Drakens Dotter

Kapitel 35

Heeej! Ni som hann läsa till det gamla kapitel 35 kommer känna igen vissa grejer som kommer på nytt nu. Det är också därför gamla läsningar, röster och kommentarer kan finnas kvar. Om ni inte förstår vad jag menar och vill veta läs "Viktigt meddelande till alla läsare". Hoppas ni gillar kapitlet!

Utan något annat att göra vrider hon om kranarna till badkaret och låter det varma vattnet forsa tills speglarna i badrummet immat igen. Tveksamt börjar hon dra av tröjan men stannar sedan upp. Hon kommer att tänka på Vrothgar. Varför var hon ens kvar här? Hon borde stuckit för länge sedan! Och nu tänkte hon ta ett bad? Vad hade fått henne att tappa fokus på det här sättet?

Hon visste nog vad och varför. Någonting med Aiden hade väckt ett intresse inom henne. Den nyfikenhet som alltid varit vid hennes sida hade aldrig förut varit så stark.

Med tvekan undanträngt för stunden kliver hon snabbt ur byxorna för att sedan sjunka ner i det varma vattnet. Hon hade inte tagit ett varmt bad sedan hon var liten, det närmsta hon kommit de senaste tio åren var snabba dopp i kalla källor eller tillräckligt breda och djupa bäckar. Hon brukade vara blå om läpparna långt efter att hon gått upp och fått på sig kläder igen. Nu var det länge sedan hon tagit ens ett sådant dopp och ringar av smuts kantar snart badkarets insida. Det svider lite från skruppsåren hon fått här och var. Bredvid karet står små flaskor med olika väldoftande innehåll. Hon häller i lite på måfå och det doftar snart av en mängd olika blomdofter och oljor.

Aiden hade rätt idag om hennes beteende erkänner hon för sig självt. Han hade inte sagt det rent ut men hon hade varit otacksam, minst sagt. Det är bara det att han hade brytt sig om henne, med sina bekymmersamma blickar medan de gick genom staden och sina erbjudanden till hjälp, och hon var ovan vid det! Hon hade alltid klarat sig själv och var rädd för tanken att bli fäst vid en annan människa.

Efter att ha gnuggat bort all smuts och torkat sig med lena handdukar klär hon sig återigen i den röda klänningen. Det känns som om hon förtjänar den bättre nu. Håret lyckas hon inte torka helt och hållet och det är ett rent helvete att försöka reda ut. Hon har nästan sönder badrumsspegeln när hon drämmer en borste i den av frustration. Det slutar med att hon sätter upp trasslet i en knut på huvudet och sedan virar sjalen runtom.

Hon för över sin svarta mantel om axlarna när det knackar på dörren. Det är Aiden som frågar om hon är klar. Som svar går hon ut ur rummet till där han står. Först har hon armarna i kors men sedan tänker hon att det måste se dumt ut så hon låter armarna hänga. Aiden stirrar på hennes ansikte med ett leende.

"Vad?" frågar hon och blir genast orolig. Hade hon något i ansiktet?

"Det är bara... Du ser annorlunda ut"

Om hon inte visste bättre så såg han ut att vilja röra vid henne. Han själv ser ut som det ansikte hon minns från sitt uppvaknande och de ljusbruna ögonen lyser precis som de gjorde när han såg på henne från balkongen.

De går under tystnad genom slottets korridorer. Adelsfolket måste bo i någon annan del av staden, det är helt öde. Maéla försöker komma på saker att säga men allt låter så dumt i huvudet så hon förblir tyst. De tar en spiraltrappa ner till våningen under. De fortsätter genom ännu en ekande tom korridor och inombords skriker hon efter att få veta vart de ska. Hon skulle inte följt efter en annan människa som hon nu gör med Aiden, och det slår henne att hon mot sina principer faktiskt litar på honom. Inte helt kanske men lite. Hon räknar till ytterligare tre stegs tystnad innan hon tillslut frågar,

"Vart är det vi ska?"

Han tittar på henne, ler och tittar sedan framåt när han svarar.

"Till den plats jag tillbringat mest tid på sedan jag kom hit. Vi börjar närma oss nu faktiskt"