Drakens Dotter

Kapitel 7

Adha hade lyckats pruta ner priset något enormt. Maéla trodde nästan de skulle få klänningen gratis när hon såg hur rädd handelsmannen blivit efter den barska tonen i kvinnans röst. Två ynka kopparmynt hade den mycket korta förhandlingen slutat på.

Turen höll sedan i sig för Adha hade inte blivit alls förvånad när Maéla dykt upp, och hon ställde inga frågor. Hon hade tydligen trott att barnet sovit hemma under natten men sprungit iväg så fort handelsmännen kommit inom synhåll. Så någon vit lögn om Jinas höns var inte nödvändig. Däremot svor Adha illa åt Maélas hår som var lerigt och hoptrasslat, samt åt resten av Maélas kropp som var "smutsigare än en gris".

"Jag börjar tro att alla andra har lika lortigt hår som du, men att det bara är din smuts som syns på grund av din hårfärg"

Maéla hummar med blicken på sina fötter. Resten av hemvägen pladdrar Adha på om allt möjligt hon sett på marknaden och om det hon köpt eller bytt till sig. Den lilla glasflaskan med matolja innehåller tydligen allt möjligt bra för kroppen och gör maten "så mycket godare". Sedan är det kniven med ett format handtag som kommer passa Garnoc perfekt, hon känner ju så väl till sin mans hand... och så fortsätter det hela vägen.

Det fina med samtalet är att Maéla inte behöver bidra till det, det räcker med att nicka och humma instämmande då och då. Hennes tankar börjar istället dras åt drömmen hon hade. Den känns så otroligt viktig och spännande för henne och lyckan rusar inom henne när hon tänker tillbaka. Men trots känslan nu efteråt är drömmen henne avlägsen. Hon vet att drömmen varit mer verklig än något hon tidigare upplevt men det var väll fortfarande bara en dröm? Eller var det verkligen något mer?

Redan när Maéla drar fällen över sig den kvällen så vet hon att sömnen är långt borta. Hennes tankar är av klaraste kristall och ögonen är fokuserade trots mörkret. En ensam låga från ett stearinljus brinner fortfarande i huset och ljuset är det enda som letar sig in till henne. Dova fotsteg utanför huset bryter nattens tystnad och hon kan höra en stol skrapa mot golvet innan dörrens knarrande tar över. Garnoc har kommit hem tillslut. Inga ord yttras men Maéla vet att Adha omfamnar honom. Stolarna skrapar mot golvet igen och sedan börjar de vuxna prata lågmält.

Med en sällsynt skärrad röst börjar Garnoc berätta. Han och de andra jägarna hade återigen fått ta sig några mil längre än de traditionella jaktområdena. Det var efter att de hittat tecken på djurliv som de fruktansvärda slaktplatserna hade börjat dyka upp. Gläntor täckta i mer blod än hos slaktaren i byn, köttslamsor och inälvor som hängde i trädgrenarna och vita, renslickade ben som låg utspridda överallt.

"Det var som om djävulens anhängare förlorat kontrollen och gått lös på sina offer, jag har aldrig sett något liknande Adhrélia. Sa jag att flugorna..."

Resten av det som Garnocs mörka, raspiga röst säger blir till ett otydligt mummel då Maéla håller hårt för öronen. Ush vad hemskt det lät. Som i en spökhistoria, fast på riktigt.

Hon visste inte hur länge hon hållit för öronen men tillslut släcks stearinljuset och hon kan slappna av. Hennes ögon är nu halvslutna, andetagen lugna och sömnen nära. När drömmarna ersätter hennes oroliga tankar flyger hon på gyllene fjäll, glänsande likt smält guld, över snötäckta bergstoppar och oändliga skogar.