Drakens Dotter

Kapitel 79

"Okej så ny taktik. Förra gången bad jag dig bara känna efter och vara medveten, lite som att släppa efter och bara se på. Men, med tanke på din nuvarande skiftning så måste du istället vara deltagande i skiftningen och mycket aktiv i processen från första början. Du måste styra dig själv så att det blir rätt med andra ord."

Danva står i mitten av ängen igen. Morgonsolen har precis börjat klättra över trädkronorna och Maéla kväver en gäspning. I morse hade hon känt en ny typ av träningsvärk, mer molande som gjorde henne öm i kroppen. Det är väl så det blir när man vräks sönder av en drake inifrån, tänker hon syrligt.

"Maéla, förstår du? Istället för att släppa lös draken inom dig och låta den göra som den vill, måste du närma dig den, det där något, först. Och gjuta in dig själv i dess form. Okej? Bra, då sätter vi igång."

Maéla sluter avståndet mellan dem och möter på så sätt Danvas utsträckta hand mot sitt bröst. Hon hinner inte ens försöka nå det där något inom henne innan det bryter sig ut i hennes kropp. Men där, en liten känsla. En liten föraning om att något spred sig längs hennes egna armar och ben, huvud och bröst... men sen går det snett. Hon hänger inte med, och känner den här gången hur hon skjuts utåt, bort och hur hennes kropp lämnas kvar.

I nästa ögonblick står hon frustande och morrande på stället med den äldre kvinnan framför sig. Hon snäpper med sina käftar i hennes riktning men på kvinnans befallning tvingas hon fälla ihop sina utbredda vingar. Med vilda tjut och krängningar lägger hon sig tillslut på mage under Danvas ord och där blir hon stilla med rovlysten blick.

"Maéla hör du mig?", säger kvinnan och hennes blick flackar åt sidan.

Trots sin ärelystnad till att förgöra kvinnan om så bara med blicken så vänder hon nosen åt samma håll, och ser ner på en kropp intill sig. Något hajar till. Hon känner igen sig själv.

Med ett högt sus blir allt svart och hon öppnar långsamt ögonen. Danva tittar ner på henne.

"Igen. Jag tror jag har någonting", andas Maéla.

De gör om skiftningen två gånger och samma sak händer. Det går så snabbt att Maéla inte hinner känna efter eller fatta tag i något särskilt, och varje gång är draken ursinnig. Danva muttrar över att hon beter sig som en ettrig och hetsig ungdrake. Den fjärde gången har något förändrats. Danva lägger handen emot Maéla och hon biter ihop inför den stormande känslan men... den kommer inte. Danva ger henne en frågande blick och viskar nästan:

"Jag har inte behövt tvinga fram den andra sidan hos dig, att bara markera min närvaro har räckt innan."

Maéla väntar inte ett ögonblick till utan sluter ögonen och känner sig fram. Lindar sig runt känslan, det upproriska inom sig själv. Hennes gamla smärta, hat och sorg, allt omtvistat i ett slingrande upproriskt väsen. Det är okej, jag är okej. Hon trevar sig närmre, det är som en hårt bunden knut som hon långsamt löser upp. Hon börjar försöka smälta samman med det som gömmer sig därunder. Den råa styrkan, de vackra fjällen och blänkande klorna hon förnimmer och föreställer sig få. Hon förstår att hon måste göra det muskel för muskel när ett kort illamående stöter fram. Sedan igen. Det är Danva som tagit saken i egna händer och utan förvarning vrålar draken framåt utåt. Hon kastas undan, och lämnas bakom igen.

När hon vaknar den här gången vill hon helst fortsätta blunda. Hon orkar inte röra en lem.

"Dags att ta en paus? Hm ja, vi har hållit igång ett tag nu. Ska jag hjälpa dig tillbaks?"

Maéla öppnar ögonen och häver sig upp på armbågarna med ett lätt stön.

"Nej, jag klarar mig."