Drakens Dotter

Kapitel 48

Yeyy nytt kapitel!

Åh guys by the way, fick världens inspiration till en sidohistoria om Maldivors släkte. Det har kommit fram lite i taget för mig vad det hela faktiskt handlar om och nu är det plötsligt glasklart. Säger bara att han har en närmare förbindelse med magi än han tror, och antagligen vill veta av. Vore himla kul om jag kunde få ihop det till en egen berättelse. Den skulle INTE handla om Maldivor dock, asså nej aldrig. Kommer förmodligen få bort honom från den här berättelsen ganska snart... nu vill jag absolut inte uppmana till våldsamma tankegångar hos er (några av er är redan himla grova i språket i kommentarerna) men om ni håller era onda kreativa fantasier lite i schack, har ni några idéer på hur det skulle gå till? Att få Maldivor ur vägen på ett sådär lagom jättedramatiskt sätt? Nu ska jag sluta babbla, här är kapitlet:

Den väldiga huvudporten är mer än dubbelt så stor som han är van vid. Han hade trott, att eftersom han var så liten när han fortfarande bodde här, så skulle saker te sig mindre nu när han var vuxen. Men när dem spatserar över gata efter gata efter gata... och själva palatset bara blir större och större ju närmre de kommer, då inser han att han antagit fel.

Huvudstadens folk är inte särskilt muntra att se dem. Höga skatter, stränga regler och det hårda arbete som krävs för att få ihop vardagen har inte gett särskilt mycket kärlek över till kungafamiljen. De är dock nyfikna på ryktena som cirkulerade och många har kommit för att se på. När Aiden gör en ansats att lyfta på skynkena drar kungen snabbt ner tyget.

"Låt bli. Simpelt folk ska inte få nöjet att åskåda sådana som oss"

Den skumpiga färden blir snart rak och mjuk och utanför syns vackra hus och dyra butiker. Ingen ankomstceremoni tar emot dem innanför grindarna och Aiden skickas direkt upp till sina rum i väntan på tillkallelse. Hans saker är redan där, upphängda eller nedlagda i hyllor och garderober. Allt är möblerat och detaljerat inrett. Bokhyllorna är fyllda med historieskrifter och det finns en eldstad i sovrummet. Han sitter stilla, längst ut på en fåtölj i väntan på att bli tillkallad. Han hade kunnat gå ut att ströva fritt genom slottet, soldaterna utanför hans dörrar skulle inte våga stoppa honom. Men, om han gjorde det skulle kungen få reda på det, och något säger honom att det skulle göra hans far irriterad eller misstänksam. Om han skulle ha en chans att ta reda på var Maéla befinner sig måste han hålla sig på kungens goda sida.

När han väl eskorteras till matsalen är han så nervös att han har svårt att tänka klart. Hans mamma, hans syster. Vad trodde dem om honom? Hur mycket visste dem, om hur han uppfört sig? Det visar sig att han inte hade behövt oroa sig.

"Aiden! Åh min kära Aiden du är tillbaka" hans mors varma händer omfamnar hans huvud och hon kysser honom på båda kinderna.

"Som du har vuxit, och du har blivit så stilig" hon ser in i hans ögon med ett varmt leende och ger honom ännu en kram.

"Tack mamma, det är fint att se dig igen"

"Ethel kommer snart, hon är... glad att du är här. Kom, det finns några jag vill att du ska träffa"

Han hälsar på män i kostym och damer med stora hattar. Hans mamma presenterar dem alla men inget av dem fastnar längre än tre sekunder. Tillslut kommer Ethel, i sällskap av en ung man. Han har handen knuten på sitt breda bröst och armbågen utåt, med Ethels smala hand vilandes på hans arm. Aiden kommer ihåg sin syster som liten flicka. Ljusbrunt hår som han själv men gulare, något som ansågs ovanligt och vackert i huvudstaden. Hon var alltid så liten och nätt. Dansade balett, gillade historia och att klä sig i fina kläder. Hon gjorde allt för att vara den perfekta lilla prinsessan, och hennes föräldrar gav henne allt beröm hon förtjänade. Hon hade inte förändrats mycket, var bara längre och mer benig. Spetsig näsa och stora ögon, vita gnistrande tänder. Något insjunkna kinder. Hon håller huvudet högt, ser upp på mannen med gnistrande ögon. Sedan möter hon Aidens blick och leendet svalnar något. En kritisk blick granskar honom uppifrån och ner, utan större brådska. Det skiljer bara ett år mellan dem men hon hade alltid varit steget före. Alltid lite bättre, alltid lite mer begåvad, det var vad hon levde för och att döma av hennes blick är det vad hon lever för än idag.

"Lillasyster" hälsar han med ett leende.

"Konstantin" hon nickar och ler falskt.

Konstantin? Ingen kallar mig vid mitt första namn.

"Det här är min fästman, James Bimenova av Bimenovas slott och slätter från söder. Ni har inte träffats förmodar jag?"

"Nej det kan jag inte påstå att vi har, trevligt att träffas James" han sträcker ut en hand och James skakar den med ett ordentligt tag.

Mannen ler inte utan håller en neutral min. Aiden inser att han träffat mannens far och mor för inte så länge sedan... dem var med under middagen då Maéla föll från taket. Maéla. Det hugger till i bröstet. Hur mår hon? Vart är hon någonstans?

"Ehm, Konstantin?"

"Ja" han snäpper tillbaka till fokus.

"... jo jag frågade just om resan var angenäm" säger Ethel och ser ut att vilja avsluta småpratet såfort han svarat.

"Ja, jo visst. Det var... mycket angenämt. Hade glömt hur det såg ut påvägen hit" svarar han.

"Inte konstigt, du har varit borta i 10 år. Mycket har förändrats" hon ger honom en dröjande blick innan hon vänder sig om för att hälsa på de andra i rummet.

Han tar sig långsamt igenom kvällen som följs av femrätters middag, klassisk musik, vin och pladder. Han känner hans fars blick på honom då och då och han anstränger sig för att göra allting rätt. Det visar sig att James är en riktigt social typ när vinet är framme. Han får till och med kungen att skratta med sina reserverade men fräcka kommentarer. Han har talang för tal, och Ethel ser upp på honom som om han vore en gudagåva. Inte så konstigt, han var av ädelt blod. En av de rikaste familjerna i landet. När de var små pratade Ethel alltid om att gifta sig med en prins, men det var innan de fick veta att det inte fanns andra prinsar på andra kontinenter. Att det bara var deras familj som regerade som kungafamilj i deras land. Ethel hade blivit utom sig, sa att ingen var fin nog för henne förutom en prins. När Aiden påpekade att han var en prins hade hon försökt kasta sina skor på honom.

"Varför så glad Konstantin? Kan det vara en kvinna som ockuperar dina tankar?" frågar Ethel sockersött.

Hans far rätar på sig och kastar en blick åt deras håll.

"Nej, Ethel. Dessvärre inte. Jag är inte lika lyckligt lottad som du"

"Tänkte väl det" ler Ethel och tar James hand i sin.

Det kommer bli en lång kväll.

Mina läsare efter det här kapitlet: MEN HALLÅ VAR ÄR MAÉLA NÅNSTANS???
Det får ni veta i nästa kapitel^^ och det kommer ut inom en okänd och förhoppningsvis-inte-alltför-lång framtid. Tills dess, hare bra!