Drakens Dotter

Kapitel 80

Det är en mörk, kylig natt. När Aiden travar ut med sin häst på fältet sluter sig dimman om dem. Han drar lätt i tyglarna och de rör sig framåt i ett långsamt tempo. På andra sidan fältet skymtar skogens bläcksvarta mörker igen, här ute i det öppna fylls luften av ett svagt silversken. Han höjer ansiktet mot himlen och ser stjärnorna mellan slingor av moln. Ögonen känns... grumliga, som att han fått grus i dem och han blinkar hårt. En svag bris för med sig en extra kall pust av dimma när de tagit sig halvvägs. Han tittar framåt igen och det börjar rycka i hästen öron. När Aiden inte manar på så stannar den.
"Vad är det vännen?" frågar han lågt och lägger handen på hästens hals.
Han försöker svälja men det fastnar i hans torra strupe. Med tunga ögonlock höjer han blicken och får med ens syn på något i skogen. Ett, nej flera gula sken, och de rör sig framåt. Snabbt. Hästar som frustar och det avlägsna ljudet av hovar som slår mot marken får honom att spärra upp ögonen och häftigt dra tyglarna åt sidan. Med ett frust följer hästen med i rörelsen och de tvärvänder tillbaks mot därifrån de kom. Han manar på och manar på och snart kommer de upp i en dundrande galopp, men de är inte snabba nog.

Rop hörs från andra sidan fältet och Aidens insida fryser till is. För nu hör han skramlet av soldaternas rustning. Han hör deras order och hur deras redan snabba hästar manas på ytterligare. Han försöker, verkligen, så gott det går att hålla modet uppe... men han är redan andfådd och tankarna lika dimmiga som fältet omkring honom. Han kan känna varje skälvande steg genom den varma kroppen under honom, som är så mycket tunnare nu än när hon fick stå i det kungliga stallet. Varför nu, varför nu när vi är så nära, bannar han de gudar eller högre väsen som kastat det här på honom. Det kan inte vara över såhär.

Men snart kommer de jagande ryttarna ikapp. Aiden försöker skänkla på ytterligare när de sluter upp på bägge sidor, men det där kalla i hans kropp liksom smälter. Missmodet sprider sitt skvalpiga och svala innehåll till hans lemmar och kraften försvinner. Händer greppar tag, rycker tyglarna från honom, håller in hans häst tills de saktar ner. Han gör motstånd, det är på ren instinkt, men slits ner på marken innan han hinner få grepp om svärdet. Det sparkas ur hand han och han får ett knä i ryggen. Pressad mot marken snurrar overkligheten och hans händer binds hårt.

Det är försent. Det är över.

Ett kort kapitel men det vägdes kanske upp av vem det handlade om? Publicerar snart nästa, där vi får se hur det går för Maéla på andra sidan havet.