Drakens Dotter

Kapitel 26

Maélas flykt undan vakterna fortsätter, nu inom självaste slottsområdet! Kommer det sluta här, eller har jag faktiskt mer än två kapitel om bara när Maéla flyr..?? Varsågoda att ta reda på det nu i kapitel 26:

Maéla märker ganska snart att säkerheten på området är hög. Vakter patrullerar regelbundet över murarna som binder samman slottets olika delar. I sina blänkande rustningar går dem också längs grusvägarna som löper runtomkring alltsammans så det finns inte en chans att hon kan hålla sig oupptäckt på marken. Återigen måste hon klättra, trots sin skadade arm. Hon förstår inte riktigt hur hon skulle klara sig ut härifrån men tänker att det säkert löser sig, på något sätt. Hon kunde alltid vänta till natten eller tills de där vakterna slutade leta efter henne.

Blodet rinner sakta längs hennes arm men hon kniper ihop tygärmen längst ner på kåpan så att det inte ska droppa ner på marken. Såret bultar men flödet stelnar nog ganska snart, hoppas hon.

Gliporna mellan stenarna i väggen är stora och perfekta att få grepp om. Påminner lite om en bergsvägg, fast den här går lodrät upp. Innan vakten som patrullerar i området kommer tillbaka tar hon sig upp på muren. Det är svårt med den skadade armen, men ingenting i jämförelse med järngallret. Som hon tajmat är det tomt på gångvägen mellan tornen, men hon vet att en vakt snart kommer komma ut genom dörren till vänster. Det är så smidigt när de håller så exakta rutiner.

Hon fortsätter klättra upp på ena tornet och balanserar sedan på det spetsiga, trekantiga taket som leder till nästa torn. En fågel flyger kvittrande förbi henne och kvällsvinden blåser mjukt. Solen börjar närma sig horisontens kant och ett rosaaktigt sken gör det gyllene strålarna sällskap. Det pirrar i kroppen när hon ser hur långt upp hon är.

När hon är halvvägs över taket fångar snabba rörelser, från långt där nere på marken, hennes uppmärksamhet. Det är en stor grupp soldater som kommer springandes runt hörnet på en byggnad. Och hon står helt öppet för dem! Panikslaget hoppar hon ner på sidan av taket men slinter med sitt grepp och kanar vidare utan att kunna stanna...

~

"Men snälla någon, öppna fönstret, det är så varmt här inne!"

En tjänare drar lydigt i repet så att luckan öppnas och den svalkande luften får ministern att andas ut. Knapparna på hans väst töjs till bristningsgränsen när han lutar sig bakåt i stolen. På det stora ekbordet är alla fat och skålar förvånansvärt tomma. Gästerna brukar vanligtvis lämna kvar mat som en gest på värdens generositet. Den nya kocken måste verkligen ha tillagat något extra.

"Oh ja, sådär ja! Mycket bättre" säger ministern när den svalkande vinden sveper genom rummet. Den enda damen vid bordet, som är södra regionens representant, muttrar något i stil med "människor uppifrån" och rättar till sina kjolar. Borgmästaren smuttar lite på sitt vin och de andra ministrarna och landsherrarna runt bordet småpratar med glada lågmälda röster.

Middagens och slottets värd, en ung man, står ute på balkongen med händerna vilandes mot räcket. Han spanar fortfarande efter vad som orsakat det mindre kaoset som brutit ut därnere.

På grund av parkens träd vid ingången kan han inte se så mycket som han skulle vilja. Hans fingrar fortsätter trumma mot räcket. Det han vet är att grindvakterna plötsligt lämnat sina platser och sprungit åt ett och samma håll. Dem som aldrig lämnade sina poster. Men som vanligt fick han inte reda på vad som egentligen hände i staden. Det var ett tag sedan händelsen nu så han skulle antagligen inte få se något mer av intresse.

Aningen frustrerad, och än mer besviken, går han tillbaka till bordet där hans gäster sitter proppmätta och aningen illamåendes.

Äcklat vänder han bort blicken från de renslickade silvertallrikarna. Inte för att hans gäster ätit för mycket i sig utan för att han är fullt medveten om hur mycket andra människor i staden är i behov av mat. Han kanske inte vet mycket om vad som försiggår innanför murarna, om det inte finns statistiska siffror på det, men svälten är oundviklig att missa.

Med ett påklistrat leende slår han ihop handflatorna och ska precis tacka för sig när ett dunk hörs, följt av ett högt skrapande läte. Med rynkade ögonbryn vänder han upp blicken mot taket. I nästa sekund faller chockerande nog något ner genom fönsterluckan i taket. Eller rättare sagt någon. Med en smäll landar personen mitt på middagsbordet och glas och tallrikar trillar ner och krossas mot marmorgolvet. Borgmästaren trillar bakåt i sin stol och de andra skriker förfärat. Representanten kastar sig tjutandes bort från bordet så att hennes stol också välter. Hon har spillt vin på sin klänning och resten av glasets innehåll droppar snabbt ner i en pöl på golvet.

Prinsen står som paralyserad. Svärdet har han inte med sig och soldaterna hade han skickat iväg så att de kunde avsluta sina pass tidigt. Ett anfall var inte något han förväntat sig och han känner sig lite dum. För han blev alltjämt påmind av de sina om att lönnmördare kunde dyka upp när man minst anade det. Men en lönnmördare skulle väl ändå vara lite... skickligare?

Jämrandes sätter sig figuren upp med handen för huvudet. Luvan på den alldeles för stora kåpan trillar bakåt och avslöjar ett kvinnligt ansikte med inlindat hår.

Han hinner inte studera inkräktaren länge. Så fort den unga kvinnan inser vad som hänt, genom att stirra runt på alla rädda, välklädda människor med gapande munnar, så hoppar hon ner från bordet och rusar snabbt ut på balkongen, rakt förbi honom. Till hans stora förvåning fortsätter hon över räcket och försvinner ur hans synhåll. Vad är det som händer? Tog hon just livet av sig? Utan en tanke på sina chockade gäster springer han ut på balkongen efter flickan. Aldrig tidigare hade han varit så förvirrad.

~

Armen gör så ont nu att hon tror hon snart svimmar. Efter att ha kanat över taket och ner i den förbannade hålet tycker hon att det får räcka med otur och plågor för idag. Men nej här måste man fortsätta fly upp och ner för byggnader, trilla ner i andras mat och vem vet vad mer hon kommer behöva gå igenom.

Trots att hennes frihet svävar i fara kan hon inte låta bli att småle. Människornas miner i rummet där uppe hade varit oslagbara, och hur den tjocka trillade av stolen! Då kommer hon att tänka på att det kan ha funnits vakter i rummet som hon missat. Vakter som i så fall snart skulle sikta med sina vapen mot henne!

När hon hastigt klängt sig tillräckligt långt i sidled och fått tag i en stupränna vågar hon titta upp. Där står inga vakter utan en annan person. Ett par ljusbruna ögon möter hennes. Trots att hon borde fortsätta så stannar hon upp ett kort ögonblick. Ögonen tillhör en ung man med sandbrunt hår. Han lutar sig ut över balkongens räcke för att kunna se ner på henne.

En soldats rop väcker Maéla ur hennes distraherade tillstånd och hon fortsätter ner för stuprännan tills hon kan hoppa ner på marken. Hon reser sig långsamt upp och ser allén, parken och framförallt grindöppningen en bit längre bort. Om hon vill ta sig ur det här är den porten antagligen hennes enda chans. Ett smärre problem har dock uppstått. Mellan henne och öppningen befinner sig nämligen en hel trupp med soldater.

Tror ni fortfarande Maéla tar sig ur det här? Kanske har ni ändrat er, kanske tror ni fortfarande stenhårt på henne. I vilket fall får ni vänta minst en vecka på fortsättningen då jag ska iväg och resa. Ber så hemskt mycket om ursäkt för att det kommer ta lång tid, vet att några av er rentav lider med tanke på era kommentarer:P
Jag uppskattar verkligen ert stöd, oavsett om ni läser, kommenterar och/eller röstar. Ni är bäst;)