Drakens Dotter

Kapitel 17

I nästa sekund sliter hon sönder något varmt och blodigt med sina käftar, och det smakar underbart rostigt i munnen. Huden på bytet är hårt och segt men den har inget motstånd att ge mot hennes vassa tänder. Sedan avbryter hon sig plötsligt och tittar upp, nej han tittar upp. Närvaron av hennes medvetande är tydligt och på något sätt föser han mjukt tillbaka henne. Lär dig kontrollera det, säger han.

Tröttheten övermannar hennes kropp när hon kommer tillbaka och hon hänger lealös i Adhas famn. Skrik och rop tränger in i hennes öron.

"Demon, en hemsk demon!", "...jag tror det inte, såg du det också?", "Vad ska vi...barnet är besatt!"

Hon urskiljer Keiths röst i kakafonin,

"Jag sa ju det, jag sa det hela tiden! Mamma du hade fel om henne!"

Som genom en slöja ser hon hur människorna rör sig bort från henne, som en svärm av brunt och svart luckras folkmassan upp. Hon hamnar i Garnocs famn som börjar gå i rask takt.

"Vi måste härifrån, nu" säger han med kvävd röst.

"Men vad ska vi ta oss till! De kommer komma för henne. Åh herregud, om vi inte gör som dom vill ger dom sig på oss också" Adhas röst är inte mer än en hes väsning.

Någon bakom dom skriker.

"Försök inte ens skydda henne, hon är inte mänsklig utan ett monster! Ett monster!"

De skyndar vidare. När de kommer fram sparkar Garnoc upp trädörren och lägger sedan ner Maéla på den stora sängen. Hon känner sig redan mycket bättre men nu har rädslan börjat pulsera i hennes kropp.

Det var ute med henne, det visste hon. All motvillighet och avsky som människorna genom åren tryckt ner och packat ihop sig hade nu detonerat fullständigt. De kunde äntligen ge utlopp för sitt förakt mot henne och det var något inte ens Adha eller Garnoc kunde hejda.

"Vad var det som hände med mig, varför blev dom så rädda?" frågar hon.

Garnoc är tyst en stund och ser på Adha innan han svarar.

"Dina ögon... jag är inte säker men dem verkade skifta färg och lysa"

"Vitt" tillägger Adha, "dom lyste vitt"

~

Väntan är fruktansvärd. De vågar inte lämna huset så den kan bara hålla sig inomhus och be för att inget ska hända. I smyg lägger Adha några äpplen, ett fyllt vattenskinn, en limpa bröd och annat hon kan komma på i en liten läderväska.

Med tårar i ögonen hänger hon den på en krok vid dörren. Förhoppningsvis behöver den inte användas. En våg av smärta går plötsligt genom hennes kropp och hon sjunker ner på knä. Maéla flyger upp och Garnoc springer fram till sin fru.

Med lugnande ord leder han Adha till sängen som Maéla flyttat sig från. Fru Adha kvider och stönar. Hennes andetag är ojämna och huden blek. Med ett krampaktigt tag om Garnocs axel sjunker hon ner i sängen. Efter en stund verkar hon lite bättre och Maéla vågar bryta tystnaden.

"Mår du inte bra fru Adha?"

"Nej Maéla, inte just nu..." säger Adha och grimaserar när en ny våg av smärta sköljer över henne, "...men du behöver inte oroa dig, allt är i sin ordning"

Garnoc har fullt upp med att ta hand om Adha och när mörkret faller sover Maéla. Sedan kommer dem.

Först hörs rösterna, sedan knastrandet av grus av en massa fötter. Adha tar sig upp sittandes, blek i ansiktet, och Garnoc ställer sig avvaktande upp. Maéla tittar med stora, uppspärrade ögon på dörren. Utanför fönstret kan hon skymta ljuset från brinnande facklor.

När rösterna bara blir högre och högre, och argare och argare springer hon till Adha som kramar om henne. Garnoc går tomhänt ut genom dörren med raska steg. Innan dörren stängs igen hinner Maéla se arga, mörka ansikten.

"Garnoc, nej" andas Adha alldeles försent.

De hör hur han försöker säga något men hans röst tar ett tvärt stopp och en dov smäll hörs. Smällen följ av en tung duns och Adha rycker till. Fotstegen kommer med ens närmre. Adha drar med sig Maéla så fort hon kan till bakdörren, som inte är mer än en lucka. Där tar hon ner läderväskan och hänger den över barnets späda kropp.

Hon tar Maélas ansikte mellan sina darrande händer och kysser hennes panna. En sista gång drar fru Adha över det vita toviga håret med sin hand.

"Farväl flickan min. Spring för ditt liv, så fort du kan"

Maéla är med ens utanför luckan. Den gamla plåtspannen står bredvid henne. Som om allt är helt normalt står den där, men allt är inte normalt. Hela världen är upponer.

Från andra sidan väggen hör hon Adha skrika åt människorna som klampar in. Mellan träplankorna når stråk från facklornas glöd ut och lyser upp gula ränder på marken. Hon börjar springa och Adhas ord ringer i hennes öron. Spring för ditt liv, så fort du kan.

Hon hinner till nästa rad skyddande hus innan dem upptäcker henne. De börjar gorma och ropa. De som inte fått syn på henne knuffas omkull av de som tar upp jakten. Så ivriga är dem att få tag i henne.

Väskan slår mot höften och markens stenar och rötter är ovanligt vassa mot hennes fötter. Hennes steg är ändå ljudlösa men andetagen farligt höga.

Väggarna hon viner förbi är omslutna av nattens mörker då de ligger i skugga från månljuset. Marken är svagt upplyst av silverljus och hon följer det spöklika skenet genom labyrinten av byggnader.

"Ta henne! Där framme är hon!"

"Nej hitåt, här är hon!"

Det är som rush-kull. Fast otroligt mycket svårare. De är säkert 50 personer som jagar henne och det finns ingen gräns för hur långt hon måste springa för att klara sig. Hon kan inte heller ge upp, i alla fall inte på samma villkor som i leken.

Förvånansvärt lugnt lyckas hon snirkla mellan husens alla gränder och runt tvära knutar på ett sätt som gör det svårt för hennes förföljare. Den större klungans arga rop har dämpats en aning och det är endast några få mörka gestalter som rusar efter henne. Vid ett tillfälle ser hon Anton rusa mot henne för att sedan missa henne när hon gömmer sig.

Keith kommer strax efter, gåendes med två andra killar. Deras blickar flackar omkring och en av dem snubblar på sina egna fötter. Om han ramlat helt hade han märkt henne där hon kurade under bordet.

Det är det här bordet som bagaren brukar lägga sina bröd till försäljning. Framför henne ligger torget tomt och mörkt. På andra sidan av den kusliga öppna ytan finns den stora vägen som leder ut från byn. Den vägen kan vara hennes bästa chans att ta sig härifrån förstår hon.

Ett ljus växer sig starkare vid torgets högra sida och hon hejdar sig. Ut från gränderna där borta kommer männikskohopen med facklorna i högsta hugg. De springer inte längre utan går med facklorna högt över sina huvuden och spanar.

Pojkarna som nyligen gick förbi henne möter dem andra halvvägs. Hon kan höra hur några av de vuxna skäller på dem.

"Det här är ingenting för barn, jag sa ju att ni skulle stanna inne!"

En röst ljuder plötsligt mitt inpå henne och hon dras ut från sitt gömställe av grova händer. Hjärtat stannar och hon förstår inte vad som händer. Mannen skriker,

"Jag har henne!"

Han håller fast henne i ett järngrepp medan hon släpas mot de andra människorna...

...fortsättning följer:)