Drakens Dotter

DEL 2 Kapitel 19

Solen lyser röd i horisonten där de avlägsna bergen och kullarna böljer sig. Dess strålar värmer trots att det är sent. På andra sidan om himlavalvet blir månens vita skimmer bara starkare och starkare och för var sekund tänds en stjärna.

Det här är hennes favoritstund numera. Det är bara någon gång per vecka som himlen är så pass molnfri och luften så pass klar att världen ser ut som det gör just nu. Hon lutar huvudet bakåt mot bergsväggen och ger ifrån sig en lätt suck. Blicken låter hon vandra över de ännu svaga stjärnbilderna.

Hennes axlar är lätt nedsjunkna av tankarna som återigen rör sig i hennes huvud. För tankarna är minnen från förr, och dom tynger henne. Det är flera år sedan nu och ändå minns hon allt i detalj. Garnocs mjuka ögon och stixiga skäggstubb, Adhas beskyddande ord och trygga omfamning. Hon kan nästan föreställa sig dem där uppe på himlen, leendes med händerna om varandra. De måste fått grått hår vid det här laget, och en hel del rynkor.

Den där kvällen är destu otydligare. Kvällen hon lämnade sitt förra liv bakom sig. Det första hon minns när hon tänker tillbaka är skenet från facklorna, värmen när de kom närmre... smärtan och paniken.

Irriterat slår hon undan tankarna. Att de aldrig slutar dyka upp. Frånvarande stryker hon med fingrarna över huden på vänster arm. Där finns en bucklig, ojämn yta som inte är större än hennes tumme. Visst, det är litet, men såret hade varit allvarligt djupt och hon hade förlorat mycket blod. Hon har Tavaris att tacka för att hon kan använda armen normalt... Om Vrothgar kommit bara sekunder senare än vad han gjorde hade hon nog fått ett till knivhugg. Men ush bort med alla hemska minnen.

Istället minns hon första gången hon kom hit till grottan. Hur hon gled ner på marken efter den svindlande flygturen, hennes första, och lättnaden av att känna fast mark under fötterna.

Vrothgar hade vänt sig mot henne och hon hade mött hans djupa ögon, som var fulla av oro och medkänsla. Hennes sorg var hans sorg, liksom hans oro var hennes. Hon hade sträckt ut sina då fortfarande små fingrar och rört vid hans nos. Fjällen var inte lika särskilda och vassa där utan huden var mjuk som skinnet på en orm.

Han hade puffat ut lite luft ur näsborrarna som fick hennes hår att lyfta. Så hade barriären mot känslorna brustit och hon hade kastat armarna om hans huvud. De hade stått så ett tag, med Maéla gråtandes mot hans kind. Drake och människa, far och dotter.

Solen försvinner tillslut långt där borta men den lyser fortfarande upp en rosa himmel. Det kittlar till i tinningen när Vrothgar öppnar sitt sinne till henne, och talar om att han är påväg tillbaks. Strax därpå glimmar hans fjäll till nere i dimman vid bergets fot. Tack vare styrkan i hans vingar krävs det bara några få vingslag för att komma upp till avsatsen flera hundra meter upp.

Vindbyn av hans vingslag får hennes hår att hamna rakt i ansiktet på henne. Medan hon försöker lägga det vita trasslet på rätt plats igen frågar hon på drakarnas språk,

"Har dem lämnat skogen än, eller fortsätter de åt samma håll?"

Vrothgar viker ihop vingarna och lägger sig tungt på marken bredvid henne. Hans blick sveper vaksamt över landskapet som vanligt, för att försäkra sig om att inget hotar dem.

"De slog läger för natten långt öster om oss, nära den tredje passagen. Om de inte ger sig av imorgon får vi ta hand om dem" svarar han med sin dova lugna röst.

Det är inte ofta som jägare vågar sig upp så här långt. Den farliga vildmarken erhåller inte bara rovdjur utan är också svårframkomlig, där ett enda felsteg kan vara livsavgörande. Särskilt där den branta bergsmarken reser sig över skogen är det lätt att slinta, och trilla ner mot en säker död.

Alltså brukade oftast naturen självt avsluta de våghalsiga människornas liv men ibland klarar dem sig och rör sig i områden som Maéla och Vrothgar anser vara deras territorium. Inom de många hundra kvadratkilometerna skog och bergslandskap skulle det inte krävas mycket för att få syn på en gigantisk guldglänsande drake. Om människor fick den anblicken skulle de genast rapportera till närmsta landsman, och efter det skulle det helt enkelt krylla av problem. För att förhindra något sådant är de tvungna att avlägsna alla hot.

Efter att mörkret fallit och blåsten tilltagit reser sig Maéla och går in i grottan. En man med böjd rygg och tunt brunt hår sitter vid eldstaden där en kastrull te värms upp. En gång hade en cirkelformad kal fläck varit prydligt rakad på hans huvud men sedan han togs till dom har håret växt ut där igen. Hans tjocka kåpa gömmer en mager kropp med seniga muskler. Tavaris har varit med dem sedan de allra första dagarna. Maéla hade blivit allvarligt sjuk av att såret blev infekterat så hjälpen hade varit livsnödvändig. Annars hade inte Vrothgar riskerat att lämna henne ensam i grottan. Hur det gick till när Vrothgar fattade tag i en fredlig munk under dennes morgonpromenad är en annan historia.

Mannen ler och räcker henne en mugg som hon tar emot.

"Var försiktig, det är fortfarande väldigt varmt" säger han mjukt.

Hon sätter sig och börjar smutta på drycken. Hon känner genast igen smaken och hon hör ekot av Tavaris pedagogiska röst; "myntate som både är lugnande och kan lätta en förkylning". Utan hans kunskaper om ätliga växter och läkande örter vet hon inte hur de skulle klarat sig. Tavaris hade blivit som en mentor och lärare för henne, men bortsett från i lärande syfte pratade de inte med varandra. Bortsett från Tavaris iver att lista ut bandet mellan drakflickan och besten själv.

Vrothgar går långsamt förbi dem och lägger sig tillrätta vid grottans bortre vägg. Vi får ta itu med jägarna imorgon, säger han via tankarna och sluter ögonen.

"Nu sa ni något, eller hur?"

Tavaris tittar på henne med sin typiska nyfikna blick. Maéla urskiljer ändå masken av rädsla som han får varje gång Vrothgar är i närheten, de kommer inte alltid så bra överens...

"Ja, hur visste du det?"

"Jo det är som om ett ljus far över dina ögon, likt metall som glänser till. Men det är svårt att urskilja, inte alls som när du... när ni..."

Han snubblar över orden så Maéla fyller i,

"När jag ser världen genom hans ögon?"

"Precis" säger Tavaris, "som du redan vet blir iris i dina ögon helt vitt när du... när du gör... när du gör det där"

Maéla nickar och sedan lägger sig tystnaden mjukt över dem för en stund. Tavaris suckar och ser ut genom grottan med händerna löst om koppen. Hon har ofta undrat om han saknar någon särskild från sitt förra liv. Han är ju en munk, det har han sagt själv, så någon fru eller barn har han nog inte. Men det finns säkert något där ute som han kallar hem, något som hon och Vrothgar tog ifrån honom.

Hennes axlar känns plötsligt tunga. De kan inte hålla kvar honom här för evigt, och Maéla skulle aldrig låta Vrothgar döda honom. Men kunde de lita på att han höll dem hemliga?

De låter elden brinna ut och när téet är uppdrucket drar de sig för natten. Hon lägger sig som vanligt tillrätta en bit från Vrothgar under sina egna filtar. Trots avståndet böljer värmen ut från draken som om han vore en ugn. Känslan av trygghet infinner sig när värmen jagar bort kylan från hennes kropp. Hon hade lätt kunnat somna, om hon velat.

När hon är säker på att hennes sinne är kamouflerat för Vrothgar, och att Tavaris sover djupt, smyger hon sig ur alla fällar, skinn och täcken. Hon tassar över den kalla, stenklädda marken och nappar åt sig sin mörkbruna slängkappa. Den sveper hon om sig samtidigt som hon passerar grottmynningen där månens ljus lyser upp världen, och hon börjar därefter skynda på stegen. Hon ska träffa några jägare.

Den nya bilden är gjord av linxz2010, kolla in hens profil på deviantart! Finns länkat:)