för hans brådskande steg saktar av. Hon glider ljudlöst, vingarna högt och ögonen fastnaglade på sitt mål. Hon låter sig själv tas över för stunden, suckar bort sin människas övertänkande och låter sig själv vara. Hon anfaller.