Drakens Dotter

Kapitel 77

Runtomkring henne drar flera efter andan, någon sätter i halsen och börjar hosta. Susmo som suttit nära ställer sig upp och stirrar på henne med häpen men hård blick. Han vänder sig till Lyss, "Men hon har inte hans färger? Hur kan du veta?"

"Nej hon har inte hans färger, men hon har Dalisays. Jag talade med min far och han kunde känna honom hos henne. Det är deras barn som står framför oss. Eller skulle du förneka det, Maéla?"

Blickarna vänds mot henne nu men hon ser bara på Lyss, Ranginuis dotter. Ja det kunde hon se nu, såklart. Och hans position som ledare för drakstammen måste göra henne till någonslags ledare här med, för det märks att hennes ord väger tungt. En rädsla kommer smygandes och trots en blossande vilja att försvara sin far, oavsett vad, så tvingar hon sig själv att fråga. Samma fråga som hon ställt till Danva men inte fått svar på.

"Nej jag förnekar det inte. Men just nu anklagar du mig för något jag inte ens vet om. Så berätta istället, vad gjorde han?"

"Det började med din mor, Dalisay", förklarar Hijol och gruppen verkar slappna av en aning, "Efter att ha tagit över som ledare tillsammans med Lyss far, den svarta draken, så trotsade Vrothgar ordningen genom att närma sig din mor. De... gav sig av tillsammans, utanför våra gränser och tog på så sätt väldigt stora risker."

"Och kort därefter," fortsätter Lyss med väsande röst "så hittade mörkermagikerna en väg in i bergslandet och en massutrotning av draksläktet skedde. Behöver jag beskriva ännu mer för att du ska se sambandet i det eller?", säger Lyss och tar ett hotfullt steg framåt.

Maéla höjer genast händerna framför kroppen och ställer sig bredbent, men Hijol lägger en arm mot Lyss och de ger varandra en kall blick. Hijol fortsätter,

"Dalisay hittades död långt senare och Vrothgar var försvunnen. Majoriteten beskyllde din far för hennes, drottningens död, för att han inte skyddat henne, och många har antagit tron om att det är hans fel att mörkermagikerna tog sin in i landet."

Maélas ögon är uppspärrade. Vad är det de säger? Skulle Vrothgar ha orsakat så mycket skada? Även om det inte kan ha varit med flit, även om det var en fruktansvärd olycka, så hade han och Dalisay gett sig av för att... leva tillsammans? Trots risken.

"Jag var inte klar. Det är inte som att massutrotningen skedde vid ett tillfälle, åhnej. Mörkermagikerna gjorde strategiska attacker utvalda mot dräktiga honor över flera års tid. Om de misslyckades med det dödade de ungen såfort den var sårbar nog. Drakarna levde i osäkerhet och konstant sorg i nära tre års tid innan attackerna slutade. Det betyder, att din far fick alla våra mödrar dödade."

Susmo, Ethel, ja de flesta som precis hälsat på henne rycker till och ett drag av smärta far över deras blickar. Hon tittar dock inte åt deras håll av Lyss ord, för nu blev det för mycket.

"Det var inte hans fel", morrar hon.

"Åh jo det var det, han visste precis vilken fara han utsatte oss andra för", kontrar Lyss direkt och hennes ögon lyser. Luften darrar återigen mellan dem och Maéla kan inte sätta fingret på det, men det är som att hon vill strida, hon ser i alla fall på Lyss att hon vill kasta sig över henne.

"Det låter som att du var där, men du var inte ens född! Du har inte rätt att beskylla mig för något du inte upplevde själv!" 

"Våga inte berätta för mig vad jag har rätt till och inte", fräser Lyss och sliter undan handen som Hijol fört upp mellan dem igen. Flera andra ställer sig upp, för att heja på Lyss, eller försvara Maéla, hon vet inte.

Då känner hon det, den vridande, uppöversvallande känslan av att något rör sig inom henne. Det växer så att hon måste svälja hårt. Nej, nej. Jag vill inte. Tänker inte. Det drar sig tillbaka, men hon har börjat skaka och det sticker i fingrarna. Innan Lyss tar ett steg till mot henne sätter Maéla av bort i riktning mot sin boning. Hon springer inte, nej, men hon går med snabba steg och ansträngda andetag. Ta ner luft, och så ut igen. Andas, måste andas.

"Ja stick iväg, ditt kryp. Fly bara!"

"Lyss det räcker."

"Men hon har en poäng?"

"Nej jag håller med, låt henne vara."

Dörren hinner vara stängd bakom henne precis så hon lugnat ner sin andhämtning innan någon knackar. Hon sitter och blundar på sängen och ser till att allt är lugnt inom sig innan, men sedan suckar hon och ser upp mot dörren.

"Vem är det", frågar hon med kort ton.

"Hijol", säger han och han kikar in genom en nu öppnad dörr, "Du packar inte ihop va?"

"Så vad om jag skulle? Väljer ni att döda mig ändå?"

"Maéla vi har accepterat dig här vi skulle aldrig..."

"Nej, nej jag vet. Jag bara," hon suckar igen och gnuggar ansiktet med händerna, "jag ska ingenstans. Jag vet vad jag måste göra."

"Och vad är det?" frågar Hijol och tar ett försiktigt steg in i rummet.

"Jag måste lära mig. Få kontroll. Jag trodde jag avvisat den delen av mig själv, den här pesten inom mig, men jag har haft fel. Hijol, jag kunde exploderat där och då och slitit sönder Lyss ansikte, eller satt eld på henne för allt jag vet."

Till hennes förvåning blinkar Hijol mot henne med höjda ögonbryn och ett snett, lite tveksamt leende, "Slitit sönder henne? Maéla jag tror du överskattar din drakform, eller åtminstone underskattar Lyss."

Maéla fnyser.
"Sak samma. Jag kan inte kontrollera mig själv. Men Danva kan, visst var det de hon sa? Hon kan hålla en drake under kontroll."

Det är tyst en stund. Hon hoppas att han inte lägger allt för mycket märke till hennes desperation.

"Maéla, Danva kan göra mycket... men i slutändan kommer det handla om att du accepterar dig själv och dina två former. Att beskriva sin drakform som en pest, låter ganska långt ifrån ett accepterande för mig" säger Hijol mjukt. Han tittar ut i den nu mörka nattluften. "Det är trots allt just draken hos dig som du fått av din far. Sov gott. Jag möter dig imorgon."

Så lämnar han henne ensam. Innan hon somnar funderar hon över det han sa.
Om den här blodtörstande, illasinnade delen inom mig är det enda Vrothgar lämnade kvar, gör det mig inte direkt stolt.