Drakens Dotter

Kapitel 87

Älskar det här kapitlet!! Och nästa! Det är så mycket som händer, hemska men mest bra saker. En blanding. Tack för att ni läser, lämna gärna en röst om ni tycker om det. Hare bra!

Att se det mörka, svällande havet under sig är mer obekvämt än Maéla trodde det skulle vara. Särskilt när tröttheten kommer smygandes och hon föreställer sig vågor som gör vingslagen omöjliga, och kallt vatten som tränger in mellan hennes fjäll och in i hennes nos...

"Maéla, hej du. Du är okej, det kan inte vara långt kvar nu", säger Hijols röst och hon ger en tacksam blick åt hans håll.

Precis som han säger skymtar de snart land i horisonten och Tims högljudda klagande byts ut mot hurrarop.

"Vi gjorde det! Kolla hörni! Jag ser träd, och berg, och... fast alltså vårt land är finare det ser jag redan nu."

"Hur långt från kusten är staden Maéla? Vi behöver en plats att vila", det är Lyss som frågar.

"Inte så långt, den där floden rinner förbi den högre upp. Vi kan vila här."

De håller sig lågt, i förhoppning att skogen ska täcka dem från inlandet. Den här delen av kusten är lyckligtvis tom på byar och de kan landa ostört. I sin mänskliga form sätter de sig alla ihop, dricker glupskt ur sina vattenskinn och tuggar i sig bröd, ost och kött. Maéla ritar ut slottet och stadens konturer i sanden.

"Om det inte varit för hotet mot mig hade inte min far gett sig som han gjorde. Vi är sju drakar, med möjligheten att skifta. Så om det visar sig att de inte har en chans mot oss finns det mer vi kan göra."

Hon delar sina tankar med de andra och de snappas snabbt upp och byggs vidare på. De kommer sprida ut sig, och om saker blev osäkra skulle de alla sluta sig till samma mål.

"Ni vet att jag vill få Aiden ut ur staden. Jag vet inte vad som hänt sedan den där sjömannen hörde nyheten, så jag kan bara hoppas att vi inte är här förgäves. Att det inte är försent."

Ett plötsligt tryck bildas i hennes hals och hon sväljer hårt.

"Det kommer inte vara förgäves. Det ska vi se till", säger Lyss mörkt med blicken i sanden.

~

Staden ligger lugn, tills en klocka börjar klämta. Den följs av fler, och snart ljuder hela staden av larmet. Från slätten i söder, har tre drakar gjort sig synliga. Två mörka, en av dem alldeles nattsvart, och mellan dem en vit. Farans natur sprider sig som en löpeld och byborna tar sig i panik in genom närmsta dörr. Några stannar kvar ute på öppna gator och torg, kanske för att de inte tror på orden, eller för att de vill se det med egna ögon. Så sveper de tre stora varelserna över stadsmuren och rakt över deras huvuden, och de får svårt att inte skrika. Från hennes sidor viker Hijol och Lyss av för att landa på varsitt tak nära det galler som skiljer området från slottets mark.

Hijol landar på samma tak som Maéla en gång tog sats ifrån, ett språng som satte igång väldigt många saker. Hennes vänners gestalter reser sig högt över träden som omgärdar slottets port, och de skulle synas skrämmande tydligt för alla innanför gallret. Hon landar, tar tillbaka sin form och står som människa på den nakna ytan. Soldater har redan börjat rusa ut. De ställer sig i försvarsställning i en lång rad framför slottet men Maéla hör ett annat ljud över deras steg och skrammel.

Ett litet, nästan mjukt klick från en dörr, och hon tittar upp på balkongen. Där i dörrposten står en man, men det är inte kungen. Hans svarta hår är välkammat, de gröna ögonen genomträngande, när de ser på henne.

Maldivor.

Hon får anstränga sig för att inte rygga tillbaka. Nej, omöjligt. Aiden drog en kniv genom honom. Jag såg honom dö!
Mannen stirrar intensivt på henne, han ser lika illamående ut som hon känner sig, men hon vänder snart känslan till skär ilska. Om det fanns någon som kunde beskyllas för hennes fars död, så var det han.