Drakens Dotter

Kapitel 70

Att satsa på tre kapitel under en månad (mars) blev att ta vatten över huvudet. Ledsen till er som väntat och hoppas att ni kommer gilla kapitlet där både svar och nya frågor kommer upp!

De går under det som är kvar av dagen utan att så mycket som ett ord yttras mellan dem. Först tar de sig igenom skogen av korta träd och bäckar, sedan leder han dem upp ur den och in i dalgången mellan berget de befann sig på och nästa. Bortom den första randen berg fortsätter  sluttningar och toppar omge dalen. Innan nästa skog omsluter sig om dem blickar hon ut över landskapet och insuper varenda detalj. Hon kan se klarblå sjöar, skogar och vattenfall. Öppna fält av grönt gräs och andra av sten. Branta bergssidor och andra mjuka, mer böljande om än lika otroligt höga. Vackert. Vackrare än hon någonsin varit med om. Till hennes förvåning kommer de ut på en välanvänd led, av sandig jord mellan stora stenar under deras fötter. Han håller ett snabbt tempo, mannen som hon fortfarande inte kan namnet på, snabbare än hon brukar försöka sig på själv och det händer att hon tappar honom ur sikte bakom ett häng växtlighet. Ofta tillräckligt länge för att hon ska greppa hårdare om kniven. När han dyker upp igen bakom en skarp sväng av leden står han stilla och väntar på att hon ska komma ikapp. Han brukar titta på henne lite snabbt, med samma begrundande uttryck innan han sätter av igen. Att han vågar hålla ryggen blottad mot henne får henne att undra, om det är för att han tror sig lita på att hon inte skulle göra något, eller om han var säker på att hon inte skulle lyckas om hon försökte. Hon tänker inte göra något, för förhoppningsvis har han verkligen svar att ge henne. Tillslut sipprar frågorna ur henne.

"Tar du mig till en by? Ditt hem?"

Han ruskar snabbt på huvudet, och kastar en snabb blick över axeln.

"Ja, det skulle man kunna säga"

"Okej. Du är inte den enda som bor här, eller hur?"

Han går några steg, och hon tror hon uppfattar en lätt suck från honom.

"Nej, jag är inte ensam."

En låg ton i det svaret, han var inte den pratglada typen. Hon låter det gå en stund, en stund där deras fotsteg mot marken är det enda som hörs. Den låga fjällskogen är tyst omkring dem.

"Du berättade aldrig ditt namn"

Den här gången tittar han inte bakåt på henne när han svarar.

"Mitt namn är Hijol"

De fortsätter gå i tystnad, Maéla försiktigt och avvaktande. Solen börjar skymma bakom bergen som reser sig runt dalen och skogen tycks tätna. I det lilablå skenet ser hon hur stigen vidgar sig ytterligare och... det är steg där. Fotsteg. Flera stycken. Hur många bor här? Vilka är dessa människor? Ett brummande läte och vingslag högt upp i luften får henne att snabbt huka sig. Hijol stannar också och de ser den svarta skepnaden försvinna bortåt högt uppe på himlen, vidare in bland bergen.

"Såg du det där!" utbrister hon väsande. Med tanke på avståndet var draken enorm, en hiskelig varelse. Andlöst fortsätter hon spana uppåt.

"Jo, jag såg. De brukar inte röra sig såhär nära..." hans fundersamma uttryck glittrar i hans mörka ögon. När han möter hennes blick sväljer hon hårt.

"Kom då Ma-éla, låt oss hoppas att det här går bra."

Vad är det som inte skulle gå bra? Hennes puls ökar när hon känner det, att de är nära. Hon gör sig beredd när hon hör ett svagt sorl av ourskiljbara ord och lukten av en eld. De når en tät ridå av grenverk och löv, och bakom den lyser det. Hijol för undan grenarna med en arm och stiger igenom på den öppnare marken bakom. Det mjuka skenet kastar sig på marken vid hennes fötter för att försvinna igen, tills hon öppnar dörren av växter för sig själv.

Hijol går strax framför henne och hon hänger efter. Runtomkring dem vänder sig människor åt deras håll och hennes rygg stelnar för varje blick. Den öppna marken de följer framåt kantas av små hyddor med väggar av stenblock, bakom och längre ut syns fler. De små vägarna av jord ut till dem är upplysta av små eldfacklor fästa på stolpar. Enstaka träd, små som stora blandat med risiga buskar syns överallt som mörkare fläckar. Hon hör ljudet av rusande vatten men ser inget vattendrag. Längst utåt kanterna tar skogen vid och hon försöker uppskatta avståndet om, om hon skulle behöva ta sig härifrån...

Det kryper längs huden av allas blickar. Vissa ger henne bara en snabb blick, andra dröjer sig kvar, tittar på henne uppifrån och ner. Hon dröjer sig inte vid någon av dem, men hon ser vilka det är. Många äldre, några få barn. Några ungdomar i hennes ålder. De står i utkanterna och det är dem som inte viker av med blicken. Någon ler ett kallt snett leende, en annan sträcker på sig och tittar nyfiket. Sorlet blir till ett mummel och hon håller blicken på Hijols ryggtavla. Utkanterna av hennes synfält blir suddiga och trycket över bröstet blir värre. Jag litar på dig nu, svik mig inte. Hon skymtar vart de är påväg och försöker dölja sin häpnad över vad hon ser. Marken höjer sig längre fram i brokiga stycken och avsatser, som att någon slumpvis tryckt upp berggrunden underifrån. Några pelare av ljus leder upp till ett hus, eller åtminstone en ansenligt stor hydda, beläget på en av de större avsatserna. Bredvid forsar en bred bäck mellan gapande stenar, ner hela vägen till gläntan med hus. En liten träbro har byggts, även om den förmodligen skulle gå att hoppa över med ett tillräckligt språng. Hon följer vattnets väg där det svänger ut och bort från hyddorna för att försvinna in i skogen längre bort. De här människorna har gjort sig ett liv här ute, djupt i vildmarken. De är inte samma människor som höll mig fången. Mer hinner hon inte tänka innan stora svarta vingar slår och plötsligt dyker upp från andra sidan höjden. Draken glider snabbt och tätt inpå marken rakt mot dem och Maéla snubblar bakåt utan att släppa den med blicken. Paniken skär i henne när den på ett ögonblick är mitt framför dem och hon förbereder sig på en skur av eld, eller att klor ska sträckas efter henne... men drakens käkar förvandlas till mörk rök och klorna försvinner inåt tillsammans med vingarna, in i den krympande röken. I en bolmande svart virvel krymper varelsen och sugs in och bort och kvar står... en flicka.

Maéla kan bara blinka. En liten del av henne letar efter en kniv i flickans händer, som att hon skulle dödar den men hon vet bättre. Personen framför henne bytte precis skepnad. Mest chockad är hon över stillsamheten. Varför skrek ingen? Varför är allt så lugnt? Hon förstår ingenting. Ljudet av vind och klor mot sten är borta, även fast de spelas upp på nytt bakom hennes ögon. Det är som att inget har hänt. Ingen reagerar. Flickan, eller den unga kvinnan ser hon nu, går framåt och hoppar självsäkert ner från avsatsen och fortsätter direkt mot henne och Hijol. Hon har ett vasst ansikte och uttryck, tydliga käkben, utstickande haka och en spetsig näsa. Höga kindben och blankt mörkt hår som faller ner på hennes rygg. Hon ser ner på Maéla medan hon närmar sig, fast att de är jämnlånga, och drar en ljudlig fnysning genom näsan medan hon stannar framför dem. Hon knyter nävarna och lägger armarna i kors, och släpper tillslut Maéla med blicken för att se på Hijol.

"Yup, det är hon. Stanken vi kände kommer definitivt från henne."