Drakens Dotter

Kapitel 23

Maéla sitter i gräset i skydd av ett par stora ekar några hundra meter från stadens portar. Tavaris har gått in för att skaffa något åt henne att dölja sitt hår med. Det är fortfarande tidigt och morgondaggen letar sig in genom tyget på hennes byxor. Nya kläder är något hon också behöver skaffa, byxorna är slitna, tröjan trasig och alltihop hemskt smutsigt. Innan stormens hällregn hade nog tröjan varit närmare brun än vit.

Medan Tavaris är inne i staden börjar hon överväga en sak: att låta Tavaris gå. Och då som i att lämna dem för alltid. Det var inte så att något höll kvar honom längre, Maéla skulle klara sig själv. Han hade stannat hela den här tiden, och ja nu var det nog dags att ge honom tillåtelse att lämna henne och Vrothgar. Kanske kunde han återvända dit han kom ifrån.

Snart börjar människor röra sig in mot staden. De dyker upp på vägarna som leder dit, antagligen är det människor från de närliggande gårdarna. De syns att de är bönder på deras sätt att resa: åsnor eller kor som drar vagnar fullastade med grödor. Vissa reser i präktigare ekipage, utsmyckade vagnar med vackra blanka hästar förspända. Människorna i vagnarna måste komma från andra städer, kanske kommer de för att diskutera affärer eller köpa upp mark.

Nervöst rycker hon av grässtrån och planerar hur hon ska berätta för Tavaris. Men solen står snart högt på himlen och hon börjar bli osäker på vart han tagit vägen. Tänk om Tavaris berättat för någon om dem, och soldater är påväg för att döda Vrothgar just nu? Nej, det skulle den gamle munken aldrig göra. Efter att ha gjort en stig i gräset av att gå fram och tillbaka kommer äntligen Tavaris.

"Jag kunde inte köpa något med de pengar vi hade utan fick jobba ihop lite till. Folk är i stort behov av läkekunniga efter stormen och de betalade väl i en vårdstuga. Så jag är ledsen att det tog så lång tid"

Maéla tar emot kappan och sjalen Tavaris håller fram.

"Ingen fara. Tavaris jag har funderat lite och jag tror... jag tror det är dags att gå skilda vägar. Du behöver inte hjälpa mig och Vrothgar mer"

Munken blir häpen av nyheten men ser sedan bekymrad ut.

"Är det säkert? Du vet att jag kan stanna"

Maéla virar sjalen runt huvudet så att håret döljs och ligger samlat längs hennes rygg. Sedan kränger hon på sig kappan, eller snarare rocken som har hål för armarna. Det är nästan så att den släpar i marken. Dess stora luva är perfekt och hon skulle smälta in helt bland resten av människorna.

"Jag är säker. Ska vi gå? Du kanske kan tjäna ihop tillräckligt med pengar för att hyra en häst eller annan transport härifrån"

Han nickar leendes. De kliver ut ur dungen och börjar gå längs grusvägen. Det är människor både framför och bakom dem men på ett tillräckligt stort avstånd för att Maéla inte ska bli nervös. Det var så länge sedan nu. Tänk om hon kunde prata med någon av dem, typ prata om vädret. Eller vad pratade man om i en storstad? Och var skulle hon ta vägen om hon stannade över natten? Hon kommer plötsligt på en massa frågor hon måste få svar på, innan hon tar sig in genom portarna.

"Tavaris, du nämnde att det här inte var den huvudstaden. Menade du den som i där kungen och drottningen styr? Och i så fall vem styr här?"

"Jo mycket riktigt, den här är huvudstaden för norra regionen. Jag är osäker på vem som har befälet just nu, det kan vara någon av kungens arvingar eller så är det en pålitlig krigsherre"

"Pratar människor här samma språk som jag? Och är det likadant i skrift som du lärt mig?"

"Nja, folk i storstaden använder lite mer komplicerade termer och har ett annat ordval, i alla fall när de pratar politik. Bönderna använder samma vardagliga tal som du kan och som jag lärt dig skriva. Dialekten däremot, hur din röst låter, har förändrats efter allt prat med draken. Men du kan alltid säga att du kommer uppifrån om någon påpekar det. Det funkar alltid!"

Maéla fortsätter bombardera Tavaris med frågor: om var hon kan sova, områden hon bör undvika och hur vakterna funkar. Tydligen är det vanligt med tjuvar och brott så grupper av soldater patrullerar i alla kvarter.

Gruset knastrar under fötterna på dem och porten närmar sig snabbt. Utanför den tre meter höga dörren slingrar sig en kö av kärror och bönder som vill komma in. De ställer sig i kön och Maéla börjar direkt inspektera personerna i närheten. Framför dem står en kvinna med en stor korg i famnen. Hon har också en sjal som täcker håret.

Innan kvinnan står en en skäggig karl med en stor kärra. Den är fulllastad med vedkubbar. När kön rör på sig får åsnan, som drar kärran, kämpa för att få den att rulla. När hon håller på att snegla bakom sig kör en sådan där fin vagn förbi dem. Den har guldbroderingar och snirkliga mönster ingraverade i träet. Det är antagligen någon rik länsherre eller liknande i vagnen. Tydligen får sådana passera utan att behöva ställa sig i kön.

När de tillslut kommer längst fram ställer sig en av vakterna i vägen för dem.

"Vad är ert ärende i staden, och hur länge stannar ni?" frågar han med barsk ton.

Maéla ska precis svara när Tavaris drar henne lite bakåt och tar ett steg fram.

"Vi är här för att hjälpa de sårade, jag är läkekunnig och hon assisterar mig"

"Bra, många hus i yttre sektorn raserade inatt. Där kan du jobba" säger vakten och går åt sidan, "Ni får passera"

Porten står öppen och de går in. Maéla drar efter andan när hon ser insidan. Byggnaderna här är lika höga som träden i skogen. Labyrinten av kullerstensvägar och trånga gränder som hon ser gör henne yr. Människorna som går omkring är av alla möjliga former; smala, tjocka, vackra, fula... det finns tiggare på marken och alla möjliga sorters försäljare. Några har till och med ett eget rum i hus istället för ett stånd på gatan. Såhär precis bakom porten är tumultet extra stort med alla vagnar som ska i olika riktningar. Tagen av synen som hon är får Tavaris leda Maéla genom kaoset. Hon kan inte sluta titta på allt som finns att se. Barnet inom henne vill skratta och hoppa på stället av förtjusning.

De når en tom plats vid en mindre gata där de stannar och Tavaris tar henne om axlarna.

"Om du fortfarande inte ändrat dig så är jag rädd att jag går tillbaks till den där stugan, nu"

Juste. Deras vägar skulle skiljas åt, kanske för gott. Hon greppar Tavaris rynkiga händer och trycker dem mjukt.

"Du har varit en god vän Tavaris, och jag litar på att du inte talar om mig eller Vrothgar för någon"

"Det skulle jag aldrig göra. Var försiktig nu, dra inte till dig uppmärksamhet och gör inte som du brukar" säger han och börjar dra sig ur hennes händer.

"Och vad är det" frågar hon förundrat.

"Hamna in trubbel" den gamle munken flinar brett och börjar röra sig bortåt. Innan han fösvinner bakom husknuten tillägger han,

"Och undvik den där grejen med ögonen!"

Och så är Tavaris borta och Maéla får klara sig på egen hand i staden.

~

Tvärsöver den breda gatan, vid ingången till en bar, kommer en ung man ut och vinglar fram till en gatlykta. Slött hängandes mot stolpen ser han den där figuren igen. Personens rörelser är så bekanta trots åren som gått. Ansiktet är svårt att utskilja i mängden men han tror nog allt att det är hon. Eller? Hans tankar är tröga och med ens tappar han bort personen i vimlet. Det är svårt att fokusera och helst av allt vill han bara lägga sig ner. Musiken och skratten inifrån når hans öron, och ljudet tycks dra i honom. Keith tar en stor klunk ur sin flaska innan han vänder tillbaka in.