Drakens Dotter

Kapitel 52

Höll på att bli ett enormt kapitel det här men lyckades dela på det efter lite om men och justeringar. Så kapitel 53 är så gott som klart och kommer om möjligt redan i helgen!
Måste säga att det var väldigt häftigt att skriva den här delen av berättelsen. Jag njöt under skrivprocessen, av att få bilderna i mitt huvud till ord. Nu hoppas jag att ni också kan se det framför er...

Kedjor. Metall runt handlederna. Hon har ingen kraft att ge motstånd. Den nya buren är för öppen. För stor. För blottad. Det blir en paus. Många av djuren har varit på andra sidan porten, där de mekaniska ljuden kommer ifrån. Snart, är det hennes tur.

Tidigare samma kväll

Masken gömmer hans ansikte. En liten lättnad. Svetten har stelnat, kväljningarna är borta, det sneda leendet redo. Han har inget val.

Hans förvalda kostym smiter åt på rätt ställen. Skorna är blanka. Håret kammat. Lagom tills att han är färdig står en vacker kvinna vid hans dörr, för att göra honom sällskap. Han kan räkna ut själv att de ska följas åt resten av kvällen. Hennes hasselbruna hår faller mjukt och lockigt över hennes öppna rygg, och den rosenröda masken matchar hennes slanka klänning. Enkel och elegant. Nej, det är inte en slump att näsduken i hans bröstficka har samma klara färg. Hans egen mask är i svart och silver, med tillgjort grymma ögonbryn. Det hade fått honom att höja sina egna när han betraktat sin spegelbild.

Jag ser ond ut. En grym man.

... kanske är den rättvisande.

När de anländer och eskalerar den väldiga marmortrappan i balsalen, vänds alla utsmyckade och dolda ansikten mot dem och applåder bryter ut för prinsen. När Ethel anländer strax därefter exploderar rummet av klappande händer och beundrande komplimanger. Hennes klänning är solen självt, en blixtrande mix av eldigt röd, strimmor av orangea och ett överflöd av gult tyll. Hon strålar med sin tiara på huvudet och i den gula masken är ögonfransar fastsatta tillsammans med gnistrande pärlor. Hennes blivande man går högdraget bredvid henne med ett belåtet leende. Hans kostym måste kostat en förmögenhet. Kungen och drottningen själva har varit sparsamma med det dramatiska, men ädelstenarna som täcker drottningens kjol och kungens mask glimmar av rikedom. Festligheterna erhåller dans och mat i mängder. Människor skrattar, dricker och minglar allt vad deras politiska spel är värda. Aiden tar sig igenom dans efter dans och samtal efter samtal, utan att låta människor märka av oron och upproret inom honom. Han överväger att smita därifrån och på något sätt hitta henne, innan det är dags, men vid varje portvalv står iakttagande soldater. Han kan inte hjälpa att tänka att det är för honom som dem står där. Att hans far placerat ut dem för att ha koll på honom. Han hoppas att han har fel, att allt hans spelande inte varit förgäves.

Maskeraden avslutas. Många lämnar balsalen, men ett femtiotal stannar kvar. Det är mörkt ute. Två soldater med vita masker och brinnande facklor tar täten och alla följer dem ut genom trädgården till en avlägsen del av det jättelika palatset. Det följer en lång korridor, och fortsätter långt in i byggnaden. Kvinnan vid hans sida är tyst, liksom han själv. Han är tacksam för det. Ett kupolrum, nej ett torns insida öppnar sig för dem. Som en jättelik pelares insida, med tomrum i mitten. Aiden flackar med blicken. Vad är det här för ställe? Många meter ner syns en stängd cirkulär lucka i golvet. Några pekar, och viskningar surrar i luften när allt fler kommer in. De sprider ut sig längsmed räcket som går hela vägen runt, och vänder sig mot byggnadens tomma, öppna mitt. Vissa verkar ha varit med om det här förut, och dem andra följer deras exempel. Tjattret blir ivrigare, stämningen höjs. Alkoholen bubblar i deras blod och de är redo att underhållas. Redo att överraskas.

Aiden står med resten av kungafamiljen. Hans far minglar för fullt med dem lyckligt lottade få han valt ut att stå vid sin sida. Han brukar nästan aldrig visa sina känslor, men nu lyser upprymdheten genom springorna i hans mask.