Drakens Dotter

Kapitel 22

Nu har ni väntat allt bra länge, vilket tålamod ni har! Hoppas det är värt det:) Kapitlet är lite extra långt men utlovar dessvärre inget särskilt. Det är lite av ett "uppbyggnads-kapitel" inför resten, men oj vad det kommer hända grejer. Jag ser fram emot att dela dom grejerna med er! Hare bra^^

Så sist blev alltså Vrothgar träffad av blixten när de flög omkring och sökte efter skydd undan stormen. Nu får ni ser hur det går för dom...

På något sätt lyckas Vrothgar fortsätta framåt och de flyger in i den skyddande grottan. Där tar drakens krafter slut helt och han faller mot marken, oförmögen att ta emot sig. För att inte skada Tavaris eller Maéla gör han en sista kraftansträngning för att landa på sidan. Hans hårda fjäll skrapar otäckt mot den stenklädda marken när han kraschar.

I samma sekund som de når grottans golv springer Maéla till drakens huvud och försöker få kontakt, samtidigt som hon med snabba rörelser stryker händerna utmed Vrothgars fjäll.

"Pappa, är du okej? Snälla svara, säg att du är okej!"

Inget svar. Draken ligger orörlig framför henne. Hon sjunker ner på knä och fortsätter stryka hans fjäll som glimmar svagt. Hjärtat bankar hundra slag per sekund och en avgrund håller på att öppna sig inom henne. Utanför dundrar åskan, men inuti grottan är det alldeles vindstilla.

Så flimrar det till bakom Vrothgars ögonlock och han drar ett djupt andetag.

Det där har jag aldrig varit med om förut, säger han tyst via tanken.

Med gråten i halsen skrattar hans dotter och kastar armarna om honom.

"Det är helt otroligt" säger munken, som tagit sig upp oskadd och som nu står på tå för att se Vrothgars rygg.

"Blixten måste slagit ner strax nedanför vår motsvarande ländrygg, och stöten gick sedan via ryggraden här och upp" han snuddar vid drakens fjäll vilket får draken att rycka till och morra dovt.

Med uppsträckta händer backar Tavaris tills Vrothgar slutar stirra på honom.

"Är du okej?" frågar han henne sedan med raspig röst och Maéla nickar häftigt.

Tårarna har börjat strömma ner för kinderna och hon håller fortfarande hans huvud mellan sina händer, som om hon är rädd att han ska försvinna.

"Jag trodde... jag trodde jag hade förlorat dig" viskar hon och fler tårar rullar ner för hennes kinder.

Vrothgar ser henne djupt i ögonen, och det är allt som behövs för att trösta henne. Utanför dundrar åskan efter ytterligare en blixt och regnet smattrar mot berget. Tavaris andas ut och sjunker ner längs grottans vägg till sittandes, med blicken mot ovädret utanför. Han ser helt slut ut.

Maéla känner också av tröttheten och vilar huvudet mot Vrothgars panna. Draken sluter ögonen och snart har de alla fallit i en djup sömn, alldeles utmattade efter stormens vassa regn och starka vindar.

~

Maéla vaknar av att hon fryser. Hon har försökt somna om några gånger, men nu är det helt enkelt för kallt.

Försiktigt sätter hon sig upp. Det vita håret som hänger i trassliga stripor är fortfarande blött, liksom hennes kläder. Hon gnuggar sig över armarna men rycker till när hon går emot ett bultande sår på sin vänstra axel.

Hon hade helt glömt bort skadan efter att den där jägaren sköt henne med pilbågen. Hur kunde hon ha missat det? Nu när hon är medveten om skadan gör det plötsligt väldigt ont.