Drakens Dotter

Kapitel 39

Hejhej! Tänk att det blev ett kapitel härifrån ändå, och fler kan det bli. Det är ganska kort men det är iallafall nått. Hoppas ni har det bra och gillar det jag skriver. Cheers!

Hon är en av dom, det kan han känna, och se. Det är som om ödet släppt in henne i slottet för honom att upptäcka. Han vet inte hur det gått till men det är samtidigt inget tvivel om saken. Och det som Keith sluddrat om, den rappakaljan låter plötsligt som en nära sanning. Att han inte reagerat på henne nu var konstigt, nog måste det vara den här flickan han menat? Eller fanns det fler? Efter middagen skulle han ta ner böckerna från de högsta hyllorna, de uråldriga nötta i läder från en tid före hans, i början av kungasläktets regi. Då hans förfäder, en idag bortglömd släkt, varit folkets beskyddare och kungens förtrogna. Om det är sant, om blodet verkligen löper i hennes ådror... kan det finnas en i närheten? Då skulle han locka till sig den på ett eller annat sätt. Och kungen skulle få en trofé som inte skådats på hundra decennier. Försjunken i tankar kan han inte koncentrera sig under middagen, när desserten kommer in har han fortfarande inte lämnat blicken från henne. Hon skruvar på sig när hon ibland skyggt snuddar hans blick. Han njuter av att se henne så obekväm, njuter av att känna sig mäktigare än en sån som hon.

~

Maéla får lära sig att det finns olika grader av sånt som är hemskt. Middagen, trots Aidens sällskap, kallade hon hemsk innan dörrarna öppnades med en skräll. När soldaten skrek ut sina ord så att de dånade i en plötsligt dödstyst matsal, då förstod hon vad som verkligen är hemskt.

"Drake!" Skriker soldaten igen, lite tystare, och faller ner på knä med andan i halsen och uppspärrade ögon.

Hans rustning är genomblöt, och han har lera upp till knäna. Sörjan smutsar ner det blanka vita golvet under hans kropp. Mannen har också röda rispor i ansiktet, som om grenar piskat honom medan han tog sig hit.

"En drake, nere i västra skogens dal! Lucas, Brickon... De klarade sig inte"

Många vid bordet reser sig förskräckt upp, tar händerna för munnen eller gapar ljudlöst. Många andra sitter kvar, leendes medan de ser sig omkring efter bekräftelse på att det är ett skämt. Maéla sitter blickstilla och för ett hundradels kort ögonblick slår sig hennes medvetande loss av egen vilja, hittar Vrothgar och ser vad han har sett.

Blodiga slamsor blandat med glänsande rustning, hur en försökt gömma sig, hur Vrothgar inser att den tredje kommit undan.

Hon är tillbaka innan Vrothgar hinner säga något men det behövs inga ord. De måste fly. Nu.

Aiden har rusat fram till soldaten och sitter på knä framför honom. Tårar rinner och smetar ut leran i hans ansikte. Hela kroppen skälver.

~

Maldivor sitter mittemot Maéla och motstår ett triumferande leende. En häxas blick, vit som tjock dimma. Allt talade Keith sanning. Han tar på en mask av chock och rädsla, ett leende skulle inte passa in så bra när soldater precis förlorar livet till ett monster. Det var så länge sedan de kom i närheten av kungariket, så länge sedan som hans släkt behövts... Frågan kommer upp igen, varför har inte Keith reagerat? Han sliter blicken från Maéla som är blek som ett lakan och ser på sin vän. Först nu upptäcker han den glansiga blicken, de slappa rörelserna. I tumultet bryr sig ingen om att han greppar Keith i armen och drar med honom ut ur salen. Han hade fått tillräckligt med bevis för att ta det här på allvar. Några av adelsfolket leds också ut, stöttandes av varandra.

"Berätta vad som hände. Varför var ni ända borta vid dalen och är du säker på att du såg rätt?"

Soldatens läppar darrar till men han ser på sin prins och gör som han blir tillsagd. Runtom Maéla lutar sig folk närmre för att höra soldatens skälvande röst. Leendena har ersatts med allvarliga miner och rynkade pannor.

"Lucas hade varit uppe på berget, skulle plocka Roskitablad till sjukstugan, deras förråd sinar och de bästa bladen växer där. Ha-han hade upptäckt en grotta med fjäll av guld, stora som tallrikar och så fanns det klösmärken längs väggarna, stora och djupa som av tusen svärd"

"Ja?" säger Aiden och ordnar så att soldaten kan sitta på en stol vid bordet

"Han kom tillbaks med ett av fjällen, och Brickon såg det, ville ha ett själv... De grälade tills Lucas gick med på att visa grottan men innan vi hann dit... Så var besten över oss!"

Soldaten ställer sig upp så att stolen välter bakom honom.

"Den var gigantisk! Större än norra slottstornet och bredare än Viskas floden! Dess tänder gick rakt igenom Lucas rustning och den slet, slet sönder kroppen med sina klor! Brickon försvann och draken följde efter honom, och jag sprang, sprang och sprang medan Brickon skrek"

Aiden avbryter honom och ger order till Rafael som ser ut att vara redo för vad som helst.

"Samla några av dina bästa män och ge er av innan skymningen för att söka av området, men gå inte för nära grottan. Jag vill få det bekräftat att det är sant innan vi tar några beslut huruvida vi ska attackera monstret"

"Du måste visa oss vägen soldat" säger Rafael och går fram med stora kliv.

"Nej! Jag vill inte, vi kan inte den kommer döda oss alla!"

Rafael tar soldaten under armen och halvt släpar med honom ut ur salen. Aiden är påväg att följa efter men vänder sig om med höjt finger åt personerna runt bordet.

"Det som hänt stannar här, tala inte om det" hans ögon möter Maélas för ett ögonblick och hon ser allt han känner. Beslutsamhet, rädsla, och mod.

När han lämnat dom exploderar rummet av röster. Prinsens order skulle inte gälla särskilt länge. Hon tar sig stapplande upp från stolen och ger sig iväg.

Oh shit nu blire åka av! Om människorna känner till att det finns en drake i närheten är de illa ute. Eller a kanske inte med tanke på hur oslagbar Vrothgar är fast ah nej deras främsta mål har ju varit att kunna leva i frid, i hemlighet. Hur det löser sig eller går åt pipan får ni reda på i nästa kapitel.

Har tänkt på en sak... Varje gång jag läser mina gamla kapitel hittar jag saker som jag skulle vilja skriva om och rätta till, göra bättre. Är även väldigt kritisk till texterna jag skriver och vill publicera vilket gör att jag lägger extremt mycket tid på dom. Om jag lättade lite på min egen självkritik och perfektionism skulle det bli lättare att publicera nya kapitel. Det skulle gå snabbare och just nu känns det som att jag skulle klara av att skriva berättelsen bättre med ett högre tempo. Just nu blir det lite av repetition av tidigare kapitel varje gång jag ska börja skriva för att allt ska bli rätt.

Så ja min plan är att inte tänka så mycket, att inte fiffla med alla detaljer och släppa de hårda kraven jag har på mitt skrivande. En supernoga renskrivning kommer jag göra i framtiden när berättelsen är klar oavsett.

Bara så att ni vet alltså så ska jag försöka med det här. Positivt: förhoppningsvis nya kapitel snabbare. Negativt: inte lika hög kvalitet.

Låter det som en plan? Jag tror det.

Och juste!! Märkt något med omslaget? Att det inte är sig likt? What do you think? Toppen eller botten? Ok eller awesome? Kommentera!!

Cheers!