Drakens Dotter

Kapitel 43

Prins Aiden är påväg till skogen utanför staden för att bekräfta drakens existens, för att se odjuret med egna ögon. Samtidigt låses Maéla in i väntan på domen för henne och hennes far.
Tyvärr är det ett ganska kort kapitel, men vill hellre att ni får något att läsa snart, nu när jag ändå håller uppe tempot igen, än att ni inte får något nytt på länge. Enjoy!

Påväg över ängen rider de förbi vagnar lastade med matta metalldelar. Maldivor säger att det är på hans order som materialet transporteras dit för att kunna ha kontroll över draken och Aiden tackar honom för hans kunnighet och agerande. En del av utrustningen har redan nått platsen i skogen där monstret väntar.

Det sista av prinsens tvivel försvinner när den gyllene besten skymtar mellan träden. Odjuret är enormt, precis som i sagorna. Den ligger ner med benen vikta under sig, stilla och avvaktande. Fjällen glänser och glittrar i solljuset mellan löven i träden, eller ja de träd som finns kvar. Många ligger i flisor runtomkring dom och det luktar trä och kåda. Dess vingar är ihopvikta längsmed sidorna och Aiden vill inte ens föreställa sig den luftburen. Kunde den flyga ens? Kunde den spruta eld? Det vill han inte heller ta reda på. Tanken på en sådan bests styrka får honom att vilja få kedjorna på plats snabbare.

Män går omkring överallt från vagn till drake och tillbaks, i led och grupper med delarna som ska sättas ihop. I en ring runtom drakens liggande gestalt står soldater i full rustning och med spjut redo att slå till om något skulle gå snett. Några modiga få har börjat fästa länkarna vid drakens anklar, bröst och mun. Männen är vitbleka i ansiktet men beslutsamma i att följa order. När Aiden ser upp från arbetet vilar de mörka rovdjursögonen på honom och han får kämpa med att inte rygga tillbaka. Draken lyfter sitt huvud från frambenen vilket får flera av soldaterna att hoppa till och backa undan. De med spjut lyfter sina vapen lite högre med darrande armar. Blicken är så mänsklig att prinsen tappar fattningen för en stund och hans häst stannar upp men trampar nervöst på stället. I blicken finns också en djup vishet och under den, en mörk vrede.

Samtidigt, från ett låst rum i palatset, ser flickan med det vita håret genom samma ögon. I tystnad ser hon på prinsen som hon trodde älskade henne. Den unge mannen med sandbruna ögon som hon fortfarande tror hon älskar. Han ser inte henne, utan bara monstret utanpå.

Han tar sig av hästen som snabbt tar chansen att skygga tillbaka där en soldat är redo att ta tag i tränslet. Maldivor följer Aidens exempel och går upp snett bakom honom.

"Hur vet du att den är under kontroll?" frågar Aiden utan att bryta ögonkontakt med draken.

För att han aldrig skulle riskera att jag skadades, tänker Maéla

"Om den inte varit under kontroll hade vi inte kunnat stå här, inte sant?" svarar Maldivor.

Aiden vänder sig mot mannen och ser att hans blick lyser av triumf när han ser på besten framför dom. Han inser att även han själv borde känna sig oövervinnerlig på något sätt, men han kan inte skaka av sig drakens blick eller tanken på att Maéla var bunden till denna varelse.

"Det är minst sagt motbjudande att det här monstrets avkomma har vandrat bland goda människor, i självaste palatset, och i ers majestäts närvaro. Det rätta vore att utplåna de båda från jordens yta direkt. Sålänge missfostren lever svävar alla våra liv i fara" säger Maldivor sakligt. Hans ögon gnistrar av den där högdragheten som Aiden själv inte kan känna. Men Aiden vet att han har rätt.

Draken utgör ett stort hot mot oss alla, mot mänskligheten självt. Men Maéla, hon är inte ett monster. Maéla är den smarta, starka och självsäkra flickan han ville vara med, vara nära. Flickan han hade känslor för som han var rädd att erkänna, särskilt för sig självt.

Han är en god människa, säger Vrothgar i tanken, utan förvarning.

Maéla förblir tyst. En liten röst inom henne säger att Vrothgar har rätt, men hon är samtidigt fylld av tvivel. Hursomhelst skulle sanningen visa sig nu, väldigt snart.

Aidens blick sveper över det mytiska väsendet. Han ser varelsens bröst höjas och sänkas i takt med dess andetag, hur dess klor är röda av torkat blod, föreställer sig hur dess väldiga käkar sluter sig om en soldats kropp. Ett monster från sagorna, som terroriserat människans värld sedan tidernas begynnelse. Varelsen måste dö, det var en självklarhet.

"För att rädda Maéla, måste odjuret dödas?"

"Givetvis"

"Döda besten, men inte henne" säger prinsen tillslut och vänder sig om där hans häst leds fram.

"Ett utmärkt beslut, ers höghet" och Maldivor ler.

Maéla skriker, men draken sluter sina ögon och sänker sitt huvud mot marken.

Okej, nytt kapitel om ungefär en vecka då? Ja vi kör på det. Vill tacka så jättemycket för alla kommentarer som kom på förra kapitlet. Det är verkligen det bästa som finns att se under notiser, att höra vad ni tycker, se olika reaktioner och känslor på det en skrivit. Inte minst att få föra mer än en ensidig konversation med er läsare. Betyder så mycket:) Häng med i fortsättningen till nästa vecka. Tills dess, hare bra!