Drakens Dotter

Kapitel 83

Så det här är min rättegång.

Aiden förs in mellan två soldater. Kvar på kroppen har han sina byxor och sin skjorta, båda plaggen slitna av så många dagar och nätter på resande fot. Han har inte fått tvätta sig, eller äta ordentligt. Insikten om att han verkligen blir behandlad som en fånge gick upp för honom första dagen. Det här är första gången sedan han kom hit som han ser sin familj. Merparten av den i alla fall. Drottningen sitter spänd vid kungens sida. Nästa stol är tom, där hans syster skulle sitta. Hon måste vara glad, tänker han. Hon är tronarvinge nu.

Munkaveln lossas och han försöker att se obrydd ut när spänningen i käkarna och hans mun släpper. Skulle de göra hans händer fria också? Nej, inte troligt. Kungen reser sig upp och Aiden skymtar drottningens hand när den far ut som för att hindra honom, men hon drar snabbt tillbaka den igen. Hennes kropp skälver till när deras blickar möts.

En jämrande viskning kommer ur hennes mun, "Konstantin..."

"Använd inte det namnet, det är inte längre hans", säger kungen utan att släppa blicken från honom.

"Buga. Nu."

Att jag någonsin kunde kalla honom far, tänker Aiden och tar in mannen framför sig. En stor röd mantel, kantad med en tjock tråd av guld. Svarta glänsande skor, ett kraftigt skärp under den kritvita skjortan med en svart väst över. Knapparna glänser i dagsljuset. Han vänder bort blicken och tittar ut, är det sista gången han ser solen? Skulle han bli inspärrad för evigt? Att ta tillbaka honom är inget alternativ, och han skulle nog hellre dö. Kungens egen son och landets tronarvinge har gjort myteri. Så löd nyheten som spridit sig över landet.

En fot trycks ner mellan hans skulderblad och tvingar ner hans överkropp. Pannan trycks mot det blanka stengolvet och han kan känna kungens skugga över sig. Han spänner alla muskler han har men hålls nere så en god stund till. Så lättar trycket och han rycks upp igen av soldaterna bakom. Som att han är oduglig till att göra någonting alls själv. Det bultar i hans tinning, det är som att en nerv fått kramp. Kanske för att han biter ihop sina tänder så hårt.

"Du har gjort dig skyldig till förräderi av högsta grad, genom att bestjäla mig på min egendom och släppa det, ett av forna monster, lös i världen", säger kungen så att orden ekar i den öppna tronsalen. Han ger en snabb, mörk blick över axeln mot drottningen innan hans ögon borrar sig in i Aiden, "Vad säger du till ditt försvar, niding?"

Hans mor måste gett och lovat mycket för att låta honom få den här chansen. Att förklara sig och be om förlåtelse. Be om nåd. Han kan inte föreställa sig något mer äcklande i det här ögonblicket. Hoppas hon förstår det, en vacker dag.

"Ända sedan vår familj tog tronen, och farfar, Konstantin den första, påbörjade den stora jakten så har vi låtit landet gå under vid våra fötter."

Nu är det drottningen som hastigt reser sig upp, och tårar skvätter från hennes ögon när hon gör det. Kungen för ut en arm och skjuter tillbaka drottningen på stolen, "låt honom tala, du ville så gärna höra." Han har börjat le nu, det där stora breda flinet som sett ner på honom så många gånger förut. Aiden fortsätter.

"Remus visade mig allting, dina samlingar och böckerna som skrevs under tiden. Fattar du ens själv vad historien säger?"

Kungen skrockar, djupt nere i halsen och går några steg ner mot Aiden men stannar halvvägs. "Broder Remus ja, den lärde du valde att undervisa dig. Han är en virrig gammal man! Jag borde fängslat honom såfort jag hörde om skrönorna han tog i sin mun. Tänk att han skulle försvinna samma natt som du startade det här, ett lustigt sammanträffande eller..."

"Det finns skrifter som pekar på att varelserna var anledningen till landets framgång. Utan dem har skördarna blivit mindre, vattnet smutsigare. Vårt folk har börjat svälta och ändå så tror dem på lögnerna du trycker ner i halsen på dem. Lögnen om att vi skulle rädda dem från monster!"

"Tystnad! Jag tänker inte höra ett ord till från dig pojke. Den där halvdraken har fördärvat ditt sinne, och du är för svag för att motstå henne. Ser du nu? Är du nöjd" väser han bakåt mot drottningen, som bara stirrar på sin son. Kungen höjer rösten.

"Du har vanärat din kung och din familj med dina val, och blir omedelbart fråntagen din titel och ditt arv. Du är inte längre vår son, och du är inte längre landets tronarvinge."

Drottningen sjunker ihop med ansiktet i händerna och skakar på huvudet.

"Och som straff, döms du till döden."