Drakens Dotter

Kapitel 88

Han är inte död. Han kan inte vara död.

Hennes  klor sjunker ner mellan takpannorna, ena bakbenet slirar lite innan det  får grepp om takets yttersta kant. Hon ödslar ingen tid på att vara försiktig utan vänder sig om så att hon kan se ner utför väggen. Det  är en lång väg ner. Men där finns också ett fönster. Hon siktar, för upp  vingarna för balansens skull och tar i. Glaset ger vika och krossas i bitar av hennes svans. Inget ljud hörs inifrån, och oron stiger i form av vit glöd i hennes hals. Inte än. Nu gällde det att ta sig in, och det skulle bli svårt som drake utan att rasera hela tornet.  Världen blir mindre, hon kommer närmre taket vid hennes ben och finner sig på alla fyra. Hon kryper fram, tar tag i stuprännan med båda händerna och sänker ner sin kropp över avgrunden nedanför. Med en ordentlig sving utåt släpper hon greppet och landar på huk innanför fönstret. När hon ser sig om är hon inte den enda som är beredd på strid. En soldat står framför henne, svärdet klamrat framför sig. Bakom soldaten ser hon honom och hjärtat andas ut. Hans hår hänger ner över ansiktet i stripor, ett smutsigt ansikte, värre än hon mindes det, och med armarna bakbundna. Lättnaden sköljer över henne och glaset krasar under hennes kängor när hon ställer sig upp. Hon vänder sig mot soldaten, som inte gjort några försök att närma sig.

"Tro mig, du vill varken slåss mot mig som drake eller som människa. Jag ger dig en chans, fly."

Med hårda hjärtslag tar hon ett steg framåt. Soldatens blick flackar mot dörren bakom honom och hon gör ett utfall mot honom.

"Ge dig av!"

Och han springer, snubblar bakåt med uppspärrade ögon innan han vänder om och får upp farten. Hon sjunker ner på knä intill Aiden och börjar slita i hans rep. Hon ser hans svullna fingrar och märkena runt hans handleder när repen faller bort. Hur länge hade han suttit här?

"Jag skulle väl säga att vi är kvitt nu, skulle inte du?" säger hon och hjälper honom upp, "Är du okej? Kan du stå upp?"

Aiden står, håller kvar hennes hand i sin. Ett löst, lite tafatt grepp.

"Maéla, du borde inte kommit. Jag..."

"Åh håll tyst, jag vill inte höra av det där. Var lite glad bara okej? Nu sticker vi härifrån."

"Tro mig det behöver du inte säga det två gånger", svarar Aiden.

Maéla går bort mot fönstret igen, lägger en hand på väggen och följer den upp till taket. Det måste gå, de hade inte tid att irra runt i slottet för att hitta en annan väg, och hon skulle inte be Aiden klättra upp för stuprännan i det skicket.

Hon går ut från väggen en bit och ser på Aiden. Han gnider sina handleder, och ser på henne.  Väntar på vad hon ska göra. Samtidigt som hennes figur börjar suddas ut och växa säger hon,

"Få inte panik nu. Mycket har förändrats sen sist och det är fortfarande jag den här gången. Jag kommer inte skada dig."

De har ingen tid att förlora, och Maéla ödslar inte med den. Hon tar sats. Lägger all kraft bakom rörelsen när hon slår svansen mot tornets vägg.  Hon följer upp med att tackla väggen med sin kropp och trycka mot så att  benen nästan glider under henne. Ett kort ögonblick tror hon inte att det ska ge vika, men så glider delar av murverket utåt, lossnar och  faller. Ett hål blir snabbt större, när redan raserade delar  försvagar de som är kvar bredvid. Hennes öron uppfattar ett lågt  svärande bakom sig, och hon tar i igen.

På några  ögonblick har hon öppnat upp rummet mot världens utanför och den friska  luften väller in med en vind. Bakom den hörs rop och skrik, och hennes  vänners rop och ryt. Ett oroväckande knakande hörs uppifrån takets  träbalkar och hon sänker sin kropp lätt mot marken. Aiden står fortfarande kvar. Hon motstår ett morrande och nickar bara otåligt mot sin rygg, och Aiden går fram mot henne. Samtidigt som han tar första  steget upp och famlar efter något att greppa tag i öppnas dörren och en hel grupp av soldater väller in. De hejdar sig plötsligt när de ser vad som står där och Maéla föser snabbt till Aiden med sin nos så att han ska komma upp. Hon öppnar sina käftar och ger ifrån sig ett högt rosslande ryt och soldaterna ryggar kort bakåt bakom sina sköldar. Såfort hon känner Aidens kropp mot sin lyfter hon vingarna, och kastar sig ut. Rakt neråt.

De lämnar soldaterna bakom sig, famlande med sina armborst och skrikandes åt  varandra. Men ingen skriker högre än Aiden när tom vinande luft och en drakkropp är det enda som omger honom. Maéla spänner ut vingarna och de trycks mot jorden i för stunden dubbelt så tunga kroppar. När kraften  neråt släpper sitt grepp och de planar ut, kastar Maéla med vingarna och de lyfter högt igen. Aiden ropar ut på nytt men samlar sig snart och mumlar under sina andetag.

"Åh jösses. Det här är galet, så galet."

Maéla ropar samtidigt ut till sina vänner, högt och klart och med en hint av lättnad,

"Jag har honom! Vi ger oss av!"

~

Ilskan  kokar i Rathelyss och manar på hennes steg. Hon hör honom framför sig, kan känna stanken av hans självömkan och rädsla. Såfort hon sett honom,  högdragen uppe på balkongen, hade hon velat storma efter honom, och göra det han förtjänade bäst. Den redan vida korridoren öppnar upp sig i ett gigantiskt rum. Med stora fönster, utsmyckade väggar och målat tak. Hon ger det inte mer än en sekund innan hon lägger fokus framåt och på  människorna som står där. Hennes svärd är redan genom den första soldatens rygg innan de hinner få ett ljud från läpparna. Kungen som står lutad framme vid sin tron pekar och skriker men hans väktare tvekar. Det måste gå upp för dem vem hon kan vara, vad hon är. Hon fäller flera av dem till marken innan den guldglänsande kungen tar några ostadiga steg ner från tronens platå.

"Försök inte fly från mig!" ryter hon och soldaterna närmast backar undan när gestalten av hennes kropp mörknar och växer. När hon talar, är det med en röst som blir alltmer förvriden och omänsklig, rosslande och mörk.

"Vem är du? Vad har jag gjort dig?" frågar han och lägger en skakande hand runt sitt svärd.

"Du ska dö, kung, för min mors skull och alla andra drakars liv dina order tog. För barnen som blev kvar. Det här är vår hämnd."

Och så skiftar hon.

Ut slår vingar, en fjälltäckt muskulös kropp. Hon sträcker på sin långa hals och öppnar sitt gap med alla tänder fullt synliga. Kungen drar sitt svärd, och han håller det högt. Tills den svarta draken släpper lös en mörk, kvävande eld. Sprakande flammor som skiftar i grått, likt skugga där det möter luften, och ändå så vass att den sätter kungen i brand. Han skriker, ett argt och klagande skrik. Hon sänker vingarna. Ser på kroppen. Omkring henne har resten av vakterna sprungit sin väg sedan länge. De insåg tidigt att det var över. Tillbaka i sin mänskliga form går hon några steg mot kungens glödande lik. Hon känner ingen lättnad, eller glädje, men men mindre hat nu när han är borta.

Hon ska precis vända sig om när en hand möter hennes nacke, och grabbar tag. En stickande, förlamande känsla sprider sig och hon får ur sig ett kvävt läte av smärtan. Hon sjunker ihop på knä, men greppet blir kvar. Det släpper inte. Hon vill att det ska sluta. Huvudet simmar, hennes syn blir suddig. Hon försöker få bort handen med sina egna men får ingen kraft till det.

Vad är det som händer, vem gör det här?

Lyss hör ett djupt andetag dras bakom henne, och hon hör att det är en man. Det friska andetaget följs av en suck. Pirrandet, den otäcka stickande känslan blir djupare och genom dimman går det upp för henne vad mannen bakom henne är.

Är det såhär det kändes? Är det såhär min mor kände innan hon dog?