Drakens Dotter

Kapitel 50

        Pappa, kom tillbaka till mig.

Tiden som passerar fylls vartannat av tomhet, och vartannat av brinnande illvilja. Hon gör små försök att tygla de hatiska känslorna, inte för att hon på något sätt accepterar det som hänt Vrothgar och henne självt, men för att det lämnar henne matt och svag. Hon tillkännager den inte ofta, sorgen är så pass stor att den överskuggar sådant, men det finns en liten del av henne som vill kämpa för sig själv och för sin frihet. Den utmattningen som orsakas av raseriet skulle lämna henne oförmögen att fly om hon fick chansen. Men... vem skulle komma för henne? Hon befinner sig i en ny stad, på en ny helt främmande plats med främmande människor.

Aiden

Aiden vill hon inte tänka på.

För människor sviker.

Känslan av tomhet blir mörkare och djupare varje gång hon vaknar upp och inser att Vrothgar inte är vid liv. Hon försvinner in i sig självt, kurar inför smärtan som omringar henne. Det kommer inga tårar, inga snyftningar, bara hackiga andetag och kvidanden när det är som värst. I tomhetens stunder vill hon inte leva, vill inte äta, dricka eller andas. Låt mig vara, vädjar hon till drömmar och verklighet, men tankarna drar henne hånfullt djupare ner i mörkret.

Burarna runtomkring henne fylls av varelser, precis som kungen lovade. Män och kvinnor i uniformer kommer och går. Dem ställer in mat till henne men hon finner ingen kraft att äta. När törsten blir outhärdlig häller hon i sig skålen med isande kallt vatten, endast för att den lilla kämpande sidan av henne säger åt henne att göra så. Djuren i dem andra burarna ger ifrån sig störande, gäckande läten som smälter sig in i hennes mardrömmar. En gång, när någon slags fågel inte slutar skria till med jämna mellanrum, finner hon sig själv vrålandes ut i hallen så att ljudet kastas runt mellan väggarna och alla ljud dör ut. Ilskan sjuder i henne, den trycker undan luften i hennes lungor. Hon river med sina naglar mot huden på magen, bröstet, halsen tills det bränner och bildas röda märken. Hon vill ut, ut ur den här bräckliga kroppen och smärtan som finns i den. Tillslut lägger hon band på stormen av ångest och vrede och motar undan draken till sin plats djupt in i bröstet. De andra djuren håller tyst under resten av natten.

~

Prinsen är som förbytt. Den trilska och upproriska delen som Maldivor alltid trodde var en del av honom finns det inte ett spår av. Med charm och ett klipskt leende får han hela bunten att förlora sig i konversationer och beundran för den återvände kungligheten. Det är inte avundsjuka Maldivor känner, nej men däremot förundran över vändningen. Det är i alla fall ett bekymmer mindre för hans del. Kanske det sista han någonsin skulle ha. Livet som anställd på palatset är precis som han föreställt sig. Han har privata rum, tillgång till annars förbjudna områden för vanligt folk, som bibliotek och fängelsehålor, samt privata uppassare att beordra till vad som helst. Han utnyttjar allt till fullo.

Prinsen skrattar. Mittemot honom sitter hans syster, prinsessan, och hennes fästman som höjer glaset mot Aiden. Kungen ser belåten ut och talar tyst med ämbetsmannen på hans högra sida. Hans drottning, med blicken naglad vid sin dotter och sin son, ler ett plastigt leende. Maldivor sitter precis efter kungligheterna i bordsordningen, det vill säga innan adeln, ministrarna och allt vad det heter. En plats för högst viktiga personer. För dem som kungen anförtrott betydande uppgifter. Om hans föräldrar fortfarande var i livet skulle han låtit skriva till dem, om hans stora framgång, om hur han återtagit en del av det dem för länge sedan haft rätten till.

Hans undervisning i ungdomen hade varit hackig och på vissa sätt ofulländad på grund av meningsskiljaktigheter släktingar emellan, men han kan tillräckligt om deras släktes historia för att veta att han gjort rätt för sig. Bekämpa de onaturliga bestarna och skydda människorna från deras påfund. Ja. Det är hans plikt i livet.

Kvällens bjudning närmar sig sitt slut. Det pirrar i fingrarna och han rör stumt men målmedvetet stegen mot palatsets underjordiska plan. Den sista skvätten i glaset sväljer han innan han ställer ifrån sig det på en pedestal i korridoren. Tiden är inne för Maldivor att se till objektet för hans åtagande.

~

En dörr öppnas snett bakom henne och ljuset svider i ögonen. Den stängs inte utan hålls öppen och långa skuggor drar sig hotfullt över golvet. Mellan ögonfransarna ser hon en skugga vandra närmare. Vid det här laget vet hon var alla ingångar fanns, vilka som skötarna använder, när och till vad. Det är inte tid för utdelning av mat och vatten, och dörren som personen använt används ganska sällan. Stegen är ojämna, aningen hasande, och dem fortsätter åt hennes håll. Hon ligger kvar, hopkurad mitt på golvet. Det gör smärtan mer uthärdlig. Den finns inte bara i hennes hjärta och sinne. Ett hål är upprivet inom henne och det bränner, förtär henne inifrån med ett energislukande mörker.

Stegen närmar sig ytterligare och hon försöker stänga dem ute, som med allt annat, men hans röst skär genom den kalla tystnaden. Det är monstret med de gröna ögonen. Han är här, och han talar med henne.

Han frågar vad hon tycker om sitt nya hem. En kubformad bur, två meter i höjd och bredd med cementgolv förklarar han. Hon visste det redan. Det hade den lilla irriterande rösten inom henne sett till. Den som försökte hålla henne vid liv, och hittills lyckats. Alla detaljer hade den sett till att hon visste om, ifall att hon en dag skulle lyckas fly. En trappa i cementen leder upp till den, och upphöjningen är så pass bred mellan bur och kant att en person enkelt kan ta sig runt.

Han står nedanför trappan, men tornar sig med lätthet upp över henne. Hon blundar hårdare men kan inte stänga ute hans röst. Han pratar medan han tar de sista stegen fram mot burens galler. Om att han ansvarar över henne från och med nu, bestämmer över hur mycket mat hon skulle få, när hon skulle få dricka.

Han ler i dunklet. Hon kan känna det och hårstråna reser sig över hennes kropp när hon ofrivilligt ryser. Så sluts en varm hand kring hennes fotled och han rycker henne till sig mot gallret. Ett kort ögonblick är det som att små retliga blixtar går genom hennes ben. Förskräckt sparkar hon sig loss och tar sig vingligt upp på ståendes i motsatt ände av buren, tungt lutad mot det kalla järnet. Muskler och leder protesterar, och hon anstränger sig för att inte behöva ta ytterligare stöd med handen. Huden bränner från där hans hand greppat tag och hon andas häftigt, försöker vara redo för en ny attack. Han tar ett djupt andetag, som att han andades in och njöt av frisk luft.

"Hur mycket kläder du får ha på dig" fortsätter han, nu lite till vänster om henne. Hans ansikte döljs av skuggor.

"Allt är för att kontrollera att du är i rätt skick"

"Kungen önskar att hans nya tillskott är kontrollerbart... och helst vid liv"

Han skrockar åt sin lustighet, och stegen avlägsnar sig.

"Sov gott Maéla" säger Maldivor och stänger dörren.

När mörkret omsluter henne igen låter hon orden rinna av henne. Det spelar ingen roll. De kan göra vad dem vill med henne och hon hade inget motstånd att ge. Det är en märklig känsla, att känna sig besegrad.

Några av djuren, katterna och de med springor till ögon, vaknar till liv och hon förstår att det är mitt i natten. De rör sig rastlöst i sina inhägnader, morrar eller ger ifrån sig dova läten. Svansar raspar mot marken, hovar klattrar långsamt steg för steg och något slår till gallret så att det ekar. Maéla lägger sig ner igen, drar upp benen mot magen och släpper alla känslor.

~

Det kliar, nej sprakar i Maldivors fingrar när han går upp för trapporna den kvällen. Känslan har blivit mer och mer vanlig sedan han kom till huvudstaden men nu hade den nått sitt klimax. När han stått öga mot öga med henne. Natten går och nästa dag upprepar han sitt besök. Den här gången motstår han att gå fram och lutar sig istället mot väggen vid dörren. Han antog först att känslan var ett sätt för hans kropp att stöta något så onaturligt ifrån sig... men det är mer än så. Det förstår han den tredje dagen då drivet i honom upprepar sig. Han känner hela tiden ett behov av att söka ser ner till den underjordiska hallen och hennes bur, otroligt irriterande då han helst ville slippa. Stället var kallt och fuktigt, det luktade av djuren som hölls inlåsta där och han tyckte det var motbjudande att se på henne, på det hon var.

Och ändå, när den fjärde dagen kommer, finner han sig gåendes ner mot hallen av varelser igen.