Drakens Dotter

Kapitel 74

Det är dags att fly landet, han vet det. De senaste veckorna hade han tagit till alla landets större städer, ibland osedd, ibland upptäckt med flit för att sedan ge sig därifrån illa kvickt. Oftast spred han bara rykten. Rykten om att en vithårig kvinna med en man i sitt sällskap hade setts till ute på åkrarna eller i bygden. Om ryktet tog fart dröjde det inte länge innan platsen svärmade av soldater. I sin hand håller han en trämugg med värmande te. Det var det billigaste de hade och han fryser. Senaste gången han stötte på soldater, efter att ha blivit lite väl uppmärksammad, hade han varit nära att bli tagen... men precis lyckats ta sig undan. Han granskar sina fingrar som sluter om muggens öra. Lorten under naglarna tyckts aldrig mer kunna försvinna. En blick upp mot resten av bordens gäster gör att ögon kvickt väjer undan. Inte konstigt tänker han och biter ihop käken. Hans hud är täckt av ett lager resdamm, och hans ansikte som han gnuggat med sina smutsiga händer... ja han ser inge vidare ut. Bland de värsta av luffare och vägströvare.

Med en duns ställer han ner muggen igen och lämnar den halvdrucken. Det retade bara hans tomma mage. Om han bara inte förlorat påsen med guld i senaste mötet med soldater. Det var bara dagar sedan men det tärde fort på kroppen att inte kunna köpa sig mat för att bli mätt. De få mynt han hade kvar i fickan skulle han vakta dyrt. Med tunga, värkande steg går han uppför trappen och in i rummet han hyrt för natten. Som han behövde det här, en natts ostörd sömn. För han hoppades kunna sova lugnt för en gångs skull i natt. Det senaste han hört var att den tron-svikande prinsen och vithåriga kvinnan setts i Bikarby, en större stad åtminstone en dagsritt härifrån. När han sjunker ner på sängen slår en tanke honom som får honom att sucka av lättnad. Bikarby ligger på andra änden av den smala delen av kontinenten från den plats Maéla och han tog farväl. Han har förvillat deras förföljare såhär långt, så många mil, så många dagar, har det gått veckor? På resande fot. Ja, tänker han, det fick räcka nu. Nu var det dags för honom, hans häst och ryktena om Maéla att försvinna för gott.