Drakens Dotter

Kapitel 61

Guess what! Jag är med i en lite egenmodifierad version av NaNoWriMo så har kommit så långt som till kapitel 67! Om ni inte vet vad NaNoWriMo är så rekommenderar jag att kolla upp konceptet och kanske delta själv. Det är en riktigt bra och kul utmaning, och om det känns för svårt sätt ett eget antal "mål-ord" som jag. Hare bra och hoppas ni gillar kapitlet och kanske framförallt ser fram emot näst^^

Det är något kusligt med havet. Dess oändlighet, att inte veta säkert om land finns kvar bortom horisonten eftersom det inte syns... inte åt något håll. Och dess djup, hur mörkt det är att titta ner i det kalla slukande blå. Finns det något därnere som stirrar tillbaka upp? Något som gömmer sig bland de från tid till tid våldsamma vågorna. För det är också skrämmande, att vara utelämnad på ytan av trä utan någonstans att ta vägen eller ta skydd när vädrets krafter väller över dem. Det senaste åskovädret hon upplevde, innan hon hamnade på det här skeppet, slutade med en stark blixt, en skälvande fallande kropp. Hon vrålar med mullret som får själva luften att darra, fast aldrig högt. Bara inombords.

Oväder är något de fått mycket av sedan de lämnade kajen. Däcket hinner sällan torka innan en ny storm drar in dem mellan sina armar av blåst, kyla och regn. Besättningen sliter utan att klaga, men skuggorna under deras ögon vittnar om utmattning. De som inte behövs söker snabbt skydd i mässen varje gång regnet tilltar, men inte Maéla. Med en regnrock hon fått låna av kaptenen själv sitter hon nästan alltid fram mot fördäck, där hon är med och möter varje våg av hav och regn som skeppet bryter mot. I stormarnas rytande kan hon höra hans röst, hans vrål, och han känns nära. När hon tänker på honom rinner tårarna och blandas med tunga regndroppar och saltstänk utmed hennes kinder. Men det händer att hon ler, när en särskilt hög våg får det att kännas som att hon flyger på hans rygg och vinden drar henne i håret som den gjorde högt uppe i himlen. Hon saknar honom. Åh vad hon saknar honom. Vrothgar offrade sitt liv för att försöka rädda henne, han vägrade kämpa för sin egen överlevnad när hennes stod på spel. Han gav henne allt, och hon älskar och hedrar honom för det.

Efter att ännu en storm lagt sig, och en gyllene orange sol badar i horisonten är det kanske första gången hon tar farväl av honom på riktigt. Det glittrande havet får henne att se hans fjäll, den gyllene soluppgången har samma färg som hans ögon. En varmare fläkt mot hennes nedkylda ansikte är hans andedräkt. Om hon blundar kan hon känna hur hans nos är decimeter från hennes ansikte, och att han ser henne. Det rycker i hennes hand av impulsen att sträcka fram den men istället öppnar hon ögonen och ser ut över den vackra morgonen, och tomrummet däremellan.

Han är bara vind, glitter och solljus. Så hon tar farväl, även om hans bortgång förmodligen inte skulle sjunka in hos henne helt förens om många år.

Fler börjar röra sig på däck och hon torkar hastigt tårarna som dröjer kvar på hennes kinder. När solen stigit högre blir hennes hud fuktig under regnkappan och hon går och ställer sig i skuggan av närmsta mast. Det välkända ljudet av dörren till kajutan hörs och följs av bastanta steg mot träplankorna. Hon hör honom hälsa på sina mannar, lyssna in rapporteringar från nattens storm och skeppets kurs. Hans steg fortsätter sedan att närma sig tills han kommer upp bredvid henne.

Hon räcker honom regnkappan hon kränkt av sig.

"Ånej behåll den du. Rätt som det är kommer en ny storm över oss och du behöver den bättre än jag."

För att du sitter härute, tänker Maéla att han lägger till. Hon drar tillbaka armen och ser ut mot horisonten föröver. Den är rak, platt, inte skymten av land.

"Visst må det vara en fin dag. Finare än vi haft på väldigt länge, men det är också sådana dagar som slutar i de värsta stormarna,"

Hon ser på honom och han har en bister min. Med ett kliv åt höger knackar han i relingen.

"Men sånt ska man inte heller ta för givet, man får njuta av det vi har här och nu!"

Han gör en gest utåt och vågorna gnistrar. Brus och segelduken som slår lätt hörs en stund tills han vänder sig mot henne igen, försiktigt den här gången.

"Det är inte min sak att ha ett svar på, men jag undrar var fröken tänker ta vägen när vi når land tillsist. Har hon någon som väntar på henne där?"

Maéla höjer en bråkdel på ögonbrynen och möter hans nyfikna blick.

"Nej, det är inte något som angår er att veta, kapten. Vad jag gör när jag går iland är min ensak."

"Självklart, självklart" säger han och backar med blicken nedfälld innan han svänger runt och lämnar henne.

Efter ett tag sjunker Maéla ner längsmed masten och lutar huvudet bakåt. Att vara vaken hela nätterna gör en sömnig på dagarna. Hon låter sig själv somna och faller in i drömmar om landet bakom horisonten.

Under dagen fortsätter värmen stiga tills solen når sin högsta punkt. Hon känner svettdropparna som bildats på näsan och över läppen när hon vaknar till och flyttar sig med skuggan runt masten, för att sedan somna om igen. Så fortsätter hon tills hon väcks av en röst högt uppe över seglet.

"Land föröver, alle man vi har land rakt föröver!"

Värmen har successivt byts ut mot den svala kvällsbrisen och nu knottrar sig huden på hennes armar efter det heta värmen. Hon tar sig upp på fötter och tar på sig regnrocken påvägen till relingen, där hon lägger händerna och lutar sig ut. Mannen har rätt. Långt där borta syns en mörk strimma av landmassan som måste vara den andra kontinenten. Insikten fyller henne av blandade känslor, men bland dem finns en ilande förväntan.

Några av männen rör sig upp till kanten en bit ifrån henne. Deras solbrända håriga armar sticker ut från slitna beigea skjortor när de också lutar sig ut.

"Jominsann där har vi Abyssén, vi hade nått henne innan gryningen om vi haft god vind"

Mannen bredvid honom fnyser.

"Om du vill ha god vind Moll så se åt babord till. Den här helvetesresan kommer inte sluta i en mjuk segling. Ånej vi ska stå ut med ännu ett oväder, och till vilken nytta! Färden hit är mer plågsam än vad varorna är värda, och de syns på ditt och mitt arvode. Och vad glor du på?"

Maéla väjer sig från blicken hon får av dem båda och rör sig till andra sidan skeppet. Där borta syns knappt horisonten, för himlen täcks av svart-lila moln och ett löfte om stormvind och skyfall.