Drakens Dotter

Kapitel 34

"Släpp honom så ska ingen komma till skada" upprepar Maéla, men killen bara skrattar lätt.

"Vet du vad? Du har rätt", börjar han och får några frågande blickar på sig innan han fortsätter, "vi ska släppa honom, om du kan ta honom"

Han tar själv tag i Midas med kniven mot pojkens hals och gör en svag nick. Som på en given signal rör sig alla ungdomar mot mitten och ställer sig mellan henne och Midas, beredda att slåss. Bakom henne ställer sig ett gäng framför utgången för att se till att hon inte kan ta sig därifrån, men hon skulle inte lämna Midas nu. Maéla andas med djupa andetag för att fokusera och behålla lugnet. Hon skulle nog klara det här, det måste fungera. I själva verket gör det här hennes plan mycket enklare.

"Ett drag av en äkta fegis skulle jag kalla det här Edmond, att ställa sig bakom en mur av andra. Jag är faktiskt inte ett dugg förvånad" säger Maéla och justerar greppet om knivarna

"På henne" morrar Edmond

De tvekar inte med att följa hans order utan rusar vrålandes emot henne med knivar, flaskor och knutna nävar. Det är bara fem meter mellan henne och de första av dem när hon sluter ögonen och drar av sjalen från hennes hår. De fortsätter springa och avståndet krymper till tre meter medan hon för sitt inre upplever hur allt snurrar och vrider sig för hennes syn. En meter och hon kan känna hur deras känsla av överlägsenhet och mod försvinner i samma ögonblick som hon öppnar ögonen.

Hon hinner inte fälla mer än tre till marken med slag mot tinningar och pannor innan resten skrämt ryggar undan med flämtande utrop. Hon har öppnat sitt sinne som för att tala med Vrothgar utan att faktiskt ta kontakt med honom. Hon vill hålla sin överbeskyddande drake till far utanför det här. Först manar Edmond på dem, ryter åt dem att ta henne, men så möter också han hennes kristallvita blick och han tystnar tvärt.

"Hon är en häxa!" ropar någon.

"En vålnad! Nej en ond demon!" ropar en annan.

Ingen ger sig på henne när hon går mot Edmond som med vidöppen mun håller ett krampaktigt tag runt Midas. Midas själv stirrar med stora och lätt skrämda ögon på henne.

En stund verkar det som att Edmond ska trotsa henne och stå kvar med Midas i sitt grepp men efter att Maéla stirrat in i hans ögon med en mördande blick så släpper han och backar undan han med. Maéla tar tag i Midas och börjar dra honom därifrån, han verkar inte veta säkert om han borde följa med eller stanna kvar där han står. Tystnaden är kompakt ända fram till grändens början, för då säger Edmond först väldigt svagt, en viskning:

"Vi måste döda den"

Maéla börjar gå lite snabbare och drar lite hårdare i Midas arm som verkar komma fram till att han vill hänga med ändå. Edmond fortsätter med högre stämma till sina vettskrämda kamrater:

"Vi måste döda den! Om vi inte gör det kommer den gå lös här i byn och förr eller senare döda oss alla. Vi kan göra det tillsammans, det är alla oss mot bara en!"

Maéla har redan börjat springa med pojken bredvid sig när instämmande röster hörs för att sedan bli högre och högre rop.

"Döda den! Döda den!"

Trummandet av springande fötter hörs mellan de svankande husväggarna och luften tycks dallra av ropen som börjar närma sig. Hon trodde de skulle klara sig undan, men hon hade inte räknat med sin egen svaghet. Lungorna krampar efter den torra luften och hennes ben känns darriga av utmattning. Och då är Midas till och med värre än hon, snart får hon ta tag i hans arm igen för att hålla honom uppe på benen och fortsätta springa. De har tagit in på dem så snabbt. En glasflaska splittras på väggen bredvid dem och en annan flyger över huvudet på dem för att slå i marken längre fram. De undviker precis att springa rakt över de vassa skärvorna.