Drakens Dotter

Kapitel 27

Hans kropp blir som förstenad efter att flickans ögon möter hans, och han kan bara stå och se på när hon tar sig ner. Hon är mycket yngre än vad han först trodde. Och hon rör sig som...som ett djur. Smidig som en katt tar hon sig ner för husfasaden. Han börjar misstänka att det var hon som orsakade uppståndelsen förut, men varför? Hon var knappast här för att lönnmörda honom eller någon annan viktig person då alla sådana funnits i matsalen.

När hon når marken ser han spänt på hur situationen ser ut. De är minst 20 man i en halvcirkel runt henne i en tät formation, med svärd och spjut redo. Vem som helst kan se att hon inte har en chans att fly. Ändå kramar hans händer nervöst om räcket, för något säger honom att han inte borde vara så säker.

Hon står orörlig när det första ledet på fyra man rör sig några steg framåt. Samtidigt hör han hur ämbetsmännen sluter upp bakom honom på balkongen. Tystnaden över borggården är kompakt, endast soldaternas taktfasta steg hörs.

Så rusar hon fram till den närmsta soldaten, knockar honom till marken med handtaget på hans eget svärd och slår i nästa sekund bort vapnen från de två närmsta soldaterna. Vapnen glider iväg på marken och han ler.

Sedan knuffar han undan de tjocka männen på sin väg ut ur rummet. Han vet redan att hans män inte har en chans mot henne.

~

Soldaterna kommer mot henne från höger och vänster och trillar medvetslösa åt samma håll som de kommer. Hon är en virvelvind av slag och sparkar. Smärtan i armen är som bortblåst, och hela hon är hängiven åt striden.

När de bara är fem kvar, som fortfarande kan stå upp, slutar de bry sig om att träffa "snällt". De slungar vilt sina svärd mot hennes huvud, försöker spetsa hennes bröst och hugger efter hennes hals men nej hon tänker inte dö idag. Vartenda utfall missar henne med god marginal då hon hela tiden håller sig i rörelse. Själv fortsätter hon använda den platta sidan av svärdet och dess tunga handtag för att sätta sina motståndare ur spel. Det går mycket långsammare så men hon vill faktiskt inte skada dem. Det är smartast så om hon mot förmodan skulle tillfångatas senare.

Hon avvärjer ett hårt slag med ett spjut hon fått tag i. Svärdseggen borrar sig djupt in i det starka träet så när mannen försöker dra tillbaka sitt vapen sitter han förvånat fast. Maéla kastar en snabb blick omkring sig och inser att de lämnat en lucka bakom henne, där utgången ligger. Efter en snabb spark mellan soldatens ben och ett kast med spjutet bak och fram, som träffar mitt i pannan på en annan, springer hon mot sin frihet.

Hennes fötter trummar mot marken och vägen ligger öppen framför henne. Hon skulle klara det, hon skulle faktiskt klara det! Hon kastar en blick bakåt där männen alldeles för sent sätter av efter henne. Maéla skrattar högt och njuter av fartvinden. Men när hon vänder tillbaks huvudet framåt ser hon någon komma springandes i hennes riktning. En person som placerar sig precis mellan henne och grinden och hindrar henne från att fly. Det är ingen soldat klädd i rustning utan...

"Vad i helvete" suckar hon när hon saktar ner och stannar en bit från personen. Det är mannen från balkongen, han med ögonen.

Nog för att han kan vara den vackraste mannen hon sett, men att ställa sig mellan henne och hennes frihet... det är att gå över gränsen.

"Kan du åtminstone ge mig en paus först?" säger hon och lutar sig över svärdet som hon stuckit i marken.

Han tar några steg framåt så att avståndet mellan dem krymper lite till. Något som Maéla är mycket medveten om. Leendes svarar han med en mjuk och aningen andfådd röst,

"Du behöver ingen paus, jag ser det på dig"

Han har rätt. Hon behöver ingen paus, men han skulle snart behöva en.

Hon tar tvärt upp svärdet och börjar gå i sidleds. Mannen gör likadant men bryter inte ögonkontakten. De ljusa ögonen ser in i hennes. Så fantastiskt vackra hans ögon är, tänker hon och tappar koncentrationen för ett ögonblick. Det är tillräckligt för att han ska kunna göra ett utfall mot henne utan att hon är beredd. Hennes reaktion är seg och han hade träffat henne om han inte avbrutit slaget. Varför han gjorde det förstår hon inte.

Han ler stort och svingar svärdet i handen, fortfarande med blicken på henne.

Maéla fnyser och överväger att ge sig på honom direkt, bara få det överstökat. Men hon lyckas lugna sig själv med ett djupt andetag. Vid det här laget har soldaterna kommit ikapp och hon kastar ängsliga blickar mot dem när de närmar sig. Mannen förvånar henne genom att höja handen mot dem.

"Nej stanna, lägg er inte i"

Den största av dem tar ett upprört steg framåt och Maéla ställer sig så att hon kan ta sig an honom också. Då inser hon att det är samma man som hon mötte uppe på byggnaden. Ett stort rött märke har bildats i hans panna efter spjutet hon kastade.

"Du har inte rätt att..." börjar han argt väsa mellan sammanbitna tänder.

"Åh jo det har jag. Lägg er inte i" avbryter mannen framför henne.

Så det blir bara dem två. Hon ställer sig i en utgångsposition och mannen följer hennes exempel. Som på en angiven signal möts deras svärd med ett högt klingande läte och striden mellan dem börjar direkt i ett högt tempo. De parerar och slår om vartannat, snurrar runt och stannar upp. Som i en dans rör de sig med en sådan elegans att man kunnat tro det hela var inövat. Utan minsta tvekan från någon av dem möter dem varandras rörelser och utger nya slag. Maéla har aldrig fäktats mot någon så skicklig och stark som honom, och hon gillar det.

~

Hon är magisk. Bättre än alla soldater han fäktats med tillsammans. Hennes rörelser är så annorlunda, det är ingen teknik han stött på förut men som vanligt lyckas han bemöta den. Mellan slagen säger han,

"Det finns inte många som du"

"Och vad ska det betyda?" frågar Maéla och duckar från hans svärd innan hon försöker sparka honom i sidan.

Han använder sin lediga arm för att ta emot sparken som är snabb och kraftfull, sedan möter han hennes svärd med sitt eget och tar ett steg mot henne. Hela hon tycks spraka av energi och han känner luften vibrera mellan dem.

"De flesta besegrar jag under en minut" säger han uppriktigt.

Flickan bara ler och utdelar sedan en serie slag så att han tvingas backa flera steg. Men han lyckas undvika att träffas av vartenda ett.

"Du är inte så dum du heller" säger hon.

Med ens har de hamnat i en position där vägen ligger öppen för henne att rymma. Flickans blick sneglar åt grinden men istället för att springa sin väg fortsätter hon cirkulera runt honom i väntan på hans nästa försök. Hon verkar vilja fortsätta lika mycket som han. Han ska precis göra sitt nästa drag när Rafael kommer upp bakom henne.

Han hinner inte stoppa soldaten eller varna flickan och Maéla är så fokuserad på deras strid att mannen ertappar henne helt. Rafael greppar tag om hennes arm och rycker henne bakåt så att hon tappar svärdet. Mannen ser till sin förfäran hur hon sedan kvider till och att hennes knän plötsligt viker sig. I nästa sekund faller hon ihop på marken, avsvimmad, och mörkt blod rinner från hennes arm.